Internationella kvinnodagen – bara för kvinnor?

Får jag som man hylla kvinnor som gjort skillnad för BÅDE män och kvinnor på den internationella kvinnodagen den 8 mars? Fatou har en post om detta där vi inte riktigt är ense och det behöver man inte vara om allt. Men jag känner att jag vill utveckla lite vad jag tycker i en egen post om denna dag.

För mig är det så att den internationella kvinnodagen bara förstärker skillnader och egentligen så är det ett nederlag att sådana här dagar fortfarande finns kvar. Det gäller för övrigt alla specialdagar för att man är skapt på ett speciellt sätt. Så länge de finns kvar, så länge består friktionen och känslan av att vara exkluderad. Vissa närs av detta. Det går inte att tolka på annat sätt när jag läser vad vissa skriver om jämställdheten.

På internationella kvinnodagen ett tidigare år: Kvinnor som hyllar kvinnor som gjort skillnad för kvinnor.

Jag vill istället hylla starka själar, människor som gör skillnad oavsett vilket biologiskt ursprung de har. Att fortsätta dela upp gynnar bara radikalfeministerna och deras märkliga syn på jämställdhet. Där handlar det oftast om att kvinnor, oavsett, är bättre än män och världsbilden är att kvinnor är underordnade män. TV-reportaget Könskriget som sändes 2005 visade helt tydligt att det är på det viset.

Att ta på sig offerkappan gynnar ingen. Att hela tiden hävda underläge och hur illa behandlad man är på grund av könet tror jag kan bli kontraproduktivt där skillnaderna förstärks istället och hatet mot det ena könet får bränsle av de som inte kan se oss som individer på något plan överhuvudtaget.

Läser på Wikipedia om två vettiga kvinnor som helt vill avskaffa kvinnodagen ungefär med de argument jag själv delar:

2009 argumenterade den luxemburgska EU-kommissionären Viviane Reding att "så länge vi behöver fira kvinnodagen, betyder det att vi inte har lika rättigheter. Målet är jämställdhet, så att vi inte längre behöver en sådan här dag."

Feministen Alice Schwarzer som är en av de främsta företrädarna för den tyska kvinnorörelsen debatterade 2010 för ett fullständigt avskaffande av dagen och menar att man istället ska arbeta för att 365 dagar om året ska vara för både kvinnor och män.

Det finns många som jag beundrar och som betytt mycket för mig. Både män och kvinnor. Aung San Suu Kyi, Nelson Mandela, Hillary Clinton, Olof Palme, Madonna, Jens Stoltenberg och Nancy Eriksson är några exempel på människor som gör och har gjort skillnad för mig. Det finns många fler, både män och kvinnor men detta är bara några exempel.

På internationella kvinnodagen så får enligt vissa kvinnor bara hylla kvinnor som gjort skillnad för kvinnor. Det är en uppfattning som jag inte delar och en uppfattning som för tid och evighet tyvärr kommer att skapa än mer konflikter än samförstånd oavsett om man är man eller kvinna.

Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen, män, kvinnor, kön, jämställdhet, intressant?

Barnen börjar bli stora

Söndag och fortfarande kallt som f*n ute. Har absolut ingen lust att gå ut om jag inte måste. Idag måste jag inte. Inga grönsaker till maten, men så får det bli idag.

Igår var jag dock ut en sväng och la på ett brev. Hoppsan, hoppsan!! Försäkringskassan använder sig fortfarande av snigelposten när man ska bekräfta vård av barn.

Det är bara katterna som använder sig av uteplatsen just nu.

Tänker på en sak som är lite tråkig men helt naturlig. När barnen blir större så minskar min roll förutom när det handlar om mat och sådant. De vill ofta vara för sig själva och frågar jag Ellet om vi ska göra något så blir det allt oftare att han inte vill. Han pysslar och datoriserar på sitt rum alltmer.

Det är ju så det blir när barnen blir stora. Jag vet och det enda jag kan göra är att finnas här, om de vill göra något med mig. Tjejerna ser jag inte heller så ofta numera. De är inne på sina rum och ibland undrar jag vad de sysslar med, men det är väl cybervärlden som gäller när tillfälle ges. Så är det ju för mig i alla fall.

Igår fick Maxi och Felix torsk till middag. De såg så roliga ut när de försökte äta fisken eftersom den var aningen för het, så jag spelade in en liten film som ligger på min YouTube-sida. De var så söta så…

Så här ser det ut numera när jag kollar på Melodifestivalen. Twitterflödet är minst lika viktigt som själva sändningen. Det är kul att i realtid läsa vad andra tycker.

Dock så retade jag upp mig lite för mycket på vissa så kallade mediadamer som gick igång på Flincks handklapp på en av programledarna. De tror att de har ensamrätt att kritisera och det tror att de kan slänga ur sig vad som helst bara för att de är kvinnor. Så känns det ju och säger man emot, då är man gubbslem, antifeminist och jag vet inte allt. Jag tycker det finns allvarligare saker att reta upp sig på när det handlar om jämställdhet. Det är samma gäng radikalfeminister som aldrig kommer att få min respekt som hela tiden hävdar hur sexistiskt allting är!

En av dem började jag förresten att följa på Twitter igår när jag tyckte att hon var rolig på förmiddagen när hon skojade med en kille om att han skulle klä av sig alla kläder på Nyhetsmorgon, men sen när jag såg hur hon twittrade om Flinck då åkte hon bort så fort det bara gick från min twitterlista!

När den kvinnliga programledaren tafsade på högvakten vid Kungliga slottet för ett par år sedan, då var de tysta allihop! Inte ett ljud! För det är tydligen skillnad på skit och skit! Trovärdighet noll!

Nää, sånt där kan reta upp mig…

Pappa älskar dig! (2010)

Ferat Korkmaz har skrivit boken Pappa älskar dig! som handlar om hans kamp för att få vara delaktig i sin son Deniz uppväxt. Så länge allt är på mamman Selmas villkor så fungerar familjen någorlunda hyfsat, men efter sonens födelse så verkar mamman ha svårt för att pojken tyr sig mer till sin pappa än till henne. Selma kidnappar helt sonika Deniz och flyttar från landet. Med hjälp av släktingar i Turkiet så smider de elaka planer för att helt försöka få bort pappa Ferat ur Deniz liv. Pappan vägrar att släppa taget och reser otaliga gånger till Tyskland för att få umgås med sin pojke, allt medan mamman gör allt för att slita av banden.

Ferat ville så väl och ville inte se farorna, trots att Selma gång efter annan gjort allt för att få bort honom från Deniz liv:

Jag ville vara en del av Deniz uppväxt, ge honom trygghet, kärlek, mod, och allt som ett barn behöver av sin pappa. Min svaga punkt var att jag fortfarande tyckte synd om Selma. Jag ville hjälpa henne och det fick mig återigen att sänka garden mot denna farliga kvinna. Trots att hon var i full färd med att förvandla mitt liv till ett helvete och inte drog sig för att samtidigt skada vår son, respekterade jag henne. Hon var trots allt Deniz mamma och därmed fick inget ont hända henne

Han var helt enkelt naiv och ville inte se att den han en gång älskat kunde vara så medvetet elak:

Jag hade nämligen lovat mig själv att aldrig bli bitter eller arg på Selma. Om man låter bitterheten ta form och växa inom sig skapar man en negativ energi som sakta men säkert gnager sönder en inifrån. Därför förlät jag allt Selma gjort mot mig och Deniz och fokuserade i stället på mitt jobb och min familj samt hur jag kunde utöka mitt umgänge med Deniz.

Det är ju en inställning som borde fungera i de flesta fall, men inte mot Selma. De gör ont i mig att läsa om de ständiga avsked som Ferat tvingades till, många gånger mot pojkens egen vilja. Ja, det är en viktig bok att läsa detta, som motvikt mot all annan gängse propaganda från vissa så kallade feminister som inte vet vad de talar om när det handlar om just dessa frågor. Jag kan inte låta bli att tänka på vad förre ROKS-ordföranden Ireen von Wachenfeldt yttrande den gången 2005 om att Män är djur och i skenet av de ta del av Ferat Korkmaz heroiska kamp för sin pojke. Mer behöver inte sägas egentligen…

Om jag ska vara något kritisk mot boken så tycker jag den ibland går på tomgång och berättelsen står och stampar, men det oerhört viktiga budskapet gör att det ändå fungerar. För det går inte att tvivla på äktheten och engagemanget boken vill ge över en pappa som aldrig kommer att ge upp kampen för att få vara en del av sin sons uppväxt.

För striden pågår fortfarande:

Jag kommer inte att sluta att kämpa för din rätt att träffa mig. Det är inte ditt fel att det har blivit så här mellan din mamma och mig. Hon älskar dig säkert mycket. Du ska veta att jag alltid kommer att älska dig, till mitt sista andetag.
Pappa.

Andra bloggare om boken:
Ann-Maries blogg

Relaterat:
Pappa älskar dig! på Facebook
Ferat & Deniz (Dagen)

Läs även andra bloggares åsikter om Pappa älskar dig!, Ferat Korkmaz, Ireen von Wachenfeldt , Pappa-Barn, intressant?