Helvetisk natt

Var uppe ett tag igår kväll och kollade film och lite annat med Frida. Kl 22.00 så tog jag en diklofenak som jag trodde skulle räcka en bit, men icke. Gick och lade mig strax före 02:00 för att vid 02:30 gå upp utan att ha somnat för att ta en Ipren och en halv panodil. Trodde det skulle hjälpa mot värken, men icke.

Låg och vred mig och var mellan vaken och sovande tillsammans med en molande värk och en känslighet i stortån som var skitjobbig.

Fick tillslut nog vid 04:30 och gick upp. Satt en stund och höll foten i högläge (kändes bättre då) och att ta en ny diklofenak vågade jag inte. Det gjorde jag först vi 07:00 och först vid 08:00 så började det kännas ganska bra. Men inte kunde jag sova då. Gick inte alls. En helvetesnatt blev det för mig…

Så jag var vaken i princip hela natten med värk och denna förbannade giktsjuka. Först vid 09:30 så somnade jag till och vaknade för en liten stund sedan, 11:30.

Den jag tycker mest synd om är Elias just nu. Att ha en sådan skröplig pappa som knappt kan gå under sin ledighet. Nu känns det dock ok och nästa diklofenak kan jag ta vid 13-tiden. För man får bara ta 3 st under ett dygn. Vet inte om det funkar att varva med Ipren och Panodil emellan? Vet dr Tofflan? Visst var det så att din rekommendation var 1 ipren och 2 panodil? Frågan är dock bara om jag vågar ta det emellan om det blir outhärdligt detta?

Tittar ut, det regnar och nu börjar jag se stenplattorna på baksidan. Snön smälter bort i en rasande takt och jag har inte bestämt mig riktigt vad jag tycker om det hela. Att gå ut lockar definitivt inte… vetskapen om att jag måste till affären en gång till innan nyårsafton känns just nu väldigt jobbig för mig.

Tredje giktattacken

Portvinstå, gikt eller vad du vill men det är något som nu, för tredje gången, drabbat mig! Tyvärr så verkar attacken blomma ut rejält den här gången och det som räddar mig nu är diklofenaken.

Det började för några dagar sedan och då hade jag känningar i båda stortålederna. Bara det är ju märkligt men så var det. Nu känner jag lite i vänsterfotens stortå, men det allra värsta sitter kvar i den högra stortåleden. Sömnproblem förstås och funkar inte värktabletter vid försöken att somna, så är det bara att vänta. När inte värktabletten funkar så går det inte att ta på stället ens. Smärtan går inte ens att beskriva, men ni (ca 1% av befolkningen) vet vad jag talar om.

Har en känsla av att detta nu hänger ihop med den mat jag ätit den senaste tiden. Måste bara vara så eftersom alkoholkonsumtionen inte alls är på samma sätt och nivå som för tre år sedan då jag fick detta för första gången. Fast jag tycker inte att jag har ätit så mycket i år och så fettigt trots allt. Men man blir väl känsligare vid stigande ålder för allt sådant här?

Sen är jag ju inte särskilt smal heller. Ett kilo då och då läggs på min stora lekamenen. Sådant vet jag också kan påverka och sen har vi ju de ärftliga faktorerna. Man kan faktiskt få gikt utan att själv vara orsaken. Gikt har kallats den frossande mannens sjukdom och det är väl den orsaken som är den troligaste för mig. Fet, älskar god mat och dryck och ett leverne där straffet kommer när blunderiet fortsätter. Det jobbiga är att har man väl fått gikt så kommer det tillbaka för 90% av oss, i olika styrkor och attacker.

Så nu sitter jag bara och väntar på att värktabletter ska verka så jag kan äta frukost och styra upp den här dagen, spotta i nävarna och tänka att det hade kunnat vara bra mycket värre…

En extra dag

Febern har givit med sig, men nu är det halsen som gör ont. Pojken har svårt att svälja och dessutom snorar han en del. Så han blev hemma från skolan även idag och han kommer att stanna hos mig en dag extra. Krafterna finns inte där för en långpromenad idag helt enkelt. Lilltjejen stannar också kvar en dag extra. Det känns bra att ha dem i huset även denna fredag. Jag tog en promenad till butiken för att handla in nya halstabletter och lite mat till kvällen. Jo, jag köpte fredagsmys också men vi får se om Ellet orkar…

Fick även ställa in ett annat möte som är viktigt för mig just nu. Får förhoppningsvis en ny tid å det snaraste så att tänket inte försvinner från min skalle. Behöver påminnas mycket nu. Vill ha barnen omkring mig, de gör mig stark och får mig även att bry mig om mig själv.

Min egen krater i käften förtränger jag just nu med värktabletter. Måste tänka på pojken och hans mående och jag klarar mig ändå hyfsat. Det är inte akut med mig så att säga.

Ett musiktips för dig som har Spotify: http://open.spotify.com/track/34xc37MFF7xl3Ov4TiNSMV 
Så ljuvlig och hoppingivande!

Värken ger sig inte

Är lite bekymrad över att min käke inte slutar att värka. Har ikväll återigen tvingats att ta värktabletter och det känns inte alls bra. Det har nu gått 5 dagar sedan stora delar av tanden togs bort. Är livrädd för en infektion i tandköttet, men jag får väl ge det några dagar till innan jag ringer tandläkaren.

En lugn söndag. Ellet har haft en kompis här. De har både varit inne och ute. Det har ju kommit lite mer snö nu så bobben kom fram. Själv har jag suttit framför TV och dator under stora delar av dagen. Vintersport samt fotboll. Zlatan var i farten och gjorde två mål. Det sista som han klackade in är det bara han som kan göra. Så fräckt!

Jodå, jag har skött mina hushållssysslor också. Dammsugit och lagat mat. Nu väntar jag bara på att lilltjejen ska komma hem.

I morgon är det en helt vanlig måndag. Det gillar jag.

Skruttiga mannen

Trots att huvudet dunkar, kroppen värker och halsen river så har jag svårt att slappna av. Sitter i ett tyst vardagsrum med två katter som sover i soffa och fåtölj. Jag har lagt in madrassen på golvet och det enda jag hör är klockan som tickar och ibland skolklockan som ringer in.

Med min historia senaste åren så får jag nästan dåligt samvete för att jag är hemma från jobbet en dag. Detta är ju första gången sedan juni 2009 och det känns inte alls bra. Men jag orkar helt enkelt inte. Hoppas att det känns bättre i morgon och lite besviken är jag på de röda solhattarna och c-vitaminerna den här gången. Men det klart, det kanske hade varit ännu värre utan dem.

Ligger en stund, kanske somnar till lite men vaknar sedan av snark- och snorerier. Fast jag ska inte klaga. Försöker sluta med att tycka så jävla synd om mig själv så fort det är något… fast det klart att när man är själv så förstärks det behovet tror jag. Att känna att någon bryr sig om en.

Hoppas att det är bättre i morgon så jag orkar ta mig till jobbet. Det värsta är värken i lederna som gör att jag knappt orkar ta mig upp för att göra det mest basala behoven. Vi går inte in mer på detta utan idag är jag den skruttiga mannen. Punkt och slut med det.