Alltid när någon offentlig person (bilden: Emil Forselius, som valde att ta sitt liv 35 år gammal 2 mars 2010) väljer att ta sitt liv så blir det diskussioner. Traumapsykologen Björn Lagerbäck säger något som jag har svårt att ta till mig.
Jag förstår inte varför vederbörande begick självmord, men jag accepterar vederbörandes beslut. Man kan finna ett lugn om man lyckas nå fram till en respekt för att en anhörig valde att ta det här beslutet.
Att resonera går ju alltid rent teoretiskt. Det går alltid att förhålla sig till självmord och uttrycka åsikter förnuftsmässigt och med snygga argument. Ni som följt mig vet ju att jag har ett självmord i min närhet och dessutom så måste jag erkänna att i mina egna tankar så har det alternativet ibland flimrat förbi. För mig har den hjälp och egna insikter fått mig att vända, just för att jag har barn och vet vad ett sådant agerande kan sätta för sår.
Vi bestämmer givetvis över våra egna liv. MEN att ta sitt eget liv och lämna familj, släkt och vänner som i de allra flesta fall vill en väl är ett steg som jag undrar om många tar med nyktert sinne?
En ung människa som har allt framför sig och som inte levt färdigt. Kan man någonsin acceptera denna flykt från det jordiska livet? För mig personligen är det väldigt svårt och det är också en del i min egen självterapi att själv stanna kvar på jorden.
Min mamma har varit död i snart 30 år. Jag lever med detta faktum att hon valde att lämna mig och min syster. För det är så jag känner oavsett antal år vi lägger till handlingarna. Jag tycker hon gjorde fel och jag kan inte förstå det.
Det är min uppfattning och det är så jag känner. Jag vet att livet många gånger är ett helvete och jag vet att jag hotat att göra som mamma. Men det var för mig ett rop på hjälp och idag har jag slutat med att hota. För skulle tanken komma över mig så håller jag den för mig själv. För den finns där, men jag känner ett ansvar, om inte för min egen skull, utan för mina barns skull att leva vidare. Även om det ibland är outhärdligt och kollisionerna är enorma där livsglädje och dödslängtan många gånger slåss mot varandra.
Jag kommer ändå att dö snart. Men inte av att jag själv väljer att göra det. Åren på jorden är inte så många. Livet skenar och jag vill hänga med så länge jag får.
Jag läser hos Ludmilla om hennes tankar kring det som traumapsykologen säger. Hennes dotter Linnea valde att avsluta sitt liv 2008 när hon var 14 år. Hon säger någonting mycket viktigt:
Jag tror att man inte upplever att det finns något val. Att det inte finns någon annan utväg.
Jag tror att de flesta som tar sitt liv, egentligen inte ville dö, utan helt enkelt inte orkade leva. Det är skillnad.
Tänker på min mamma. Hennes sista år. Hur hon bröts ner av alkohol och tabletter. Hur hon bara ville fly från livet. Hon orkade inte leva, men ville hon dö?
Tänk hur lite jag då förstod och fattade. Någonstans så finns alltid en tanke på att jag skulle ha kunnat agera annorlunda. Men samtidigt så kanske jag då bara hade skjutit upp beslutet. Hon orkade inte leva. Så känner jag idag. Hon var 33 år och var totalt självdestruktiv. Det är tungt att veta det. Hon ville inte leva trots sina barn. Det svarta var starkare än barnen. Så var det ju. Det tänker jag ofta på. Att det svarta INTE ska bli starkare än mina barn för mig. Det är därför jag aldrig kan förstå, acceptera och inte ens respektera hennes beslut. För hon var min mamma. Min mamma som valde det svarta FÖRE mig.
Respektera någonting som satte sådana sår i mig? Aldrig i livet… sen vet jag att ältande och sörjande bara hindrar mig. Men det är en skillnad att sörja och älta så att man fastnar. Visst, jag skriver ibland om min mamma, men jag känner totalt annorlunda gentemot henne nu än för några år sedan. Tidigare ville jag inte prata om mamma (förutom när jag var packad) men idag har jag inga problem med det och kan mina tankar kring det hjälpa någon annan så pratar jag mer än gärna om detta. För jag tycker att man ska prata om självmord och skriva om det i media. Att tysta ner och låta skam, skuld och skämmighet segra är ingenting som gagnar någon.
Ingen kan tvinga någon människa att leva. För andras skull. Men vi kan göra allt som står i vår makt att förhindra och berätta hur mycket vi älskar dem. Att vara där och stötta och lyssna. Integritet och att inte lägga sig i för mycket är argument jag aldrig kommer att acceptera om det handlar om liv eller död(kommentar från Maria kl 0.28 hos Ludmilla). Jag kan ta mig själv som exempel när det gäller detta. Att få stöd, ibland genom tvång och integritetskränkande åtgärder har fått mig att vända. Från total övertygelse om självmord till att värna livet och det som finns här. Ibland måste man sätta vissa saker ur spel för att rädda liv. Jag vet.
801 män och 325 kvinnor tog sina liv år 2007.
Jag vet också vad som komma ska. Jag kommer själv att bli prövad i livets hårda skola. Jag kommer att vara där. Ibland så hjälper det inte, ibland så är ihärdigheten det avgörande. Men jag kommer att finnas där och göra allt jag kan.
Självmord är komplext och detta är mina tankar kring det hela. Det är svårt.
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, intressant?
