Påskäggsbluff & mötesfel

Idag sken solen och nog var det några plusgrader ett tag… jobbade på som vanligt och gjorde det jag skulle. Möte på förmiddagen och paddtest den stund jag var kvar på eftermiddagen. För jag skulle ju på ett möte hemmavid… trodde jag… men först:

Med posten idag så fick jag en avi från den lokala ICA-butiken. Det var ett “påskägg" som innehåller både smått och gott, se bilden som jag själv tog direkt från avin. Tydligen så har jag handlat där en hel del i år och får då alltså denna påskgåva.

Dra ditt ICA Kort i kassan, och varorna härintill är dina ropar de ut så frankt. Vad bra tänkte jag, men när jag drog mitt ICA Kort så hände ingenting.. inget gult ägg kom rullande och inga varor såg jag till. Nej, jag skulle plocka ihop mina varor SJÄLV och inte skulle jag få något käckt påskägg heller att ha grejorna i! Besviken blev jag allt när jag måste ranta runt i butiken och hitta rätt varor så att säga på egen hand.

20-pack gula servetter ska tydligen ingå i den generösa påskgåvan. Jag som aldrig använder servetter annars klarar mig bra utan dessa också, sen är det dessutom gula… gult är ju för fan fult!

Så för att få dessa varor för att man varit en trogen och köpstark kund, så måste man ta med sig avin och sen springa runt och leta upp varorna. Det måste också vara rätt märke och ibland så kan ju sådant vara knepigt. Värde på påskägget? Tja, är det värt 75 riksdaler så är det bra och då har jag räknat högt…

Tycker också avslutningen är lite”speciell”… “Våra hyllor är fylld med allt det som gör påsken god och glad.” Vart då, undrar jag? God av vad? Glad av hyllorna? Ja, inte på ICA i alla fall… (;-)

När jag ändå är igång och gnäller så mötte detta mig i ett kuvert när jag kom hem:

Nu behöver man alltså inte ens ansöka om kredit? Man får det utan prövning! Desperationen utbreder sig alltmer över hur lånevilliga vissa är. Givetvis så åkte detta kuvert omedelbart ner i papperskorgen!

Just det, det var ju det där mötet som jag skulle gå på… problemet var att det är den 25/4 och inte den 25/3… ridå ner och jag börjar på allvar bli lite rädd för mig själv nu… så förvirrad och snurrig när det gäller vissa saker. Så det var bara att gå hem och skämmas lite. Ta fel på en hel månad… (;-(

Lösenordsskyddad: Det är ju jag!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Skäms inte, Jerry!

Att man ska stå still och tro att man kan det mesta och inte behöver lära sig mer i livets skola. Det är en underliggande tanke som jag har och som jag tror bygger på rädsla. Att liksom stanna där jag är och inte behöva visa mer. Livets skola tar aldrig slut. Den pågår så länge vi andas.

Sen handlar det ju om att begripa detta. Det gäller ju fler än mig, och jag har alltid varit så duktig på att tala om för andra hur de är och vilka fel och brister de besitter. Detta för att slippa titta på mig själv. Eller titta så långt det känns behagligt och inte hotande. För så fort jag känt att jag tappat kontrollen och inte vill mer, då slår jag vilt omkring mig och tittar istället på andra. Ja, jag straffar ut mig och ställer till andra problem än de som handlar om mitt inre. Vem, vad och varför jag är här.

Skäms inte, Jerry! Jag läste om någon som totalt hade utplånat sin egen självkänsla och gjorde allt för att passa in. Personen gick emot allt som personen trodde på, bara för att få vara med någonstans. Det skrämde mig och även om jag inte har suddat ut mig själv totalt, så känner jag igen just den känslan av att inte värdera sig positivt för fem öre. Skäms inte, Jerry!

Nu handlar detta inte om det vi kan se och ta på. Det ytliga och den värld där det går att ljuga och bluffa sig fram. Ibland är även jag duktig på det. För mig handlar det mycket om alkoholen som jag fortfarande har ett väldigt paradoxalt förhållande till. Det handlar också mycket om min sexualitet. Två saker som jag hukar och duckar för. Skäms inte, Jerry! Ibland känns det som om jag försöker bli någon som andra vill att jag ska bli. För att duga. Är säkert mina egna demoner som bråkar, men känslan finns där och det räcker långt för att jag ska skämmas och inte tala om det.

Tänker jag djupt och nogsamt på vem och vad jag är, så skrämmer det mig. För det är då svart och inget driv finns där för att upptäcka något mer än det jag redan sett och varit med om. Har liksom tappat lusten att driva mig själv framåt mer än det jag kan kontrollera. För hur skapar man nyfikenhet och hunger när den liksom inte finns där längre? Du som kan svara på det, du får gärna berätta det för mig. Och då menar jag inte de vanliga råden att gå dit och hit och gör det och datt. Jag har försökt, men hittar liksom inte något stimulerande.

Skäms inte, Jerry för att du tänker som du gör. En sak dock, se till att tappa lite i vikt. Det kan ge mer tid i framtiden. Ett råd till dig Jerry från Jerry… (;-)