Sommar & semester står för dörren

En vecka kvar att jobba. Linn drar till Östersund tidigt i morgon och mina två minsta klarar sig själva numera. Tänk vad tiden går. Jag ska dock försöka jobba korta dagar och komma hem i hyfsad tid.

En bra sak är också att jag får lön i morgon med lite extra semesterpengar. De är så efterlängtade!

Frågan är ju vart sommaren har tagit vägen? Visst, det är grönt och solen tittar fram ibland med det är ju inte så varmt. Jag vill ha några grader till och gärna än mer sol på dagarna. Vi får hoppas att det släpper inom några dagar och då gärna tills jag ska ha semester!

Regn även idag när jag gick till butiken.

Min semester är fem veckor i år. Den första veckan har jag ensam, sen har jag barnen i två och sen åker de till Anna igen i en och en halv vecka. Mitt i min sista semestervecka så är det Pride och det är något som Anna alltid åker på tillsammans med sin Toffla. För mig är det inte så intressant längre och då har vi ordnat så att barnen är hos mig redan från onsdagen. Flexibilitet är en egenskap som jag jobbar på när det handlar om umgängesfabriken. Det brukar jämna ut sig i förlängningen.

Sen avslutas sommaren och semestern med att barnen är hos mig den veckan ut och en till. Att få två helt egna veckor är jag helt nöjd med. Det räcker för mig. Ni som känner mig vet att jag dessutom fungerar bättre med familjen omkring mig. Det som är det svåraste för mig är att hitta på saker så att jag känner mig nöjd som pappa.

Nu ska jag dock försöka att klara av den vecka som kommer. En dag i taget…

Två liv hela livet

Det har ju inte varit så fint väder i helgen. Mycket regn och mycket gråa moln. Mina änglar kom i fredags och som vanligt så blir hela livsluften för mig då totalt annorlunda. En del sa tidigare att man blir van och det blir bättre med åren. Skillnaden mellan att leva ensam och att ha barn i huset skulle komplettera varandra så att det inte blev så farligt vid skiftena.

På ett plan så är det lättare nu, jag drabbas inte av den där direkta sorgen att vara ensam och jag gråter inte längre när barnen lämnar mig. Men frågan är om det har blivit bättre? Det kan vara skönt första och andra dagen, då jag bara kan strunta i allt och tänka på mig själv. Det är en skillnad. Men sen känner jag påtagligt hur tankarna drar ner mig i en negativ spiral. Livslusten dör och jag vill ingenting göra. Har på senaste tiden när jag varit själv tagit till vin/öl på fredagen. Det är ju inget som hjälper mig, utan det blir mer ångest och mer ledsenhet dagarna efter.

Nu försöker jag ånyo ta hjälp. Ringde min läkare som återigen är en ny vikarie (vilket kommer att innebära att jag får dra hela min livshistoria igen…pust!) och han lovade mig en tid inom de närmaste två veckorna.

När jag har barnen så funkar det bra. Jag är i ett sammanhang med min familj. Jag behövs och jag har någonting som betyder mycket för mig i livet. Men det är sen..

Det är som att leva två liv. Hela livet. Och att åren gör det bättre är inte riktigt sant. Jag står väl ut bättre idag och jag försöker hitta positiva saker med mig själv när jag är ensam. Men jag fastnar fortfarande…

Just idag är jag stark, just idag mår jag bra…