Avskedstagande

Varsin rosa ros hade vi med oss, jag och Tofflan när vi åkte mot Täby kyrka. Vi skulle gå på begravning och ta ett sista farväl av fina Karin Nordenbäck.

Vi hamnade först helt fel eftersom vi lyssnade blint på iPhonens navigator men efter lite trixande så kom vi fram till kyrkan. Vi mötte upp Tania utanför kyrkan och det var många som ville vara med och ta farväl. Kyrkan var fullsatt! Karins mamma stod vid ingången och tog alla i hand. Fint.

Höstvisa med solosång och sedan den svenska psalmen Blott en dag inledde begravningsgudstjänsten. Sen pratade prästen Christofer Wilson om Karin och jag tycker talet var jättefint. Begravningsakten var så berörande och det gick många tankar inom mig. Tänkte så på hennes barn och den smärta de måste känna. På hela situationen och hur konstigt livet ibland är.

Sen spelade de upp Fields of gold med Eva Cassidy och då rann tårarna. Det blev så känslosamt det hela och vetskapen om livets sprödhet och hur olika det är mot oss fastnade i mig. Psalmen Härlig är jorden spelades sedan efter det att prästen givit oss en bön.

Avskedstagandet var starkt och högen av fina blommor växte på kistan. Det var starkt att gå fram och tacka fina Karin för den kontakt vi hade. Det kändes så bra att göra det och så rätt.

Sen sjöng Anna-Karin Schäfer för andra gången och då blev det Elton Johns Candle in the wind. Vi fick sedan välsignelsen av prästen och begravningsgudstjänsten var slut. Täby kyrka var väldigt fin och hade mycket målningar direkt på kyrkväggen.

När allt var över så gick vi fram och tackade Karins dotter och då hade jag svårt att prata. Det blev så starkt att se henne och få de ord hon gav mig. Men jag är glad att vi gick fram och beklagade sorgen. Blir väldigt berörd nu när jag tänker på detta.

Det finns så mycket jag tänker på just nu när det gäller Karin och allt som hänt. Svårt att sätta ord på det och jag är ändå så glad att vi tre åkte till henne och tog farväl. Det känns bra.

Vila i frid, Karin!

Acceptans, tacksamhet och insikt

Från ett fönster på jobbet så såg jag denna dam. Hon påtade och hon grejade med rosorna. Jag stod och tittade en ganska lång stund och hennes noggrannhet var imponerande. Det skulle ligga precis rätt och vara snyggt. Sådant ansvar för en allmän plats imponerar på mig.

Vi drivs av olika saker. För att orka vidare och till och med för att överleva så driver en del på hårt. Man tar på sig ansvar och roller i samhället. Ett engagemang och en lusta. Jag beundrar sådana människor. Tycker det var stort att se denna dam jobba så med den gemensamma rosenrabatten.

Acceptans, tacksamhet och insikt är tre ord som fastnat hos mig. För mig har de orden allt större betydelse. Mer nu än tidigare. Tänker ofta kring dem och blir faktiskt i det ganska lugn och harmonisk.

Acceptans
Vila i det som är. Acceptera sakernas tillstånd. Inte försöka slåss mot väderkvarnar och sådant. Även acceptera den man själv är – med både fel och brister. Tillkortakommanden och att man inte kan lyckas i allt. I det också acceptera att man inte kan vara vän med alla. Vänskap har ett pris och ibland så går det inte att kompromissa mer med sig själv. Acceptera och gå vidare.

Tacksamhet
Så mycket att titta på och vara tacksam över. Tacksamhet är underskattat. Verkligen ta tillvara på det som går och de beslut man kan ändra på. En dag så kanske man inte har de val som man idag har. Så tacksam över att jag fortfarande kan välja en massa saker utan att vara beroende av andra.
Tacksam över relationer och människor i min närhet. Så tacksam för lärdomarna och att allt inte bara snurrar runt mig själv. Ibland så har jag inte förstått vissa saker, men även på den mest trögtänkte så trillar polletten ner så småningom. Tacksam över tålamodet och viljan som trots allt finns där någonstans.

Insikt
För mig är det en punkt då det inte finns någon återvändo. Konstatera och tro sig förstå är en sak, men när insikten finns där, då är det fastslaget i hela mitt väsen. Det är ganska skönt att få insikter, även om de betyder en massa saker som jag trott varit ok tidigare. Insikter är liksom för mig stadiet förbi förhoppningar och en tro på någonting även om många skriker någonting helt annat till mig. Insikt kan man inte få genom tjat och andras ständiga nålstick, en insikt får man bara och då känns allt så självklart. Så ser jag på det och för mig har det ibland tagit många år att verkligen få insikt. Insikt är fint. Det ger lugn och ro.

Sista månaderna så har jag gnuggat mig själv rejält gentemot dessa tre begrepp. Fortfarande så vet jag inte vart det landar helt och fullt. Begreppen förändras över tid, och över att leva ett liv med plus och minus. För mig är det viktigt nu att vara så öppen jag kan mot mig själv. Så öppen och inte gå in i några tankebanor eller göra saker som jag egentligen inte vill. Låta mig själv ta kontrollen över mitt eget liv. Mer medvetet och inte liksom bara lalla med och ta den smärtfriaste vägen.

Acceptansen, tacksamheten och insikten för mig framåt och jag gör det på mitt sätt. Måste göra det på mitt sätt helt enkelt. För att inte förminska och förgöra mig själv och liksom gömma mig bakom och i andras sätt att tänka och leva.

Mina barn börjar bli stora. Min lägenhet börjar bli för stor för mig. Och för dyr. En process har startat. Så känner jag i alla fall. Jag vill förändring. För mig handlar det inte om beslut just nu, utan mer att ett tankefrö har såtts. Det ska få växa vidare i den takt det vill. Men att den kommer att dö av torka, det är inte möjligt såsom det är just nu. Vi är desssutom flera som vill vattna fröet och som vill ha förändring när det gäller detta.

Ingenting kan ju vara för evigt. Ingenting står still. Allt är i rörelse. Försöker man hejda sådant så kan man implodera och bli sjuk. Må dåligt psykiskt och inte riktigt veta vart man ska ta vägen. Känna ångest och oro utan egentlig orsak, och ändå så vet man långt därbak att någonting måste göras. Ungefär så. Det är känslor som är jobbiga att bära och gör man det för länge, då kan det bli farligt för en.

Påskafton 2012

Linn är hemma i påsk. Det är jag så glad för. Vi ska äta traditionell påskmiddag med allt vad det innebär. En långpromenad ska jag också ut på, el slingos står på programmet.

Vaknade väldigt tidigt idag med ett huvud fullt av tankar. Har skrivit lite om dem tidigare i morse, men en del ledsenhet sitter fortfarande kvar i mig. Kämpar på med mitt och gör allt för att fokusera på det jag har.

Besöker mitt inre rum för att vila. Sitter under vattenfallet och sträcker ut ena benet för att känna strålarna och lyssna till vattnets fall. Lutar mig bakåt mot en klippa och bara njuter av det varma marinblå vattnet. En inre oas som dämpar det värsta. Blundar.

Solen bränner sådär lagom och jag är där länge länge… känslan, ljudet och ljuset. I mitt inre rum.