Fler nyanser om rasism

Idag har jag irriterat mig på flera saker som har kring rasism att göra.

Hur snabba en del är att döma oavsett har retat mig en del, tänker främst på busschauffören som nu är stämplad som rasist trots att ingen hade hört hans version. Alla lyssnade direkt till den drabbade och hans verklighetsbild av hur chauffören delade upp människor utifrån hudfärg på två bussar och sen var dömandet igång.

Nu finns busschaufförens version ute och då kommer det liksom i ett litet annat ljus, men tror ni att de som var snabba med att döma ut hela agerandet nu reviderat vad det tycker? Nä, för det passar inte deras agenda och sådant kan reta gallfebern på mig.

Man måste våga att se flera sidor och jag kan erkänna att jag var snabbt ute och tweetade när första artikeln kom, men jag var lika snabb när även busschauffören fått säga sitt. Han är nu så arg att han kommer att stämma de som uttalat sig om honom för förtal. Nu får utredning och fler komma till tals om händelsen vilket jag tror kommer att nyansera bilden en del.

En del vill få det till att Sverige har blivit så kallt och är snabba i sin politiska propaganda att påpeka detta. Det handlar många gånger om hur rasismen slagit klorna i gamla Svedala. Men börjar man att gräva lite så blir det i många fall en annan bild som kommer fram. Faktiskt.

Det är ju likadant med ambulansincidenten där en flyktingpojke förvägrades ambulanstransport. Nu har det ju kommit fram att det var EN ambulanssjukskötare som genomdrev detta i strid med polisen och utredningen visar ju att tonen var hård mot just denna ambulansförare. Men läser man nyheten utan att ta del av full fakta så blir ju intrycket av att alla var emot flyktingpojken och att alla var rasister.

Uttala sig om rasism är jättesvårt och minerad mark. Det är alltid någon som känner sig kränkt och att nyansera bilderna i detta land är svårt. I det skenet så tar Sverigedemokraterna kommandot och med sin retorik så får de med sig många som anser att de talar klarspråk när många andra duckar för de problem som faktiskt finns.

Jag är lika kritiskt till de på vänsterkanten och de som i bloggar direkt plockar fram rasistkortet vid varje sådan här händelse. Hur trovärdigt är det när de inte ens korrigerar bilden utan trummar på hur kallt och hemskt Sverige har blivit? För i många fall så är det propaganda och en ensidig bild som målas upp. Rasism är heller inget nytt utan det har alltid funnits i olika former. Det intressanta är ju i vår tid hur man ska få människor att inse att ingen är bättre än den andra beroende på hudfärg, trosinriktning eller sexuell läggning.

Förr då gick man med allt detta inom sig och muttrade. Var det bättre förr? Tveksamt faktiskt och jag är ju av den uppfattningen att det är bättre att åsikterna kommer upp till ytan än att de trycks tillbaka. Jag säger absolut inte att det inte finns rasister, för det gör det, men jag tror inte att de är fler nu än för några år sedan. Jag tror bara att de hörs mera nu och vågar höras mer tack vare Sverigedemokraternas framgångar. Att tro att de skulle tystna om partiet lämnade riksdagen är ju enbart naivt. De kan bara mötas med diskussion och argument och en fullständig öppenhet.

En del tycker ju inte heller att alla ska få uttala sig. Att de förtryckta alltid har tolkningsföreträde samtidigt som man som man ska ta på sig en kollektiv skuld för hur till exempel kvinnor behandlas. Jag blir alldeles förvirrad över resonemangen ibland och slår bara ifrån mig.

Jag bedömer människor på individnivå. Jag vill bedöma dem positivt, men tvekar inte att uttrycka min åsikt om det är någonting jag inte gillar. Då spelar det ingen roll vilken färg du har, vem du älskar eller vad du tror på. Men jag vill då också ha den rätten fullt ut och inte bara där det passar för att inte stöta sig med någon och kallar någon mig rasist för detta då kan jag inget göra. Det visar ju om inte annat hur svårt det är att prata om detta.

Omvänd rasism är ju också något som alltmer diskuteras och sådant måste också tas med i bilden, när man diskuterar detta brännheta ämne. För jag blir irriterad över att bara en sanning tåls och att det sedan är på detta viset. Oavsett.

Arbete mot rasism och fascism görs i varje möte med annan människa varje dag. Att kasta rökgranater på polis är inte ett sådant arbete.
Universitetsprästerna i Malmö

Massmedialt prästerskap gynnar SD

Ledaren på Smålandsposten Marika Formgren skriver det som jag själv tänker. Det handlar om Sverigedemokraterna och hur media har skrivit om dem de senaste veckorna.

Ledaren heter SD och media som vill uppfostra och hon skriver bland annat:

Den kommenterande journalistiken har inte skött sitt uppdrag väl under SD-skandalen. Det har skrivits oproportionerligt mycket, och ofta har skribenterna i sin iver att ta avstånd från SD buntat ihop järnrörsligan med partiets sympatisörer och förklarat att de alla är rasister och fascister.

Själv kallar jag dem experter och förståsigpåare, jägarjournalisterna som bara dömer och slänger in folk i fåror där väldigt få känner igen sig. Många som röstar på SD är missnöjda med politiken och läser de enbart negativt om partiet så tror jag att deras sympati för dem ökar. De som är tveksamma och inte riktigt vet kan då också se dem som offer och de så kallade jägarjournalisterna som poliser som ska berätta för dem vad de ska tycka. Det gynnar SD. Det är jag helt säker på och de senaste mätningarna visar ju mycket riktigt att de ökar. En blick ut mot verkligheten kanske vore något?

Att i sitt eget twitterflöde hitta vulgärargument och länkar till dessa smaklösa Hitlerparodier som nu florerat till leda gör mig bara så trött och anti. Hur skall då de som inte är säkra i sin politiska hemvist reagera?

Formgren avslutar:

Många människor tar det nog som obehagliga, storhetsvansinniga uppfostringsförsök från de kommenterande journalisterna. SD kunde ha straffat ut sig själva men i stället blev det en motreaktion, en protest mot det massmediala prästerskapet. SD borde tacka de kommenterande journalisterna för opinionsframgångarna.

Det är som ett massmedialt prästerskap och partiet har helt klart gynnats. Hade media tagit dem för vilket riksdagsparti som helst (för de är invalda i demokratiskt ordning) och låtit bli allt hånande och den vulgära hållning många av dem använt sig av så tror jag att det hade sett helt annorlunda ut rent opinionsmässigt. Blir man kallad för något negativt och sen själv använder sig av samma epitet till andra, tacka sjuttsingen för att den som står utanför börjar att undra om att det man själv trodde på från början är bättre än det man själv är tveksam till?

Jag ser det som att många protesterar mot den ensidighet som en stor del av media uppvisar gentemot SD och det genererar alltfler procent till partiet. Sen att Jimmie Åkesson skött krishanteringen på ett utomordentligt sätt gör ju att alltfler kanske tänker att de inte är så tokiga ändå? Det är just då som argumentation blir så viktigt istället för vulgärjournalistik, vilket bara förstärker bilden av offer och underdogs.

Diskutera och slå hål på argumenten. Visa bristerna i politiken och kom åt dem den vägen. Det är i förlängningen det enda som fungerar tror jag.

Hån & trams bättre än argumentation?

En del saker förstår jag inte. Kalla min humörlös eller vad du vill, men att försöka komma åt Sverigedemokraterna genom att håna dem, göra dem löjliga och jag vet inte vad är en väg jag inte tror på. Jag är så innerligt trött på att se alla dessa billiga poänger som vissa försöker ta genom den senaste tidens turbulens kring dem.

Det florerar en film just nu där Hitler (vad han nu har med SD att göra?!) läxar upp partiet som ska vara så rolig. Jag började att titta på den, men tyckte den bara var så pinsam och inte ett dugg rolig så jag stängde av. Ja, jag delar inte den bild som många på vänstersidan har om att SD är lika med Hitler. OK?

Är hån, trams och ett nedvärderande av de man inte gillar vägen att gå? Jag tror ju inte det utan just sådant blir kontraproduktivt och skapar än mer sympati för den man angriper. Jag nämner inga namn nu, men blir förvånad över att vissa som själva ser sig som förtryckta direkt går på detta och sprider detta hån gentemot sådant som de inte gillar. Varför? Vem gynnar det? Blir man då inte som de man inte gillar?

Fick till och med en tweet om att jag är en bättre människa än den som tweetade för att jag just ifrågasatte detta. Que? Vad? Bara för att jag inte gillar hånerier och skämt när det handlar om för mig allvarliga frågor. Ibland är världen verkligen upp och ner.

Är man själv utsatt och har problem i samhället för den man är, är då den rätta medicinen att håna och förlöjliga det man inte gillar? Jag får inte ihop det eftersom jag aldrig skulle använda ett sådant sjaskigt vapen själv. Debatt, ta på allvar och försöka förstå är min taktik. Inte att hela tiden håna och förlöjliga.

Sverigedemokraterna ska tas på allvar. Många röstar på dem och det går inte att håna, förlöjliga och tramsa bort dem. Kör man den taktiken så kommer de att öka än mer. Det är min övertygelse. Ta debatten på allvar, ifrågasätt och diskutera deras politik istället!

Att få en stämpel

Det är så svårt att skriva om både Sverigedemokraterna och konflikten i Mellanöstern tycker jag. För det är så lätt att få en stämpel på sig att man företräder något som man faktiskt egentligen inte gör. För mig handlar det om att problematisera och se problemen från fler utgångspunkter än det svart-vita som så många föredrar. Jag gör det inte. Jag tror inte att saker och ting är svart-vita helt enkelt.

Sverigedemokrat är jag inte och det är ju fan att jag måste påpeka det när jag skriver det jag nu gör. Men så fungerar det i dagens Sverige.

Men jag tycker att Expressen vridit hela historien ett varv för mycket nu. Vad skapar det? Offerkänsla och att sympatin växer för detta parti. Ungefär så känner jag. Det blir liksom en motreaktion där folk faktiskt börjar ifrågasätta den agenda som Expressen har. För min uppfattning är att Expressen, genom att publicera snuttar olika dagar, enbart är ute efter att smutskasta Sverigedemokraterna på ett sätt som jag tyvärr tror gynnar partiet. Varför har de inte släppt filmen i sin helhet?

När det gäller Israel och Palestina så är det än värre. Där är varje ord man säger lika med sympati för antingen den ena eller andra sidan. Jag måste dock säga att jag vaknat upp de senaste månaderna och förstår mer varför Israel agerar såsom de gör. Att ständigt vara angripet med raketer från Hamas och de som säger sig värna det palestinska folket, när det enligt vad jag nu känner är kontraproduktivt och blir precis tvärtom, det gör ju att förståelsen för Israels agerande ökar.

Svensk media vill gärna lägga över skulden på Israel och de har svårt att se att Hamas faktiskt var den tändande gnistan den här gången. För hur länge ska Israel bara titta på och se raket efter raket falla ner över deras land? Det är det liksom ingen som pratar eller reagerar över det faktumet.

Det handlar bara om Israels tillkortakommanden och en sådant hat gentemot den judiska staten. Media och många skyller liksom ALLT på Israel och då blir det inte trovärdigt i mina ögon.

Tror Hamas och deras anhängare på allvar att Israel kommer att lägga sig ner och försvinna från området?! Den dagen Hamas börjar med att acceptera Israel som en realitet och ett land, då kan det kanske hända någonting, men som det är idag då de vägrar erkänna Israel och många vill utplåna dem, då kommer ingenting att hända. Varför kan inte människor i Sverige som är Palestinavänliga se detta? Jag bara frågar och kanske kan någon som läser här förklara detta för mig?

För så länge Hamas vägrar att erkänna Israel och har som mål att utplåna landet likt en cancersvulst (som de säger) då kommer ingenting att förändras. Varför kan inte folk se detta och då speciellt de som hela tiden anklagar Israel för en massa saker?

Svart eller vitt = grått

När man är ung så ser man ofta saker och ting i svart eller vitt. Man har väldigt klara åsikter om saker och ting och kompromisserna är långt borta. Ju äldre man blir och ju mer livserfarenhet man får så brukar de flesta vandra just mot kompromisser och gråa val. Svart eller vitt = grått

Det klassiska exemplet är ju Israel – Palestina. Där är det så polariserat och världsbilderna är så totalt olika beroende på vem man pratar med. Vem talar man egentligen till när man trummar på om samma saker om och om igen? Till de redan frälsta? De är liksom inte ens fel att två träter. Hittade en bloggpost med namnet Det där om generaliseringar och konsekvens… som står ganska nära vad jag själv tycker i frågan. Det typiska är att i kommentarerna efter så dyker det direkt upp polariserade åsikter från människor som inte ens vill försöka. Dessa generaliseringar och svart-vita tänkandet hela tiden kommer aldrig att lösa frågan.

Även om många inte kan eller vill se det, så är den enda lösningen samarbete och kompromisser. Allt annat är utopi och det visar väl historien om inte annat.

Sen har vi detta med synen på Sverigedemokraterna. Sakine Madon slog huvudet på spiken när hon intervjuade miljöpartiets ena språkrör Gustav Fridolin (bilden) om detta parti och dess medlemmar. Fridolin säger bland annat:

Jag skulle aldrig samarbeta med SD, men det betyder inte att jag inte respekterar Sverigedemokrater som människor. Risken med att inte skilja på åsikterna och människorna, och aldrig möts och pratar, är att vi får ett väldigt uppdelat land. Det gäller många dimensioner, uppdelningen är farlig.

Att bara förskjuta, förlöjliga och inte ens prata med de som tycker annorlunda än vad man själv gör, det är kontraproduktivt. Det skapar polarisering, svart eller vitt, vilket i förlängningen inte gynnar någon. Många tycks ju tro att slutar man bara att prata eller ignorerar totalt, så försvinner de åsikterna eller tankarna. Totalt naivt och enligt mig helt fel väg att gå.

Grått är kanske tråkigt och intetsägande och till och med fegt enligt vissa, men vad är alternativet? Svart-vitt har aldrig fungerat i en förlängning utan ger enbart korta vinster. På sikt så förlorar alla på att man inte kan komma överens eller åtminstone hitta en kompromiss.

Och det är väl därför vår värld ser ut som den gör på många ställen. Ständiga krig och ständiga konflikter som utarmar livskvalité och människors möjlighet att leva ett vardagligt liv. Någon måste ta första steget, men ingen vågar eftersom rädslan styr allt som oftast.

Läs även andra bloggares åsikter om svart-vitt, kompromissa, Israel-Palestina, Gustav Fridolin, Sverigedemokraterna, politik, intressant?

Löfvens inhämtning helt normal

Alliansen har 47,7% och oppositionspartierna 45,9% i Novus senaste väljarbarometer.

Att socialdemokraterna med nya partiledaren Stefan Löfven skulle hämta in en del efter totalkatastrofen Håkan Juholt är helt normalt. Jag hade blivit förvånad om ingenting skulle hända efter Juholts avgång. Socialdemokraterna får nu stöd av 27,2% av väljarna vilket är en ökning med 4,3% på en månad. Ökningen är så kallad statistiskt säkerställd. Detta måste ju vara otroligt skönt för partiet efter förra årets ständiga tapp.

Moderaterna som slagit nya rekord två månader i rad går nu tillbaka en del, men stannar ändå på höga 32,5%. Betänk att partiet haft ledningen för landet sedan 2006 och det brukar oftast betyda minussiffror i opinionen, men inte för moderaterna.

Någon Annie Lööf effekt har det inte varit tal om. Centern kravlar fortfarande omkring farligt nära 4%-strecket. De får 5,6% och jag förstår väljarna. Lööf känns som fröken Perfekt och ler ständigt. Kristdemokraterna är än värre ute och får 4,1% i denna mätning.

Folkpartiet är lika illa ute de. 5,5% vilket för mig som liberal känns lite oroande. Moderaterna är lite för stora för att dynamiken i Alliansen ska finnas där på ett bra sätt.

Vänsterpartiet med Jonas Sjöstedt fortsätter att växa. 8,2% vittnar om att bytet på partiledarposten var bra för dem. Miljöpartiet tappar rejält och stannar på 10,5%.

Det är ett så kallat positivt flöde till de rödgröna partierna för första gången sedan i höstas. Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt är svaret på varför de nu vänt. För det är viktigt vilka personer som syns utåt, det tror jag få idag kan säga emot. För politiken har ju inte förändrats så mycket sedan förra året.

Sverigedemokraterna får 5,8%.

2000 personer intervjuades under perioden 24 januari – 20 februari.

Läs även andra bloggares åsikter om opinionsundersökning, Novus, Stefan Löfven, politik, intressant?

Nobelstiftelsen ger SD fler sympatisörer

Nobelstiftelsen och dess styrelse har idag beslutat att inte bjuda in sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till årets Nobelfest. Alla andra partiledare är dock välkomna.

Jag tycker Nobelstiftelsen gör fel. Visst är det så att de får bjuda vilka de vill och att de hänvisar till att partiet har åsikter som inte Alfred Nobel stod för, men resonerar man på det viset så är det garanterat fler som inte alls har på festligheterna att göra. Ambassadörer från diktaturer och deras representanter av olika rang till exempel. Jag tycker det sättet att argumentera blir lite konstigt faktiskt i sken av historien och vilka andra som varit inbjudna. Martyrpoäng och nya anhängare tror jag blir resultatet av Nobelstiftelsens agerande.

Många blir förbannade över att det som de ser som den offentliga så kallade mobbningen fortsätter (tror ni mig inte så läs kommentarerna efter artiklarna om detta). Aftonbladet har en pågående undersökning om det är rätt eller fel att inte bjuda in Åkesson. Över 63% tycker att det är fel och jag håller med. Nobelstiftelsen ger SD fler sympatisörer.

Sydsvenskan skriver bra om detta och då bland annat:

SD surfade in i riksdagen på en våg av avsky från etablissemanget, och mer "etablissemang" än Nobelstiftelsen blir det knappast. Partiets martyrroll stärks av det här.

Huvudet på spiken eller vad det är man säger!

Andra bloggar om detta ämne
Back Nilsson – Ett dåligt beslut
Scratches and Dust – Alla barnen går på fest, utom Jimmie för han?
Som en Öppen Blogg – Om ni skulle våga tycka och tänka efter…
Nelins blogg – Jag avskyr också Sverigedemokraterna…
Simons blogg – Martyr, mer martyr, sverigedemokrat

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, Nobelstiftelsen, Alfred Nobel, nobelfest, politik, intressant?

Riksdagsöppnande & omoget SD

För det första så förstår jag inte vad sverigedemokraterna hade i kyrkan att göra om de har så svårt för det som biskop Eva Brunne sa. Visst, de visste ingenting innan om vad hon skulle säga, men en sund kyrka pratar alltid om människors lika värde och att de avskyr rasism och sådant och att då även ta upp exempel på kampen emot detta är ju ganska självklart tycker jag. Det kan inte ha kommit som någon överraskning för dem.

För det andra så hade de väl, även om de avskydde vad hon sa, kunnat vänta med att agera tills efteråt och då komma med den kritik de hade mot hennes predikan. Man kan tycka vad man vill om det hon sa, men att agera på det sättet visar på omognad och det skapar bara än mer polemik mellan människor i vårt land. Det är synd och gagnar inga intressen alls när tonläget skruvas upp på det här sättet.

Här kommer Eva Brunnes predikan i sin helhet så att du själv kan bilda dig en uppfattning:

Grattis till uppdraget. Grattis till er som är valda med förtroende. Nästan 85 procent eller lite mer än 6 miljoner människor tror att just ni har bäst förutsättningar att forma ett gott nu och en god framtid för oss alla. Det är stort att bäras av ett sådant förtroende. Och uppdraget har ni tillsammans. Inte var och en. Väl valda så ingår ni i ett sammanhang där era gemensamma ansträngningar väger tyngre än vars och ens egen vilja. För det är väl just så demokrati fungerar? Då handlar det om att lyfta blicken från det egna till det gemensamma. Blicka utöver Bastuträsk, Tomelilla, Göteborg, Grästorp, Husum och Visby. Politik som i en översättning betyder det gemensamma livet i staden. Så handlar det om att lyfta blicken ytterligare en bit, för vi lever inte i vårt eget enbart. Vårt uppdrag och vårt ansvar är större än de gränser som nationen sätter. Det finns en värld som behöver oss – vår solidaritet, våra pengar och inte minst våra ögon och våra röster.

Det är mycket som krävs av er, men tappa inte modet. Vi står bakom er, vi som har gett er mandat att föra vår talan. För det är väl så demokrati fungerar?

Vi har lyssnat på bibeltexter. Nu var det inte den svenska riksdagen som Paulus skrev till utan en grupp människor i staden Thessaloniki. Till dem sa han: Vi vädjar till er att sätta värde på dem som har det tyngsta arbetet bland er, de som står i spetsen. Visa dem den största kärlek och uppskattning. Och så fortsätter han med rådet: Släck inte anden, pröva allt, ta vara på det som är bra. Det är ord också till oss alla som har röstat och till er alla som valts med förtroende.

Salomo i sin vishet skrev inte heller till den svenska riksdagen, men ändå kan det bli ord till er: Gud är vägvisaren till visheten. Gud leder de visa rätt. Av honom beror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. Visheten – hon som med sin konst har format allt. Ord av nåd mer än av krav. Allt hänger inte på mig själv eller på mitt parti.

När Jesus närmade sig Jerusalem och lärjungarna ljudligt lät sin glädje höras, bad en grupp fariséer att Jesus skulle huta åt sina lärjungar. Se till att de höll tyst. Man undrar varför de inte kunde tala med lärjungarna direkt. De var ju ändå vuxna människor. Och svaret de får är: Om de tiger kommer stenarna att ropa.

Vad var det som de hade varit med om på vägen. Jo, bland annat att en blind man botades och kunde leva sitt liv helt och fullt. Och så mötet med den föraktade tullindrivaren Sackaios. Han som klättrade upp i trädet för att kunna se, men kanske också för att gömma sig. Till den blinde mannen sa Jesus: Vad vill du att jag ska göra för dig? Till Sackaios sa han: Kom ner från trädet, jag vill gästa ditt hem. Möten i ögonhöjd, med ögonkontakt, i samtal, som betydde livslång förändring för både den blinde och Sackaios. Det var detta lärjungarna hade varit med om. Den stora förändringen för två människor. Det var därför de inte kunde hålla tyst med sin glädje. Och om de ändå hade tystats, hade stenarna ropat om det viktiga i den stora förändringen. Förändringen som bokstavligen blev livsavgörande.

Det är de livsavgörande förändringarna för människor som är en stor del av ert uppdrag. Och i det aldrig komma så långt ifrån oss som ger er mandat att ni upphör att möta i ögonhöjd, att ni aldrig upphör att ropa ner någon från trädet och säga: Jag vill tala med dig. Höra någons rop och säga: Vad vill du att jag ska göra för dig?

Vi som tror på människors värdighet och lika värde, oavsett vilket land vi är födda i, oavsett vilket kön eller vilken ålder vi har, oavsett hur vår sexuella orientering tar sig uttryck, vi tror och hoppas att ni har den fortsatta förmågan att säga: Jag vill tala med dig, och den fortsatta längtan att ställa frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig? Och känna den stora glädjen i de förändringar som detta kan göra.

Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor. Här räcker det inte att vi ger några hundra människor mandat att föra vår talan. Här har vi ett gemensamt uppdrag. Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp.

Vi har mycket att göra. List, mod, värme krävs. Känn glädjen i uppdraget. Känn tyngden i uppdraget. Känn mandatet från oss. Pröva allt, ta vara på det som är bra. Gör inte skillnad på människor. Känn nåden att vila hos den Gud som har skapat oss.

Med det får vi fortsätta nuet, mot framtiden.

Ja, vad säger man? Att stega ut ur kyrkan för detta tycker jag är omoget och visar med all tydlighet vilka de är och vad de står för.

Statsminister Fredrik Reinfeldt presenterade senare sin regering och den ser nu ut på följande sätt:

Statsminister: Fredrik Reinfeldt
EU-minister: Birgitta Ohlsson
Justitieminister: Beatrice Ask
Migrationsminister: Tobias Billström
Utrikesminister: Carl Bildt

Biståndsminister: Gunilla Carlsson
Handelsminister: Ewa Björling
Försvarsminister: Sten Tolgfors
Socialminister: Göran Hägglund
Barn- och äldreminister: Maria Larsson

Civil- och bostadsminister: Stefan Attefall
Socialförsäkringsminister: Ulf Kristersson
Finansminister: Anders Borg
Finansmarknadsminister: Peter Norman
Utbildningsminister och vice statsminister: Jan Björklund

Jämställdhetsminister: (bitr utbildningsminister): Nyamko Sabuni
Landsbygdsminister: Eskil Erlandsson
Miljöminister: Andreas Carlgren
Närings- och energiminister: Maud Olofsson
IT- och regionminister (bitr näringsminister): Anna-Karin Hatt

Infrastrukturminister: Catharina Elmsäter-Svärd
Kultur- och idrottsminister: Lena Adelsohn Liljeroth
Arbetsmarknadsminister: Hillevi Engström
Integrationsminister (bitr arbetsmarknadsminister): Erik Ullenhag

Jag gillar stabiliteten och att de tunga posterna har samma ministrar i ytterligare fyra år. Det tror jag är bra för Sverige. Sen tycker jag att det är bra att IT-frågorna nu fått ett en egen minister.

Läs även andra bloggares åsikter om Eva Brunne, predikan, riksdagen, regeringen, alliansen, Sverigedemokraterna, Fredrik Reinfeldt, politik, intressant?

Oppositionsledare Sahlin gör rätt

Att de rödgröna själva utser en talmanskandidat är väl ingenting att reta upp sig på? Jag tycker att Mona Sahlin gör helt rätt som väljer att komma med en egen kandidat och de som nu gnäller över detta tycker jag är ute i ogjort väder.

Skulle jag vara ledare för oppositionen så skulle jag faktiskt agera just som en sådan och inte lägga mig platt för att Fredrik Reinfeldt nu låst in sig och som det verkar vägrar förhandla med de rödgröna om talmansposten. Är detta taktiken under kommande fyra år så kommer det att bli besvärligt och oroligt vid fler tillfällen, det är en sak som är helt klar.

Jag lägger inga värderingar i om Kent Härstedt är en bra kandidat, utan jag förstår mycket väl att socialdemokraterna som största parti gör anspråk på talmansplatsen. Ingen konstigt i det och inget att yvas över. Mona Sahlin gör precis det som vilken annan oppositionsledare skulle ha gjort.

Många hänvisar till uttalanden som Sahlin har gjort om Sverigedemokraterna och att de aldrig skulle stödja dem varken aktivt eller passivt, men oppositionen kan ju inte under hela mandatperioden lägga sig platt och inte komma med några förslag för risken att få stöd av SD. Det om något, är ju en naiv och orealistisk begäran från de som nu tycker att de agerat fel i talmansnomineringen. I detta måste ju rimligen även Alliansen då ta sitt ansvar och faktiskt prata med de rödgröna.

Läs även andra bloggares åsikter om oppositionen, rödgröna.se, talman, Mona Sahlin, Kent Härstedt, Sverigedemokraterna, Fredrik Reinfeldt, politik, intressant?

Val 2010: Efter valet

407 816 personer röstade på Folkpartiet liberalerna vilket är en minskning med 1 151 röster. Detta ger i det preliminära valresultatet 7,1%, vilket är en minskning med 0,4%. Partiet tappar något, vilket jag givetvis tycker är tråkigt. Tyvärr så fick ju alliansen inte egen majoritet, även om de fick flest röster, även om man räknar in Sverigedemokraterna tillsammans med de rödgröna. Fast det är ju flera som reagerat på att det är ett märkligt valsystem vi har när det kan bli på detta viset.

På valmyndighetens webbplats så tickar det slutgiltiga valresultatet fram och det beräknas vara klart i morgon eftermiddag. Vissa påstår ju att alliansen har en liten chans att nå majoritet när utlandsrösterna samt poströsterna från lördagen är räknade. Det vore för väl om det kunde bli på det viset.

Annars så är ju det stora samtalsämnet SD och att de nu tar plats i Sveriges riksdag. 330 157 människor stödjer deras politik och de har blivit invalda av medborgare i Sverige. De metoder som nu vissa använder sig av för att visa sitt missnöje är bara kontraproduktivt. De gynnar partiet och gör att fler intresserar sig för dem och den underdog-stämpel som de får av dessa i mitt tycke korkade protester. Bemöt dem, diskutera och agitera istället för att förstöra, blunda och misskreditera dem. Det göder dem bara och gör att de kommer att bli ännu större.

Lars Ohly visade sitt rätta ansikte på valnatten. Maken till dålig förlorare har jag inte skådat sedan Bengt Westerberg 1991 reste sig upp och gick när Ny Demokrati kom in i riksdagen. Vi får inte glömma bort att det handlar om demokratiska val och att Jimmie Åkesson och hans parti, oavsett vad man tycker om honom och den förda politiken, är vald på exakt samma grunder som Lars Ohly. Men han klarade inte av att sitta i samma sminkrum och studio som Åkesson på valnatten och det tycker jag bara är tramsigt. Men det kanske är svårt att smälta att SD nu är större än vad vänsterpartiet är?

Hur länge kan socialdemokraterna köra på som de gjort de sista 100 åren? Jag tror att det där behövs en radikal kursändring på många plan. Att Mona Sahlin tillhör de som kan ta partiet till makten igen har jag mycket svårt att se. Jag tror att alliansen ska vara tacksamma så länge hon sitter kvar och partiet inte agerar.

Nu hoppas jag bara på att utlandsrösterna ska ge alliansen majoritet så vi slipper allt tjafsande de närmaste fyra åren.

Relaterat:
Flärdskrivaren – Dagen efter valanalysen

Uppdaterat:
Soran Ismail har skrivit en mycket insiktsfull debattartikel om SD med namnet Visa respekt för Sverigedemokraternas väljare.

Läs även andra bloggares åsikter om folkpartiet, analys, valresultat, Mona Sahlin, Sverigedemokraterna, Lars Ohly, Val 2010, politik, intressant?