Grubblar & sover illa

Vaknade fanimej före tuppen i morse. Svårt att sova. Vid sjutiden så fick jag nog och gick upp en sväng. Försökte sen att sova lite igen, men icke. Nyhetsmorgon och kaffe fick det bli. Nu sitter jag här trött och utan ork, beroende på för få sovtimmar i natt.

Det är liksom aldrig riktigt bra numera när det handlar om sömnen. Visst, jag får mina timmar (kollar påsarna under ögonen) oftast, men det är alltmer på ett ryckigt och konstigt sätt. Vaknar många gånger, springer på muggen och ligger och grubblar. Sen har vi katterna som ska ut, minst ett par svängar varje natt…

Grubblar på existentiella frågor, ensamlivet som tär hårt på mig (singellivet menar jag då) och min plats överhuvudtaget i det här som kallas för livet. Plats? Ja, fortfarande vid min höga ålder så vet jag inte vilken den är. Har liksom skjutit upp saker och ting. Distraherat mig själv och åren går. Livslångt grubblande. Försöker numera bara vara i den vetskapen, acceptera och göra mitt bästa.

Ähh, jag grubblar vidare…..

Hoppas ni som läser hos mig får en fin lördag!

Svensk biografi om Madonna

Maria G Francke har skrivit en biografi om Madonna. Relevansen i detta kanske man kan diskutera, men nu finns boken och jag blir givetvis lite intresserad på vad detta kan vara. Intresset förstärktes dock inte när jag såg Francke bli intervjuad om boken på Nyhetsmorgon.

Hon hade inte intervjuat någon i Madonnas närhet utan hade dragit egna slutsatser genom att ha följt Madonnas nu 30-åriga karriär. Så kan man ju göra och ändå få till en bra bok, men frågan är ju hur mycket nytt som då tillkommer, mer än egna subjektiva uppfattningar. Uppfattningar utifrån andras skriverier.

Hon sa också i programmet att Madonna var 25-26 år när hon kom till New York, vilket inte riktigt stämmer. Då blir man ju som stort fan lite orolig över bokens faktauppgifter, men det kanske bara var ett utslag av nervositet i TV-soffan? Fast omslaget är snyggt…

Jag skulle aldrig kunna skriva en liknande bok med en uns av trovärdighet just för min kärlek till Madonna. Ni som följt mig genom åren vet vad hon betyder för mig. Många tycker att hon tappat all sin glans genom åren men jag tycker att årets turné visar att hon fortfarande lyser starkt. Sen finns det en annan dimension av just Madonna som är svår att sätta fingret på. En helhet där musiken är en del, men där även hennes sätt utanför arenorna inspirerar och ger kraft.

Boken beskrivs enligt följande:

Sedan debutalbumet Madonna 1983 har hon lyckats hålla sig på den absoluta toppen. Under sina trettio år i branschen har hon dominerat som en av pophistoriens främsta hitmakare, och hon är kommersiellt sett den mest framgångsrika kvinnliga artisten genom tiderna.
Nöjes- och kulturjournalisten Maria G Francke har följt Madonna genom hela hennes karriär, både som ett privat fan och som professionell skribent. I denna första svenska biografi om Madonna skriver hon initierat om hennes olika roller som musiker, skådespelare och modeikon, som affärskvinna.

Faktum är att jag inte blir så nyfiken på just hennes syn på The Queen of Pop. Just för att det skrivits andra biografier och jag läst ett par av dem redan och sen för det jag beskrev tidigare. Men det klart, skulle någon få för sig att tänka på mig vid stundande födelsedag eller varför inte julafton och där ta ett snack med Tomten, så är ju jag inte den som är den… (;-)

En tidlös vecka kvar

Med tidlös så menar jag just att jag inte nu passar tider. Ja inte mer än vad OS-tablån kräver för att se det jag är intresserad av. (;-)

Men tidlös innebär just nu att jag går och sover efter 00:30 varje kväll och sover minst till 10.00 på morgonen. Fast i morse var jag uppe tidigt eftersom jag var nyfiken på hur Laila Bagge-Wahlgren skulle klara sig som programledare för Nyhetsmorgon. Hon klarade det galant även om man såg hur nervig hon var i början, men jag gillar hennes personlighet och sätt, så jag tyckte hon var kanoners. Vem skulle inte vara nervig förresten?

Tidlös var det ja… en tidlös vecka kvar.

På ett sätt är det skönt att inte ha någonting att passa, fast på ett annat förödande för mig. Jag liksom fungerar sämre överhuvudtaget när jag inte behöver bry mig om klockslag och att passa tider. Anarkisten i mig får för stor makt. Jag gör liksom ingenting förutom det allra nödvändigaste och då får det vara hur soligt som helst ute. Sen är det ju OS nu också och då kan jag ju alltid skylla på det om jag behöver.

Men OS är väldigt kul att titta på. För jag märker hur stort det är för de som tävlar och tacka sjuttsingen för det eftersom man får bara en chans vart 4:e år. Det är kul just främst ur den aspekten. Men det finns faktiskt grenar som jag inte kan titta på oavsett om det är OS eller inte. Boxning, gymnastik och hästgrenarna har jag väldigt svårt för. Jag är så totalt ointresserad så det går bara inte. Det finns säkert fler grenar. Det jag gillar bäst är simning, friidrotten och grenar där det finns svenskar med, förutom då det gäller de grenar jag inte alls kan se. Det spelar liksom ingen roll. Att se 46-åriga pingisspelaren Jörgen Persson igår gå in i sitt 7:e OS var häftigt… och han vann lätt i första omgången!

OS är som sagt var kul och jag tittar på mycket, men inte allt.

En tidlös vecka kvar och kanske är det bra att det bara är en vecka kvar. På onsdag kommer barnen eftersom Anna ska iväg och “prajda”. Hittade en intressant artikel i Sydsvenskan om vart hoten idag kommer ifrån och den är mycket intressant. Läs själv “Inte vänsterns stolthet”.

När barnen kommer då blir det en del rutiner i alla fall och det kan ju vara bra att börja lite mjukt, innan allvaret kör igång nästa måndag.

Långfredagen ur flera perspektiv

Förr i tiden så var långfredagen en lugn och stillsam dag. Den skulle präglas av sorg och många klädde sig i svart. Så sent som 1969 så var det förbjudet att vara ute på nattklubb den här kvällen, restauranger hölls stängda och handla var det inte tal om.

De hette då att det skulle råda “Allmän frid” och många barn fick inte leka denna dag utan det var stillhet som skulle råda även för de små. Sveriges Radio spelade bara psalmer en dag som denna. Detta märkliga fenomen pågick alltså ända fram till 1969.

I den kristna delen av Sverige så kallas den här veckan för Stilla veckan. Man har passionsgudstjänster där bibeltexter ur ett av evangelierna läses varje år.

Trots att jag har jobbat inom Svenska kyrkan under många år så har just den här dagen inte haft någon större betydelse för mig. Visst, jag ser människor som korsfäster sig i sympati med Jesus runtom i världen och jag förstår innebörden av deras handlande.

Min tro på Jesus är inte starkare än min tro på vilken annan historisk person som helst. Att Jesus funnits, det tror jag på men att alla berättelser om honom verkligen inträffat är jag mer skeptisk till. Jag tror att många genom åren har velat att det skulle ha varit på ett visst sätt och då ändrat de historier som vi idag läser om Jesus och hans liv. De som använt och använder religionen som ett sätt att få makt och styra andra människors liv genom Bibeln och dess berättelser.

Fast jag ser ändå Jesus som en symbol för hoppet, för att vi människor ska kunna försonas en dag och faktiskt när jag är riktigt ledsen som en fadersfigur, en som finns där oavsett hur jag mår. Det är tankar och känslor som kommit mer de senaste åren för mig och speglar nog min egen saknad efter en far, en rot någonting att luta mig själv emot. Men det är mer på ett symbolisk plan som Jesus då får iklädda sig det hoppet för mig.

Så jag kanske tror på Jesus ändå på något märkligt sätt? Ibland önskar jag att det fanns oberoende texter som inte är nedsolkade av religiösa dogmer och antaganden där det många gånger handlar om att ge mig skuld och tacksamhetskänslor mot någonting som jag medvetet inte vet ett dugg om. Att se på Jesus som en viktig historisk person som enade människor måste ju gå utan att för den skulle behöva tro på hela paketet.

Långfredagen ur mitt perspektiv är just dessa tankar. En dag av vila blir det ju dessutom eftersom jag inte jobbar.

Thorsten Flinck sa precis tidigare idag på Nyhetsmorgon att dagen är till för att kölhala svikarna på ett kärleksfullt sätt… även om jag inte riktigt förstår vad han menar, så låter det ganska bra. Att försöka försona sig med de man har komplicerade relationer till, oavsett om de finns på plats fysiskt eller inte.

Tänk hur ofta jag funderar på varför man är där man är. Vad som gör att just jag hamnat i de relationer och sammanhang som jag gjort. Mitt problem är väl att jag funderar på varför alldeles för ofta och då glömmer bort att leva överhuvudtaget.

Helt fascinerad av Patti Smith

Det är inte ofta jag berörs eller tar intryck av människor på TV. Många gånger är det samma tugg om hur bra allting är och svaren är ofta så förutsägbara. Men idag så fick jag en lyckoklubba i huvudet… av Patti Smith! Jag har hört talas om henne men aldrig lyssnat på hennes musik. Hon kändes för svår för mig och jag valde ju andra damer som ni vet… men nu på morgonen så blev hon intervjuad i Nyhetsmorgon och till en början så var det inte så speciellt för mig… men helt plötsligt så såg jag henne och den storhet hon besitter. Så vettig, så jordnära och så lika mig i att tänka på flera plan. Så lugn och så fin inställning till livet. Hon inspirerade mig verkligen till att kämpa vidare…

Livet är en gåva. En gåva av upplevelser som vi ska ta vara på. Vi har alla våra specialområden som vi ska dela med andra. Inte hålla saker och ting för oss själva, utan dela med oss av det vi fått. Det lät så naturligt och självklart när hon sa det. Vi är på jorden för att uppleva och leva livet, i det svåra och i det som är glädje.

Jag vet egentligen ingenting om Patti Smith, men nu sitter jag här helt fascinerad av denna själ. Hon var ju bara helt underbar där hon satt i soffan och blev intervjuad. Måste kolla upp henne och lyssna på hennes musik. Helt klart.

Läs även andra bloggares åsikter om Patti Smith, Nyhetsmorgon, musik, fascinerad, intressant?

Tack Camilla Henemark! Tack!

Tårarna vill inte sluta komma efter det att jag sett och lyssnat på Camilla Henemark i Nyhetsmorgon. Hon knockade mig helt.

Hon visar sådan styrka som vågar berätta helt öppet om sina psykiska problem de senaste åren. Det går rakt in i mig eftersom jag känner igen mig i en del av det hon säger. Att se henne där, fräsch och modig, och berätta om detta smärtsamma och jobbiga ger en sådan som mig hopp.

Camilla Henemark har verkligen visat vad en människa kan göra med sitt liv. Att det finns hopp trots att man i princip varit i helvetet. Hemlös och helt utslagen men ändå så fanns där en liten gnista som vägrade att dö. Det, tillsammans med anhöriga som vägrar ge sig, gör att man aldrig ska ge upp. Hon berör mig så väldigt mycket och jag nästan skäms över mitt eget agerande de sista åren. För att jag inte tar vara på det liv jag har.

Tack Camilla Henemark! Tack, tack för dina viktiga ord i Nyhetsmorgon! Här kan du själv se intervjun med Henemark!

Läs även andra bloggares åsikter om Camilla Henemark, psyke, nyhetsmorgon, intressant?