Ute i det fria

Tog mig till Gamla Uppsala och dess högar…

Gräshopporna blandat med syrsor pratar till mig. Utsikten är magnifik över Uppsalaslätten. Det finns en ro i att sitta mitt i gräset och kolla ut på det öppna landskapet. Varför gör jag inte detta oftare?

Ute i det fria. Försöker skingra mina tankar, men inte är det lätt. Så mycket svek bubblar upp i mig och när jag försöker rensa och få ordning på dem så kommer bara tårarna. Det är en salig blandning men mönstret är detsamma, jag är själv och har nog så varit lång tid egentligen, ja faktiskt ända sen 1981 då morsan valde att fly jordelivet. Det sveket har jag blundat för länge. Jag har försökt genom åren att hitta sammanhang och ställen där jag passar in. Men det slutar alltid på ett och samma sätt hela tiden.

Beror säkert på stor del till min egen personlighet. Jag är svår att vara nära för länge. För när till och med jag har problem med det, hur ska det då vara för andra? Det är svårt att skriva om detta utan att låta ömkande och martyriskt. Men när känslan ständigt är där och är en stor del i mitt liv, så måste jag få ut det någonstans.

Har läst tillbaka lite i min blogg när jag rensade ur svikande så kallade vänner och känner faktiskt stor avsky mot en del jag har skrivit genom åren. Så patetiskt och självcentrerat. Idag känner jag inte för att ta många av de ord som jag då använde om mig själv i min mun när jag bloggar. Kanske är det ett framsteg eller så är det bara så att jag är så förbenat trött på mig själv.

Ja. jag har med mig en kasse öl uti det fria. Jag försöker inte att skämmas för att jag dricker ibland. Varför ska jag skämmas? Inför er som läser här? Eller för att jag inte kan vara 100%? Så länge jag följer mina egna krav på om och när jag kan dricka och lyckas följa det så har ingen med att göra när jag dricker. Jag är trött på att ljuga för mig själv och er, jag är inte 100% (sen vet jag att så fort jag nämner detta så ökar besöksantalet dramatiskt). Varför ökar intresset när jag dricker egentligen? Jag vet vad jag gjort på fyllan och kanske är det sådant som lockar.. ska Jerry skriva något tokigt nu osv osv.. Men jag vet ju hur statistiken ser ut… och ja jag dricker alkohol ikväll…sen är det ju också så att jag måste få skriva om min egen historia hur jävlig den än ser ut på min egna blogg. Inte en historia som andra tvingar på mig. Jag vet att jag har mycket att bevisa just nu för vissa, men det är MIN historia och MITT liv. För jag känner mig inte som en fullblodsalkoholist och jag har aldrig levt på det viset, faktiskt. Jag vet, det går inte att försvara sig mot er som har bilden klar… men låt mig för guds skull få leva som jag vill…ok?

Det springer förbi joggare hela tiden där jag sitter. Stön och stånk. Till vilken nytta då? Att förlänga livet med några år? För att se fräschare ut och visa att man inte tacklar av? Jag tror att mycket är förutbestämt innan och då handlar det inte så mycket om hur duktig man är i motionsspåret.

Hör en flicka som gråter förtvivlat. Ser ingen flicka, men kan lätt applicera gråten på mig själv. Förtvivlat, mångårigt och starkt. Nu sprang en joggare till förbi…

Förresten, Sickan Carlsson fyller 96 år idag. Grattis!

Till minne av Ricky Bruch

Han blev nästan 65 år men idag så tog cancern Ricky Bruch liv. Han var en stor profil och färgstark både i diskusringen och vid sidan omtävlandet.Mina starkaste minnen av honom är i slutet av hans karriär år 1984 när han gav sig sjuttsingen på att höja sitt svenska rekord och dessutom komma över 70 meter. Han var 38 år och nådde som högst 71,26 meter. Det är fortfarande svenskt rekord.

Mellan åren 1972-1975 så hade Bruch världsrekordet i diskus på 68,40. Bronspengen i OS i München är en av hans största meriter genom åren. 11 SM-guld, EM-silver och brons är också några av meriterna.

Han var verkligen en personlighet och det känns tråkigt att han nu gått ur tiden. Vila i frid, Ricky Bruch!

Läs även andra bloggares åsikter om Ricky Bruch, diskus, friidrott, diskuskastare, kändisar, intressant?