Färg på rosen?

På förekommen anledning så har jag nu lärt mig lite om vad färgen på rosor betyder. Röda rosor är kärlek och det ger man till den man älskar. Ger man dessutom bort 7 vid samma tillfälle så är det som att säga “Jag älskar dig”.

Ger du bort en gul ros så handlar det om vänskap, den färgen ger man till vänner man tycker om. En orange ros talar om stolthet över den man ger rosen. Blåa rosor står för hoppet om att få en ny chans. Vita rosor handlar om att man tror på renheten hos den man ger rosen.

En svart ros är för den omöjliga kärleken, den som aldrig kan bli verklighet. Att få en svart ros ses som ett dåligt omen. [Källa: Skicka-blommor.se]

Fast som vanligt så är det inte entydigt när man googlar om vad rosornas färg betyder.

In My Garden har till viss del andra tolkningar:

Röda rosor betyder "den brinnande, eldiga, erotiska kärleken"
Vita rosor betyder " Oskuld, renhet, anspråkslöshet, platonisk kärlek, kyskhet"
Gula rosor betyder " hoppet, men kan även tolkas som att man hoppas men är inte säker och är därmed fröet till svartsjuka"
Blå rosor betyder "tro och trohet"
Rosa rosor betyder "ömhet, vänskaplighet"
Svarta rosor betyder "något omöjligt, en kärlek som inte kan manifesteras i den fysiska världen"

Känslan är att jag vill hedra Karin med en gul eller rosa ros den 23 november då hon begravs.

Acceptans, tacksamhet och insikt

Från ett fönster på jobbet så såg jag denna dam. Hon påtade och hon grejade med rosorna. Jag stod och tittade en ganska lång stund och hennes noggrannhet var imponerande. Det skulle ligga precis rätt och vara snyggt. Sådant ansvar för en allmän plats imponerar på mig.

Vi drivs av olika saker. För att orka vidare och till och med för att överleva så driver en del på hårt. Man tar på sig ansvar och roller i samhället. Ett engagemang och en lusta. Jag beundrar sådana människor. Tycker det var stort att se denna dam jobba så med den gemensamma rosenrabatten.

Acceptans, tacksamhet och insikt är tre ord som fastnat hos mig. För mig har de orden allt större betydelse. Mer nu än tidigare. Tänker ofta kring dem och blir faktiskt i det ganska lugn och harmonisk.

Acceptans
Vila i det som är. Acceptera sakernas tillstånd. Inte försöka slåss mot väderkvarnar och sådant. Även acceptera den man själv är – med både fel och brister. Tillkortakommanden och att man inte kan lyckas i allt. I det också acceptera att man inte kan vara vän med alla. Vänskap har ett pris och ibland så går det inte att kompromissa mer med sig själv. Acceptera och gå vidare.

Tacksamhet
Så mycket att titta på och vara tacksam över. Tacksamhet är underskattat. Verkligen ta tillvara på det som går och de beslut man kan ändra på. En dag så kanske man inte har de val som man idag har. Så tacksam över att jag fortfarande kan välja en massa saker utan att vara beroende av andra.
Tacksam över relationer och människor i min närhet. Så tacksam för lärdomarna och att allt inte bara snurrar runt mig själv. Ibland så har jag inte förstått vissa saker, men även på den mest trögtänkte så trillar polletten ner så småningom. Tacksam över tålamodet och viljan som trots allt finns där någonstans.

Insikt
För mig är det en punkt då det inte finns någon återvändo. Konstatera och tro sig förstå är en sak, men när insikten finns där, då är det fastslaget i hela mitt väsen. Det är ganska skönt att få insikter, även om de betyder en massa saker som jag trott varit ok tidigare. Insikter är liksom för mig stadiet förbi förhoppningar och en tro på någonting även om många skriker någonting helt annat till mig. Insikt kan man inte få genom tjat och andras ständiga nålstick, en insikt får man bara och då känns allt så självklart. Så ser jag på det och för mig har det ibland tagit många år att verkligen få insikt. Insikt är fint. Det ger lugn och ro.

Sista månaderna så har jag gnuggat mig själv rejält gentemot dessa tre begrepp. Fortfarande så vet jag inte vart det landar helt och fullt. Begreppen förändras över tid, och över att leva ett liv med plus och minus. För mig är det viktigt nu att vara så öppen jag kan mot mig själv. Så öppen och inte gå in i några tankebanor eller göra saker som jag egentligen inte vill. Låta mig själv ta kontrollen över mitt eget liv. Mer medvetet och inte liksom bara lalla med och ta den smärtfriaste vägen.

Acceptansen, tacksamheten och insikten för mig framåt och jag gör det på mitt sätt. Måste göra det på mitt sätt helt enkelt. För att inte förminska och förgöra mig själv och liksom gömma mig bakom och i andras sätt att tänka och leva.

Mina barn börjar bli stora. Min lägenhet börjar bli för stor för mig. Och för dyr. En process har startat. Så känner jag i alla fall. Jag vill förändring. För mig handlar det inte om beslut just nu, utan mer att ett tankefrö har såtts. Det ska få växa vidare i den takt det vill. Men att den kommer att dö av torka, det är inte möjligt såsom det är just nu. Vi är desssutom flera som vill vattna fröet och som vill ha förändring när det gäller detta.

Ingenting kan ju vara för evigt. Ingenting står still. Allt är i rörelse. Försöker man hejda sådant så kan man implodera och bli sjuk. Må dåligt psykiskt och inte riktigt veta vart man ska ta vägen. Känna ångest och oro utan egentlig orsak, och ändå så vet man långt därbak att någonting måste göras. Ungefär så. Det är känslor som är jobbiga att bära och gör man det för länge, då kan det bli farligt för en.

Fika, bokgåva & samtal

Idag så skulle vi återigen göra ett försök att åka till Storvad, men när vi vaknade i morse så kände ingen av oss sugen att åka iväg. Då kom vi på idén att bjuda hem Fatou och Mabou på fika och snack istället.

Det kunde komma (ja!) och efter min luddiga bussbeskrivning, som gjorde att de fick se lite mer av byn än vad som var tänkt, så var de ändå tillslut på plats hos oss.

Jag hade laddat med favoritdrycken. När dessa burkar syns, då vet man vem som är i närheten. (;-)

En sak som jag inte förstår när jag träffar Fatou är vart tiden tar vägen? Det är verkligen märkligt. Fyra timmar bara försvann och vi hann prata om många intressanta saker. Jag gillar henne för många saker och den positiva listan fylls på alltmer. Betänk att för mindre än en månad sedan så kände vi inte varandra alls!

Jag kan inte sluta att förundrats över det som gjorde att vi fick kontakt och det som fick oss att bestämma oss för att träffas. Sen har hon ju också en sådan härlig och klok son. Han är så trygg i sig själv och idag lekte han och Ellet nästan hela tiden.

Felix ville vara med och “snacka lite”…

Jag fick boken En Tonårsmorsa mitt i Livet, vilket jag blev mycket glad över. Givetvis så bad jag att få boken signerad.. (;-) Detta alster kommer jag att läsa med stort intresse nu när vi fått en relation till varandra. Det är ju så att det blir mer intressant då, när man liksom har börjat få en “historia” tillsammans.

Jag följde dem sedan till bussen medans riset till middagen stod på spisen. Linn skulle titta till detta och jag skulle ljuga om jag sa att jag kände mig lugn när jag gick iväg med vännerna. Bränt ris är inte roligt… men det gick bra och vännerna kom fint iväg med bussen. Linn har ju börjat att jobba idag och dessutom så har hon ett extrajobb och idag var hon på båda. Hon är ambitiös, dotra min!

Tidigare idag så kom det ett paket med en fin filt till Felix från skolkamraten från förr Mari. Han har redan legat på den flera gånger och är så söt så.

Glad i hjärtat idag!

Picknick med vänner

En del energi hade jag i morse. Varför?

Fatou, Carina och Karl-Axel tillsammans med Ellet och Mabou och picknick i stadsparken (stadsträdgården) stod på programmet. Då får jag energi i alla fall…

Det är inte en underdrift att säga att vi hade massor att prata om och att klockan bara rann iväg. Tiden gick så oerhört fort och det kändes som om vi hade massor kvar att prata om. Förhoppningsvis så träffas vi snart igen. Lite bilder från vänmötet:

Mannfred och Kurt från Gökboet var också med oss på picknicken.

Mabou och Fatou.

Jag tror inte jag träffat Karl-Axel och Carina sedan sommaren 2007. Förstår inte varför det ska behöva gå flera år emellan, men det ska vi bryta nu.

Vi pratade om det mesta och klockan skenade.

Ellet dricker cola. Han drog sedan till Svandammen och matade fåglarna.

Fatou hade med sig en smarrig efterrätt. Söt och gott.

Vi pratade och pratade och tillslut så kom världens mörkaste himmel och det började både åska, blixtra och regna. Vi ville inte sluta prata så vi drog då hem till Fatou.

Hemma hos Fatou så lektes det och testades peruker… Först Ellet…

…och sen Mabou. Jag filmade grabben när han gav fåglarna lite dricka:

Carina med sina gökar…

Det är ju bara så att detta var så vansinnigt trevligt och timmarna slukades fort och orden var inte slut på långa vägar. Förhoppningsvis så kommer Fatou och jag mycket snart iväg hem till dem. Det vore väldigt roligt och det har jag velat länge men av olika anledningar så har det aldrig blivit av.

En mycket fin dag.

En grillkväll som värmde

Igår träffade jag och Ellet Fatou för en gemensam grillkväll hemma hos henne. Jag sitter fortfarande och undrar vart tiden tog vägen? Vips så hade flera timmar bara försvunnit och vi satt på bussen för att åka ut till förorten igen. Med ett varmt hjärta och stor tacksamhet.

Ellet blev väldigt förtjust i husets studsmatta.

Fatou bjöd på så mycket gott och det smakade superb. Jag stod vid grillen och det gick väl hyfsat, förutom att jag brände ihjäl en majskolv till oikännlighet.

Ellet hugger in. Kvällen var perfekt för att grilla.

Fatou på plats efter allt fixande.

Trollet Trygg… förlåt, jag själv i en skäggman som snart är i samma paritet som den förra.

Jag visste inte att Fatou hade husdjur?! (;-) För en ståtlig trollslända var på plats under stora delar av kvällen. Har en närbild på min Twittpic.

I efterrätt så bjöds vi på en väldigt smarrig jordgubbstårta. Mums värre!

Efter en fin och givande kväll så var det dags att ta sig hem.

Det fina med min nyfunna vän är att hon är så välkomnande, så klok och intressant att prata med och detta med öppenheten är verkligen en gåva att få nära sig. Jag känner verkligen, efter allt som hänt, att jag behöver sådana människor omkring mig. Hon väjer inte och jag är glad att vi satte ribban direkt när vi träffades första gången. Det gör att vi inte hukar eller tvekar att prata om saker som det kanske tar år att komma fram till som vänner. Det är en gåva i detta som jag uppskattar väldigt mycket med att ha träffat Fatou.

Livet är bra märkvärdigt ibland. Tar vägar som man inte alls tänkt sig och det är väl detta som är tjusningen. Vågar man bara vara sig själv, både med det som är bra hos en och det som är mindre bra, då brukar det mesta bli bra i slutändan.

Datordöd & chinalunch

Det första som möter mig när jag kommer till jobbet idag:

En rivstart på dagen och det var bara att spotta i nävarna och köra. Fläkten hade pajat och fixades under dagen.

Fatou och jag lunchade ånyo. Det är många ord som vill ut från oss båda och att ventilera tillsammans med henne är väldigt givande för mig. Det är roligt att träffa henne eftersom jag upplever henne som chosefri och rak i sitt sätt gentemot mig.

Jag behöver sådana personer omkring mig och frågan under dagens träff om när jag söp till senast var så befriande och lite ställd blev jag allt…men jag gillart!

Nu ska jag lägga mig raklång i min nya soffa och bara njuta! Lunchen vi åt var så mäktig att jag hoppar över middag idag.

Gårdagen gav tankar & avslut

Sitter vid köksbordet och funderar, grubblar och förundras över livet. Hur saker och ting bara kan förändras när nya insikter och kunskaper kommer till mig. Också över sorgen att mista någonting som ett tag kändes så bergsäkert och för livet ut varandes. Märkligt är det i alla fall. Gårdagen gav tankar och avslut.

Jag tycker inte om att vara i konflikt med människor. Men det finns gränser även för mig, fast man inte kan tro det. Senaste åren så har jag tappat flera sedan tidigare goda vänner. Oj, vad jag har rannsakat mig själv om varför och vad min del är i det hela. Hela tiden och kanske lite för mycket emellanåt.

Men jag vet att jag måste sluta slå på mig själv och ta på mig skulden för att vissa relationer inte håller. Allt är inte alltid mitt fel. Det konstiga är att när jag nu på senare år stått upp för mig själv och inte krupit, accepterat och hållit med, och då har det blivit konflikter. Ungefär som om människor umgicks med mig och trivdes när jag var som en lydig hund i deras koppel, en som bara följde med. Som inte ifrågasatte någonting. När jag sedan reagerat och varit stark nog att se längre än min egen ömklighet, då är mönstret ofta detsamma, för då har de inte “övertaget” och flyr då fältet för rädslan att själva bli synade i sömmarna.

Jag har tjatat om det många gånger, men att inte se bjälken i sitt eget öga, det leder förr eller senare till ensamhet och det är väldigt få som orkar med sådana vänner. Ingen är perfekt och vi har alla fel och brister. Men att ständigt förneka dem och skylla allt på alla andra, det ses igenom tillslut.

För mig är det värsta många gånger att jag gett så mycket av mig själv och sen är det liksom ingenting värt. Det är borta och förbi bara för att jag inte går i kopplet längre. Det är sorgligt, men samtidigt så har det gjort mig ännu starkare att stå upp för den jag är. Inte liksom svälja allt och bara tro att det är jag som handlar fel.

Då faller några ifrån. Det är bara så och för mig är det nu dags att lämna dem bakom mig. För alltid.

Tankar om hämnd

En vänskapsrelation tog slut för en tid sedan. Givetvis så finns olika svar på varför beroende på vem man frågar. Så det struntar jag i numera, jag vet bara att det är över och förbi.

Men det intressanta hos mig är att jag NU reagerat som jag gjort. Jag tänker på mina hämndkänslor i helgen där jag själv blev förvånad över hur jag kände. Kanske är det för att kärlek och hat ligger så nära varandra och när det väl tippar över så blir det väldigt starkt. Jag skrev ju två elaka bloggposter som jag egentligen står för till stora delar, men jag kunde ändå inte låta de vara kvar.

Varför? För jag är egentligen ingen hämndlysten person. Inte på det sättet i alla fall. Men när jag tänker tillbaka på förra helgen så blir jag ändå förvånad över styrkan i mina känslor. Efter flera månader. Att känna hämnd är en otäck känsla för allt annat blir sekundärt. Jag har väl inte tidigare kunnat släppa fram dessa känslor. Visst, när jag är på fyllan så kan jag ju bli taskig och elak, men inte riktigt på det sättet som jag nu kände.

Det jag vill säga att även jag nu i praktiken riktigt fått känna på hur det känns att vilja hämnas någon som man tycker gjort en illa. Det är starka känslor och inte något jag är stolt över. Men det kanske visar att jag är på väg att bli en människa – på alla plan – som vågar och får känna alla känslorna.

Att prata om att känna alla känslorna rent teoretiskt är väldigt lätt och det har jag ägnat mig åt under 10 år när jag har haft hemsida och blogg, men att själv få känna på de jobbiga känslorna av detta, det har jag inte riktigt klarat av tidigare. Förrän förra helgen.

Så hur paradoxalt det än kan låta så kan den som man numera inte vill ta i med tång, vara den som hjälper en vidare i livsskolan att förstå alla känslorna och även i praktiken våga känna dem. Allt går inte att styra med förnuftet utan känslorna måste också vara äkta och komma från hjärtat.

Som man bäddar får man ligga. Ett bra ordspråk som aktualiserats av intressant morgonläsning.

En fin lördag till alla mina läsare!

Relationer & vänskap

Den dagen skilsmässan var ett faktum och jag flyttade ner i källaren så har jag inte haft en riktig relation eller någon att krama om ordentligt. Jag blev till en början så sökande och så törstig på närhet, vilket gjorde mig desperat. Det fick till följd helt misslyckade försök till relationer och kontakter.

Sista två åren har jag knappt försökt. Efter det senaste försöket så gjorde jag mig själv så illa att jag nu backar inför det mesta. När det eventuellt börjar att brännas så flyr jag och ger sjuttsingen i inviterna. Jag har kraftiga tillitsproblem inför de människor som kommer i min närhet. Det finns en gräns som ingen får kliva över för då blir jag irrationell och gör allt för att straffa ut mig.

Det gäller inte bara kärleksrelationer utan även vissa vänskapsband som brutalt har blivit kapade de sista åren. En stor del beror på mitt eget agerande och min önskan att straffa mig själv. Det låter ju inte klokt när jag skriver det, men kommer människor för nära och sen inte håller de sjuka mått eller hur jag ska uttrycka det som närheten skapar inom mig, då flyr jag och gör allt för att sabotera allting. Att få någon för nära efter allt som har hänt är väldigt svårt för mig och har väl varit ända sedan barnsben. Det finns ett mönster i mitt liv och det är väl därför jag idag inte har någon riktigt nära vän.

Så mina relationer blir ofta kortvariga eller på sätt som inte är bra för mig i längden. Det är säkert tvärtom också men då har jag nog fått reda på det tillslut. Jag känner mig otillräcklig för att klara av relationer och kärlek till en annan människa. Så numera så låter jag hellre bli och är ensam. Även om min högsta önskan är att hitta någon likvärdig människa som tar mig för den jag är, med alla mina fel och brister men även med de förtjänster jag har. Utan baktankar eller fula knep.

Jag kanske har träffat sådana själar redan, men min destruktiva sida har då varit duktig på att sabba allt. För att inte riskera att bli djupt beroende av en annan människa och möjligheten att återigen bli sviken.

Vem matar du?

Hittade en väldigt bra tex på Gunnar Sjöbergs hemsida. Med rubriken Vilken varg vinner? så skriver han bland annat:

En kollega berättade en sägen från cherokeeindianerna. Hövdingen samtalade med sitt barnbarn om den kamp som pågår inom människan. Det handlar om en kamp mellan två vargar som finns i våra liv, sa hövdingen. Den ena vargen lever på glädje, vänskap, kärlek, hopp, ödmjukhet, empati, mod och förlåtelse. Den andra vargen lever på vrede, bitterhet, avund, svartsjuka, självförminskning, självömkan, skam och skuld. Vargarna kämpar med varandra, och det är livets kamp, sa hövdingen. Vilken varg vinner, frågade barnbarnet. Den som du matar, svarade hövdingen. Den varg vinner som du matar.

Detta kan man egentligen applicera på vilket levande djur som helst, men kontentan är tänkvärd och jag tror att de flesta människor innerst inne vet att hövdingens slutsats är den som vi alla vill och försöker sträva emot.

Av någon anledning så har det för mig alltid varit lättare att mata den bittra och självömkande vargen inom mig, även om jag med intellektet vet att den gör mig illa. Det är på något vis “lättare” att vara arg, gnällig och elak istället för att vara glad, positiv och snäll. För mig är det så och har nog alltid varit så.

Självförminskning är nog ett sätt att slippa våga växa och ta ansvar. Det är bättre att vara kvar i det hörnet som jag känner igen och inte våga mig ut och riskera någonting. Skam och skuld är det bara jag som känner inför den jag är, väldigt få andra.

Jag är nog mycket den vreda, bittra, avundsjuka, svartsjuka, självförminskande, självömkande, skam- och skuldfyllda vargen och jag vet faktiskt inte varför. Numera kan inte mitt förflutna göra mig illa och jag är stark nog att bära utan att fly in i just dessa känslor som denna varg står för. Och ändå så gör jag det. Om och om igen…

För det är så lätt att falla tillbaka till den negativa spiralen. Vi människor har ju en personlighet också som jag tror till vissa delar är väldigt svår att ändra på i ett kortare perspektiv. En del är ju till naturen glada och positiva och en del är svarta och introverta. Det är liksom för många personlighetsgrunden och har den även förstärkts av livets framfart så kan det vara väldigt svårt att mata rätt varg. Visst, det går att gå åt olika håll och välja vad man vill mötas av, men en del saker styr vi inte över just i nuet och ibland måste man handla på instinkt, även om det just då känns felaktigt. Livet ska liksom levas med de fel och brister som det innebär. Saker och ting ska upplevas.

Men sådana här tänkvärda texter får mig att stanna till och tänka efter. Det är alltid bra.