Muslimer i sig inget hot

Läser Katrin Kielos krönika idag med namnet Muslimska hotet är en paranoid fantasi och kan till stora delar hålla med i det hon skriver. Muslimer i sig är inget hot.

En majoritet av dem tror jag vill leva i ett demokratiskt samhälle där även en sådan som jag har en plats trots att jag fått förmågan att älska både män och kvinnor. En majoritet tror jag också accepterar den jämställdhet som vi har i vårt land.

Det som däremot skaver hos mig är den flathet som myndigheter visar mot de radikala muslimerna. De som inte vill integreras utan leva utifrån egna regler. För de finns och det är just här som tystnadens kultur råder. Detta får man inte prata om.

Uppdrag Granskning gjorde förra året en uppmärksammad granskning av just det faktumet att jämställdheten bland moskéns ledare var tveksam på många ställen. Ett exempel till är de enklaver som finns i invandrartäta områden där egna regler många gånger urholkar de rättigheter som kvinnor har och SKA ha i vårt land. Men detta talas det knappt om. Dagens offentliga feminister tar aldrig  upp eller ens vill diskutera just den här problematiken. Många gånger utifrån att de inte vill se problemet.

Jag anser att de mer moderata muslimerna i vårt land borde göra sin röst hörd mer. Det kan låta larvigt och så men det tror jag skulle lugna många människor i vårt land. I detta har media också ett ansvar att visa på de goda exemplen inom islam och inte bara skriva så fort de radikala utmärker sig.

Tyvärr så hör och ser vi de mer radikala och de exemplen skrämmer mig och många andra. Jag erkänner också att jag har väldigt svårt att se kvinnor i slöja och då främst de som fortfarande är barn. Det känns helt enkelt inte bra inom mig, även om jag vet att de allra flesta bär detta helt frivilligt. För mig är det ingen kvinnlig frigörelse att klä på sig än mer… …men det är min egen subjektiva syn och jag accepterar givetvis att kvinnor bär slöja, men personligen så anser jag att det är en utveckling åt fel håll.

Det jag däremot inte kan acceptera är helt beslöjade kvinnor i våra skolor där barnen inte kan se ögonen på dem. Den diskussionen har ju funnits och där går som sagt var min gräns. Detsamma gäller de undantag som görs utifrån vilket kön vi har. Religion och sådant ska inte styra i det allmänna utan det ska vara en privatsak. Sådan selektiv uppdelning ska helt enkelt inte få förekomma i Sverige oavsett vart man kommer ifrån och vilken tro man har.

Muslimer i sig är inget hot. Jag bryr mig inte så länge den frihet och jämställdhet som många med mig tar för given i Sverige inte blir påverkad genom undantag och speciella regler. Den vägen ska vi inte gå i Sverige för att tillfredsställa de mer radikala muslimerna och de som lever sina liv enbart utifrån religionen. Då är vi helt fel ute. Det är detta vi måste våga diskutera utan att för den skull få en massa epitet kastade efter sig.

Massmedialt prästerskap gynnar SD

Ledaren på Smålandsposten Marika Formgren skriver det som jag själv tänker. Det handlar om Sverigedemokraterna och hur media har skrivit om dem de senaste veckorna.

Ledaren heter SD och media som vill uppfostra och hon skriver bland annat:

Den kommenterande journalistiken har inte skött sitt uppdrag väl under SD-skandalen. Det har skrivits oproportionerligt mycket, och ofta har skribenterna i sin iver att ta avstånd från SD buntat ihop järnrörsligan med partiets sympatisörer och förklarat att de alla är rasister och fascister.

Själv kallar jag dem experter och förståsigpåare, jägarjournalisterna som bara dömer och slänger in folk i fåror där väldigt få känner igen sig. Många som röstar på SD är missnöjda med politiken och läser de enbart negativt om partiet så tror jag att deras sympati för dem ökar. De som är tveksamma och inte riktigt vet kan då också se dem som offer och de så kallade jägarjournalisterna som poliser som ska berätta för dem vad de ska tycka. Det gynnar SD. Det är jag helt säker på och de senaste mätningarna visar ju mycket riktigt att de ökar. En blick ut mot verkligheten kanske vore något?

Att i sitt eget twitterflöde hitta vulgärargument och länkar till dessa smaklösa Hitlerparodier som nu florerat till leda gör mig bara så trött och anti. Hur skall då de som inte är säkra i sin politiska hemvist reagera?

Formgren avslutar:

Många människor tar det nog som obehagliga, storhetsvansinniga uppfostringsförsök från de kommenterande journalisterna. SD kunde ha straffat ut sig själva men i stället blev det en motreaktion, en protest mot det massmediala prästerskapet. SD borde tacka de kommenterande journalisterna för opinionsframgångarna.

Det är som ett massmedialt prästerskap och partiet har helt klart gynnats. Hade media tagit dem för vilket riksdagsparti som helst (för de är invalda i demokratiskt ordning) och låtit bli allt hånande och den vulgära hållning många av dem använt sig av så tror jag att det hade sett helt annorlunda ut rent opinionsmässigt. Blir man kallad för något negativt och sen själv använder sig av samma epitet till andra, tacka sjuttsingen för att den som står utanför börjar att undra om att det man själv trodde på från början är bättre än det man själv är tveksam till?

Jag ser det som att många protesterar mot den ensidighet som en stor del av media uppvisar gentemot SD och det genererar alltfler procent till partiet. Sen att Jimmie Åkesson skött krishanteringen på ett utomordentligt sätt gör ju att alltfler kanske tänker att de inte är så tokiga ändå? Det är just då som argumentation blir så viktigt istället för vulgärjournalistik, vilket bara förstärker bilden av offer och underdogs.

Diskutera och slå hål på argumenten. Visa bristerna i politiken och kom åt dem den vägen. Det är i förlängningen det enda som fungerar tror jag.

Hån & trams bättre än argumentation?

En del saker förstår jag inte. Kalla min humörlös eller vad du vill, men att försöka komma åt Sverigedemokraterna genom att håna dem, göra dem löjliga och jag vet inte vad är en väg jag inte tror på. Jag är så innerligt trött på att se alla dessa billiga poänger som vissa försöker ta genom den senaste tidens turbulens kring dem.

Det florerar en film just nu där Hitler (vad han nu har med SD att göra?!) läxar upp partiet som ska vara så rolig. Jag började att titta på den, men tyckte den bara var så pinsam och inte ett dugg rolig så jag stängde av. Ja, jag delar inte den bild som många på vänstersidan har om att SD är lika med Hitler. OK?

Är hån, trams och ett nedvärderande av de man inte gillar vägen att gå? Jag tror ju inte det utan just sådant blir kontraproduktivt och skapar än mer sympati för den man angriper. Jag nämner inga namn nu, men blir förvånad över att vissa som själva ser sig som förtryckta direkt går på detta och sprider detta hån gentemot sådant som de inte gillar. Varför? Vem gynnar det? Blir man då inte som de man inte gillar?

Fick till och med en tweet om att jag är en bättre människa än den som tweetade för att jag just ifrågasatte detta. Que? Vad? Bara för att jag inte gillar hånerier och skämt när det handlar om för mig allvarliga frågor. Ibland är världen verkligen upp och ner.

Är man själv utsatt och har problem i samhället för den man är, är då den rätta medicinen att håna och förlöjliga det man inte gillar? Jag får inte ihop det eftersom jag aldrig skulle använda ett sådant sjaskigt vapen själv. Debatt, ta på allvar och försöka förstå är min taktik. Inte att hela tiden håna och förlöjliga.

Sverigedemokraterna ska tas på allvar. Många röstar på dem och det går inte att håna, förlöjliga och tramsa bort dem. Kör man den taktiken så kommer de att öka än mer. Det är min övertygelse. Ta debatten på allvar, ifrågasätt och diskutera deras politik istället!

Att få en stämpel

Det är så svårt att skriva om både Sverigedemokraterna och konflikten i Mellanöstern tycker jag. För det är så lätt att få en stämpel på sig att man företräder något som man faktiskt egentligen inte gör. För mig handlar det om att problematisera och se problemen från fler utgångspunkter än det svart-vita som så många föredrar. Jag gör det inte. Jag tror inte att saker och ting är svart-vita helt enkelt.

Sverigedemokrat är jag inte och det är ju fan att jag måste påpeka det när jag skriver det jag nu gör. Men så fungerar det i dagens Sverige.

Men jag tycker att Expressen vridit hela historien ett varv för mycket nu. Vad skapar det? Offerkänsla och att sympatin växer för detta parti. Ungefär så känner jag. Det blir liksom en motreaktion där folk faktiskt börjar ifrågasätta den agenda som Expressen har. För min uppfattning är att Expressen, genom att publicera snuttar olika dagar, enbart är ute efter att smutskasta Sverigedemokraterna på ett sätt som jag tyvärr tror gynnar partiet. Varför har de inte släppt filmen i sin helhet?

När det gäller Israel och Palestina så är det än värre. Där är varje ord man säger lika med sympati för antingen den ena eller andra sidan. Jag måste dock säga att jag vaknat upp de senaste månaderna och förstår mer varför Israel agerar såsom de gör. Att ständigt vara angripet med raketer från Hamas och de som säger sig värna det palestinska folket, när det enligt vad jag nu känner är kontraproduktivt och blir precis tvärtom, det gör ju att förståelsen för Israels agerande ökar.

Svensk media vill gärna lägga över skulden på Israel och de har svårt att se att Hamas faktiskt var den tändande gnistan den här gången. För hur länge ska Israel bara titta på och se raket efter raket falla ner över deras land? Det är det liksom ingen som pratar eller reagerar över det faktumet.

Det handlar bara om Israels tillkortakommanden och en sådant hat gentemot den judiska staten. Media och många skyller liksom ALLT på Israel och då blir det inte trovärdigt i mina ögon.

Tror Hamas och deras anhängare på allvar att Israel kommer att lägga sig ner och försvinna från området?! Den dagen Hamas börjar med att acceptera Israel som en realitet och ett land, då kan det kanske hända någonting, men som det är idag då de vägrar erkänna Israel och många vill utplåna dem, då kommer ingenting att hända. Varför kan inte människor i Sverige som är Palestinavänliga se detta? Jag bara frågar och kanske kan någon som läser här förklara detta för mig?

För så länge Hamas vägrar att erkänna Israel och har som mål att utplåna landet likt en cancersvulst (som de säger) då kommer ingenting att förändras. Varför kan inte folk se detta och då speciellt de som hela tiden anklagar Israel för en massa saker?

Israel–Palestina rör alltid om

Nu bordas båten med namnet Estelle. Många är upprörda och fäller enligt mig krokodiltårar. Vad hade de väntat? Att Israel skulle låta båten åka in med sin last och leverera det som där fanns? Naivt så det förslår om du frågar mig.

Haft en intensiv twitterdiskussion med en vän som helt klart har en annan uppfattning än vad jag har. Jag försöker och har alltid försökt att se HELA bilden i denna ständiga konflikt. Jag är alltid misstänksam mot människor som trummar på med sina åsikter på ena sidan och inte kan se något annat. Så även idag.

För mig är det självklart att Israel försvarar sig och det som de tror på. Det är naivt att tro någonting annat. Men för den skull så tar jag inte parti för dem enbart utan jag försöker höja blicken och se hela frågan från ett högre perspektiv. Men att Israel skulle sitta still och inte reagera när Estelle tar sig in mot Gaza det är för mig jävligt naivt. Sen är det ju så att vi har olika uppfattningar om vad som är egalt och inte…

Israel–Palestina rör alltid om. Min inställning i detta är typiskt mitt emellan, men om man vill att alla och då menar jag ALLA människor ska få chans till ett drägligt och bra liv, då finns det liksom inget alternativ. Man kan då inte bara propagera bara för en sida och sedan tro att alla tycker likadant. I Sverige anser jag att det allt som oftast tas parti för Palestina och deras sak. Att Israel och de attacker de utsätts för glöms bort och att ingenting skrivs om detta. Därav min twitteraktivitet idag.

Det finns en bloggare vid namn Kim Milrell som förtvivlat försöker få balans på detta. Tyvärr så blir det ju då så att han uppfattas som extrem åt andra hållet just för att han talar för det som ingen vill tala om. Men han vill berätta om en annan sida som svensk media aldrig skriver om. Varför kan inte media i Sverige berätta om HELA bilden?

Balans, varför är det så svårt med just balans? Varför måste det vara antingen eller? Svart eller vitt? Det är, oavsett vad vi tycker människor det handlar om.

Romnesia är att vindflöja

Barack Obama har enligt mitt tycke varit väl defensiv i presidentvalskampanjen. Detta klipp visar dock att Obama nu börjar trycka på lite mera:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Enligt Obama är romnesia är en person som säger en sak vid ett tillfälle för att vid ett annat säga någonting helt annat. Vindflöjel helt enkelt där situationen avgör vad man ska tycka.

Frågar du mig så skulle det vara katastrof om amerikanerna valde Mitt Romney till ny president. En man som alltid haft en silversked i munnen och som räknar bort stora delar av sin befolkning på grund av att de är fattiga. Det så kallade 47%-talet borde ju direkt ha räknat bort honom, men tyvärr så fungerar det inte så i USA. Det viktiga är att Obama nu kan engagera de som tror på någon form av rättvisa i ett land där skillnaden mellan fattig och rik är milsvid.

Mer Göteborg

Har mer nu hunnit att “landa” efter min lilla semester nere i Göteborg. Har lite fler bilder som jag vill dela med mig av givetvis. Kommentarer efter varje som alltid.

Från det fantastiska programmet med alla bilderna. Slog upp en sida på måfå när ben och huvud skulle vila några timmar på hotellet. Madonna – I dont give a…

Oro och en klump i magen. Somnade till ljudet av skrikande ungdomar på Heden. Kraftansträngningen var så mycket mer än någon någonsin kan föreställa sig. Men jag drev på och jag genomförde det jag i hjärtat ville.

Heden i Göteborg. På väg till Ullevi. Fick inte i mig någon kvällsmat och vågade knappt dricka något vatten innan. Var väldigt i min egen värld just genom beslutet att trotsa en massa rädslor som inte ville.

Hittar in ganska omgående och blir lättad över läget. Men ju fler timmar som går, ju mer orolig blev jag. Törstig blev jag, men inte vågade jag dricka. Väntade och väntade.

40 000 personer ville se Madonna år 2012. Läktarna var halvfulla.

Här drar konserten äntligen igång. Då har det hunnit gå många tankar genom mitt huvud där mycket handlade om ren vilja att orka hela vägen. Det fanns inget alternativ och den tanken gjorde väl att det kanske blev än jobbigare för varje minut som gick. Men det var värt allting. Så värt.

Mellan 22:30 till ca 00:20 så höll The Queen of Pop och hennes dansare, musiker och duktiga medarbetare på. Tiden liksom försvann i perioder och det gick så fort det hela. Värk, negativa tankar och mitt mående tidigare på dagen var som bortblåst.

Så här några dagar efter konserten så är jag mer och mer fascinerad av hennes version av Like a virgin. Jag mobilfilmande den själv och det är något i den som tar tag i mig. Kolla själv! Har sett den ett antal gånger nu och jag liksom “fastnar i den” och vill inte att den ska ta slut…

Utifrån mitt hotellfönster så såg jag denna fantastiska balkong. Så vacker med alla sina färger och grönska.

Ser ni poolen vid Avalon-skylten? Visst är det fräckt, så säg?

Vy från Göteborg med statyn som jag nu glömt bort vem den föreställer. Kung Karl med någon siffra eller vad det nu va… (;-)

Hela torsdagen ägnades åt Susen. Hon visade mig runt i Göteborg och vädret var fint.

Hon visade mig sitt tidigare stamhak Jamesons och där pubbade vi lite och käkande lunch. Det som var mest fascinerande med stället var att det kom in många äldre människor för en öl och lite snack. Vart ser man det någon annanstans i Sverige?

Vilken skapelse till lunch! Mitt i allt så finns en hamburgare. Själv så tog jag fish & chips som aldrig kan bli fel.

Susen är lika datoriserad som jag är. Det var roligt att äntligen få träffa henne efter alla dessa år. Vi sågs senast 2005 och hann inte med så mycket då. Med henne kan man verkligen prata om högt och lågt…

…och vi har samma syn på väldigt många saker. Hon tvekar inte heller att säga vad hon tycker om saker och ting och vi pratade om både det ena och det andra. Andlighet och en samsyn i dessa frågor som var så befriande. Tack, Susen för din gästvänlighet gentemot mig.

Tack Göteborg, tack Jontas, Madonna och Susen! TACK!

Film: Järnladyn (2011)

Brittisk nutidshistoria fascinerar mig och det inkluderar även filmen om Margaret Thatcher. Den brittiska politikern som antingen älskades eller hatades av folket.

Filmen Järnladyn (The Iron Lady) berättar om hennes politiska liv på ett intressant och informativt sätt. Vi får följa nutidens stundtals förvirrade Thatcher med tillbakablickar på den politiska karriären berättat på ett träffsäkert och bra sätt. Den idag 86-åriga Thatcher har själv sett filmen och blev väldigt känslosam och positivt överraskad av att se sig själv porträtteras.

Som sagt, när det handlar om Storbritannien och dess historia så är jag fast och denna berättelse är inget undantag. Även om Thatcher var en tuffing och hade svårt att se att hennes politik slog hårt mot de svaga i samhället stundtals, så kan jag ändå inte låta bli att beundra henne lite, just för det mod och den vilja hon hade för att förändra brittisk politik i den riktning som hon trodde på.

Om du som jag gillar Storbritannien och politik så är den här filmen någonting för dig. För andra så kan jag tänka mig att den kan bli långdragen och kanske tråkig. Men det räcker i och för sig att gilla Meryl Streep för att se den här filmen. Hon är väl värd sin Oscar eftersom hon tecknar Margaret Thatcher på ett suveränt sätt. Både i tal, utseende och gester. När dessutom koreografin och vyerna håller hög klass så kan det bara bli ett högt betyg på filmen.
Betyg: 9 (10)

Brev från Israel

Han heter Koby och är 36 år gammal. Han är pappa till två flickor. Han berättar om SITT liv och om det som den svenska pressen ALDRIG skriver om!

My 3-year-old has trauma. She shakes in my hands every time a siren is heard. She hugs me and wouldn’t let go for long time. She asks me: ”Dad, why is the siren coming down at us?”. What do you say to your baby when she asks this? That Arabs Hate us and want us dead? How can I explain it to a baby?
No we do not teach our children hate. We teach them hope and love and respect.

Brev från Israel visar någonting helt annat än det som vi matas med hela tiden i svensk media! Läs och begrunda! Ett mynt har inte bara EN sida, vilket är intrycket man lätt kan få när man läser vad den svenska pressen skriver om Israel-Palestina frågan!

Det är dags att vår media synkar upp bilden lite. Läs Brev från Israel och öppna ditt sinne och se att det finns människor av kött och blod på båda sidor! Frågan är så komplex och det finns ett sådant hat hos många, men om man bara belyser hur illa det är för vissa, då gör man hela frågan en björntjänst. Vi måste våga att se hela bilden! Det är därför Brev från Israel är så viktigt!

Så, Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet… nu har ni chansen att även visa hur människor i Israel mår och känner över det som just nu pågår! Att ge en mer rättvis bild helt enkelt.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Mellanöstern, fred, Gaza, intressant?

Omar Sharif Jr kommer ut

Blir så imponerad över modet som Omar Sharif Jr. (sonson till den store skådespelaren Omar Sharif) visar genom att våga stå för den han är fullt ut. Han skriver på Advocate.com en mycket viktig och stark artikel. För honom är det inte lika lätt eftersom han bott i Egypten under stora delar av sitt liv och under åren spelat ett spel för att passa in. Men han gör detta skriver han för att motverka extremismen och intoleransen som med Koranen i hand nu håller på att få ett grepp om hans gamla hemland. Han skriver artikeln i rädsla. Han skriver att hans familj säkert skulle föredra att han stannade i skuggorna och var tyst. Man han kan inte vara tyst längre. Sharif oroas av utvecklingen i Egypten och då särskilt för de sekulariserade.

Han berättar att han är hälften jude och att han är homosexuell. Han frågar sig om han är välkommen i framtidens Egypten? Han berättar om när han en eftermiddag förra månaden tog av sig t-shirten när han var ute och åkte bil. Det var varmt ute. Direkt så saktade en bil in och skrek åt honom att ta på sig t-shirten igen. Ett litet exempel på vart utvecklingen är på väg i landet.

Han säger att han skriver för dem i Egypten som inte har en röst, inget ansikte och för de som inte har ett hopp. Han uppmanar varje parti som valts in i parlamentet att respektera de mänskliga rättigheterna för varje egyptier, oberoende av kön, sexuell läggning eller politisk övertygelse.

Sharif skriver att han är rädd för den utveckling som nu sker i landet. Den fundamentalistiska islamiseringen som är på gång vill han inte se och han uppmanar andra regeringar att stödja det egyptiska folket och ge dem vägledning mot en ny konstitution som skyddar alla. Han avslutar sin modiga och fina artikel med:

Jag vill ha en plats i den nya Egypten.

Kommer han att få det?

Läs även andra bloggares åsikter om Omar Sharif Jr, Omar Sharif, Egypten, homosexuell, jude, politik, intressant?