Oviljan att inte vilja någonting

Att befinna sig här och nu. Känna nu. Inte det jag varit med om och känt och inte det jag drömmer och inbillar mig om. Nu. Känna nu och liksom ta in hela det. Jag är rädd.

Reellt leverne i stunden. Åren snurrar på. Vad väntar jag på? Värdelös och snart avslöjad. Det dånar inom mig ofta. Jag håller för öronen och orkar inte höra mer. Skriker och vill bara att det ska sluta. Gråter för mig själv och ber. Men den finns kvar. Från den dag jag minns.

Ibland så ger jag bara upp. Experterna säger ju att man ska göra det och då blir allt så bra. Eller? Det blir bara tomt inom mig och allt står än mer stilla. Ingenting händer. Egen vilja och mina egna val. Jag styr ju över mitt liv gapar de vidare. Jag bestämmer vad jag vill och vad som kommer att hända i mitt liv. Ok. Jag hör och har hört det länge.

Vad vill jag då? Vad vill JAG? Svaret som kommer emot mig hela tiden skrämmer mig. Totalt. För svaret är tystnad och i bästa fall något grymtande om att man måste ju vilja något. För annars är man ju galen. Ungefär så. Ingenting annat.

Hur får man ett driv? En vilja att göra saker? För att JAG vill och inte för att andra säger åt mig för att jag ska må bra. Finns det samtalsgrupper där drivlösa och människor med noll vilja träffas?

När jag läser vad jag skrivit så begriper jag knappt själv vad jag vill förmedla. Ungefär så.

Rädslan är större än modet

Måste lyfta upp en bloggpost med namnet Anna Lindhs mördare har inte fattat som Ann Helena Rudberg skrev på förra årets sista dag. Den är tänkvärd!

Hon skriver där om att lära sig livets läxa och tar Anna Lindhs mördare som ett exempel. Hon fortsätter:

Det går inte att skylla på en dålig barndom, inte att tycka att det är alla andras fel. Livet handlar om att ta sig igenom allt detta. Var och en av oss har sin egen "Hitler" (han hade också en taskig barndom) inbyggd. Det handlar om att upptäcka var den gömmer sig.

Många gånger har jag trott att jag varit förbi vissa livspassage men eftersom jag varit mitt i dem så har jag liksom inte sett vad som pågår. Det går inte att skylla ifrån sig i längden och tycka att det är alla andras fel. Visst, man kan leva hela liv som offer och att det alltid beror på andra, men var hamnar man då? Man står still eller till och med går bakåt i sin livsutveckling. Jag har problem med detta och det erkänner jag utan omsvep.

Att vi har ett val är för mig självklart. Vi är inte fast i någonting för evigt, men det kan vara bekvämt i sitt elände att sitta kvar eftersom det är just de känslor och tillstånd som man behärskar, även om de gör en illa och man även gör andra illa.

För mig har det varit enklast att stå kvar. Rädslan har hela tiden varit lite större än modet. Nu måste jag vända detta och se modet som större än rädslan. Inte bara för min egen skull, utan även för de som finns omkring mig.

Ann Helena fortsätter:

En människa kan välja att vara ond. Det är ett trist tillstånd.
Vi är skapade med naturliga känslor och om man som barn inte får ge uttryck för dem på ett naturligt sätt så skapar det ett mörkt område i själen. Vi har naturlig vrede, som går över på femton sekunder om den får uttryckas. Barn behöver få uttryck för sin naturliga självhävdelse, auktoritet och vrede, för annars förvandlas detta till en inre "Hitler" och den människan blir full av raseri, hat och hämndkänslor.

Detta känner jag av alltmer och då speciellt hatet och dessa hämndkänslor. Att få utlopp för dem i vuxen ålder är väldigt obehagligt och för mig har nog detta med att döva bort detta då kommit in. Det paradoxala är att när jag gör det numera så blir jag även då arg och hatisk på vissa människor som mitt jordiska ego har svårt att passera. De har varit viktiga för mig i min egen utveckling eftersom jag i praktiken tvingats möta känslor och situationer som inte alltid varit så roliga och goda för mig.

Man kan vara sjuk i själen också och då är frågan hur stort valet är?

Sorg måste barn också få ge uttryck för annars blir de självömkande som vuxna och oförmögna att hjälpa andra. Det inre hos en sådan människa är fyllt med skam- och skuldkänslor.

Så sant så tycker jag. En del av mig vet ju detta gällande mig själv och här är min intellektuella vetskap långt före den mentala. Men jag tycker jag har sörjt och fått ur mig under lång tid nu genom den hjälp jag fått. Men jag hukar och duckar tydligen fortfarande för vissa känslor inom mig. Dövar bort det och skyller just på det. Min röda tråd i livet har varit att försöka ta genvägar ifrån det som smärtar.

För att rädslan är större än modet.

Kärlek är även det en naturlig känsla. En form är villkorslös. Den tar hand om en baby på dess villkor, utan att ställa krav. Men det betyder också att en förälder måste säga nej. Detta nej är även det ett uttryck för kärlek. När barnet växer måste det få lära sig självt och vara stolt över att den kan.
När människor är vuxna är det enbart de själva, som är ansvariga för de val de gör i livet. Ett val medför ansvar och att acceptera detta. Vi har alla en fri vilja, men också ansvaret för konsekvenserna.

Ingen annan är ansvarig för mina val. Att skylla ifrån sig på alla andra blir bara kontraproduktivt i längden eftersom jag om och om igen kommer att få gnugga igenom det jag inte vill se, just för att förstå att jag är själv ansvarig för det som möter mig.

Hon citerar också Elisabeth Kübler-Ross som var psykiater och pionjär inom arbetet med svårt sjuka och döende samt i forskningen om den så kallade "ut-ur-kroppen-" eller "nära-döden-upplevelsen":

Alla som sitter i fängelse har ouppklarade svarta områden i sina själar. De har stor livssmärta och livsångest, men de är inte olika oss andra, förutom att de har stängt av dessa områden. Deras inre är förvridet. De har inte kunnat bearbeta det som har hänt dem, utan har begravt oförrätter och annat, som de inte har klarat av.

Alla föds perfekta, som människor, men om man inte får uppleva tillräckligt med kärlek och förståelse, så kan man bli en tickande bomb.

Dock kan man också, som Elisabeth Kübler-Ross gjorde, gå igenom all den smärta, det hat och den vrede, som inte kunde uttryckas tidigare och vända detta till något gott både för en själv och för andra. Detta är meningen med livet och de som inte begriper det får alla chanser de behöver, för att till sist inse detta. Livet är en skola och vi flyttas inte upp till nästa klass förrän vi är mogna för det.

Och alla får all den tid vi behöver för detta. Det är också en universell lag. Men visst vore det bra ifall människor i allmänhet, vi som art, snart begrep de enkla lagarna för hur vi fungerar.

Jag håller med Ann Helena Rudberg i stora delar. Vi föds som blanka kort och med nya möjligheter till att förändra våra liv. Vi påverkas av de föräldrar vi valt och de kamrater som kommer att hjälpa oss att utvecklas som allra mest. Ingenting är egentligen fel så länge man inte medvetet skadar andra. Det är där den fria viljan kommer in och ju mer man lär och ju mer man kan ta in, ju oftare så väljer man den goda viljan och inte den som gör att friktion uppstår och nya omvägar möter en på livets stig.

Sen vad som riktigt menas med att flyttas upp till nästa klass, det vet jag inte. För mig handlar det om andlig mognad och i den skolan finns det i så fall oändligt många klasser.

Men så länge rädslan är större än modet så får många av oss problem. Man står och stampar känns det som och att då ha kraft att utmana detta är en kamp. Att vända på det så att modet blir större än rädslan. Det är mitt mål 2012.

Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv!

Fick en berättelse till mig som stack till i hjärtat. Vissa dagar, trots att jag försöker intala mig själv att detta är positiva veckan, är djupare och mer ledsamma än andra. Idag känns det som om det är en sådan dag.

Ibland undrar jag varför jag är som jag är. Varför jag inte bara kan följa med strömmen och visa intresse för vissa saker, som skulle vara bra för mig. Men jag sprattlar omkring helt ensam, nu på fjärde året och allt oftare har jag svårt att ha näsan ovanför vattenytan. Vännerna flyr och jag tycker att jag förtjänar det.

Leva i nutid. Göra sakerna nu. Inte tveka och vänta. För 1924 och dess människor som tvekade och inget gjorde, för dem är det försent nu. De har fått sin chans. Fast det som skrämmer mig är att allt oftare så känner jag att det spelar ingen roll. Låt gå då. Har nada självkärlek och vill inte något för mig och min egen skull.

Jag har aldrig egentligen kunnat meditera och den vägen försöka få inre ro. Jag har försökt under några år och var väl på väg, men sen händer det saker som gör att jag omöjligt kan fokusera och sitta still med mig själv. Nu var det länge sedan det fungerade…

Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv! Gå vidare och ta en dag i taget. Kom igen nu!

Drar jag till mig det svarta och mörka? Har jag en personlig del i det som möter mig? Alltid? Skuldkänslor och tankar på otillräcklighet. En promenad med ett resultat chockade mig nästan. Chocka är ett starkt ord, men jag har inget annat att ta till. Får jag alltid skylla mig själv för det som drabbar mig? Lärdomen?

Jag gömmer mig bakom bloggen. Visst, jag skriver om sådant som många kanske inte ens skulle vilja prata om, MEN jag gömmer mig bakom bloggen. Inbillar mig ibland att ingen läser och att det bara handlar om egenterapi. Att stå i centrum har aldrig varit något för mig. Att prata inför folk får mig förlamad av ångest. Ändå så lockar den tanken, att utmana det som gör mig mest rädd. Att stå i centrum. Att göra skillnad.

Ibland så känner jag mig inte hemma någonstans. Visst, jag har ett fysiskt hem och jag trivs ok där. Ni vet vad barnen betyder för mig, men sen då? När jag har egna veckor, vart hör jag hemma då? Tanken skrämmer mig ibland att jag inte har något rot någonstans… jag svävar bara och känner mig inte tillfreds och önskvärd någonstans. Så har det egentligen varit sedan jag var liten. Ibland förundras jag själv över att jag är kvar och ändå funkar så pass bra som jag gör. Jag skulle lätt kunna anpassa mig till att bo på hotell i veckor, eller varför inte i favoritstaden London. Min rot saknas.

Blunda och sträva uppåt. Spela roll vad du möter. Le och spela med. Det är bra. Jag vill ju detta. Eller?

Jag har gått i terapi många gånger, i omgångar. Jag har och jag medicinerar i perioder. För att stanna kvar och inte välja en väg som gör mina nära anhöriga ledsna. Jag tar hjälp och det är väl det mest positiva. Även om jag gömmer mig ibland fortfarande och i undantagsfall tar till alkoholen.

Många tårar kom tillslut. För att sedan försvinna igen. De första 35 åren så grät jag inte en gång nykter. Bara fylletjut. Sen var det tvärtom ett bra tag. Nu känner jag mig tömd på tårar och på förnuftigheter. Men hur gör man i praktiken? När det ändå känns som om roten är bortsliten och ångesten tränger igenom oavsett vad jag gör? Just det, så var det ju:

Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv! Gå vidare och ta en dag i taget. Kom igen nu!

Ändå så spelar jag. För att överleva. Jag kan berätta om en massa saker om mig själv och många kallar mig modig. Jag är inte ett dugg modig, jag skyddar mig ju just genom att berätta om mig själv och det jag tror mig ha kontroll över. Grundfundamentet, det som ska vara drivkraften för att leva pratar jag sällan om. Om de känslor och tankar som är förbjudna, svarta och så mörka.

Livet pågår alltid. Allt förändras hela tiden. Min och mångas existens är bortglömd om X-antal år. De allra största själarna kanske nämns i några böcker, lyssnas till eller syns i några filmklipp. Är det något att sträva efter?

Varför tror ni att jag tror på flera liv och på en fortsättning? För att någonstans ändå ha ett hopp om att jag har betydelse någonstans och för någonting. Det vill jag ha. Jag vill ju göra skillnad någon gång.

Mina katter blir alldeles galna när det vankas räkor. De kan göra saker som de aldrig skulle göra annars. Titta på bilden och titta på Maxi. Han brinner, han vill så gärna ha räkan. Han skulle göra allt för att få den räkan… Föredöme?

Mina katter är verkligen härliga och min förhoppning är att de är med mig länge.

Men jag är en mörk jävel i botten. Men jag försöker ofta tänka möjlighet istället för hinder, men ibland blir jag så trött på mig själv. Positiva veckan? För att ljuga för mig själv och vara någon jag egentligen inte är… eller är jag så förgiftad av martyrskap att jag inte ser klart längre? Jag kan mörkret och vet hur det fungerar, men är jag i ljuset för länge så skruvar jag på mig och vill bara därifrån. Människor som alltid är i ljuset har jag svårt att identifiera mig med. Människor som alltid tror på att blunda och gå vidare. För deras explosion kommer en dag, var så säker.

Vissa tycks växa oavsett förutsättningar och uppväxt. De kan släppa taget och gå vidare. Åtminstone så pass mycket att de kommer vidare och inte fastnar i någonting. För de människorna måste ju finnas som också med hjärtat menar detta och inte bara med läpparna. De med läpparna föraktar jag och ofta så ser jag igenom dem. De som är så positiva och flåshurtiga både i min närhet och i media. De som lever i en värld på ett ställe och en helt annan värld när man väl skrapar lite på dem. Jag känner bara förakt när jag tänker på dem.

Men ljusen finns ju där. För dem kämpar jag och för dem går jag upp varje morgon. För dem och inte för min egen skull. För så är det. För dem och alltid för dem.

Ja, jag känner mig ledsen och djup idag. Känner mig otillräcklig och så jävla trött. Fast på något konstigt vis så går ju en dag till. För att jag måste och har ett ansvar. Otillräckligheten och känslan av förvaring gör ibland att jag får sådan råångest att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Men det handlar väl återigen om min egen självbild och den jag tror mig vara.

Kanske är det då bättre att skriva en sådan här post och berätta lite om hur det är just idag. Och lyssna till:

Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv! Gå vidare och ta en dag i taget. Kom igen nu!