Ni lyfter mig

Huvudet upp. Hylla det positiva. Ge sjuttsingen i det som drar ner. Fokusera på det som kanske blir någonting riktigt bra. Våga utmana!

Nästa vecka… utmaningar… att våga och stå rakt upp för den jag är. Fick en sådan fin kommentar av en vän på Twitter att tårarna rann… jag omfamnar och ser mig värd att faktiskt försöka. Vad kan gå fel?

Har ju en bild av tidigare försök. En rädsla som är svår att beskriva för dig som läser här. Jag har helt enkelt en rädsla för människor som kommer för nära. Så är det. Rädd för att blotta mig för mycket.

Maler dock nu att jag är värd detta, att få träffa en själ. Som faktiskt vill träffa mig. Vill egentligen inte lägga för stora växlar på allt detta. Det blir som det blir. Fast tacka fan för att jag är nyfiken…

Tack så mycket till er som hört av er till mig på olika sätt. Ni stärker mig väldigt. Ni lyfter mig och får mig att tro att även jag är värd att träffa någon. Kram till er alla.  Kärlek! Ni lyfter mig.

Rädslan är större än modet

Måste lyfta upp en bloggpost med namnet Anna Lindhs mördare har inte fattat som Ann Helena Rudberg skrev på förra årets sista dag. Den är tänkvärd!

Hon skriver där om att lära sig livets läxa och tar Anna Lindhs mördare som ett exempel. Hon fortsätter:

Det går inte att skylla på en dålig barndom, inte att tycka att det är alla andras fel. Livet handlar om att ta sig igenom allt detta. Var och en av oss har sin egen "Hitler" (han hade också en taskig barndom) inbyggd. Det handlar om att upptäcka var den gömmer sig.

Många gånger har jag trott att jag varit förbi vissa livspassage men eftersom jag varit mitt i dem så har jag liksom inte sett vad som pågår. Det går inte att skylla ifrån sig i längden och tycka att det är alla andras fel. Visst, man kan leva hela liv som offer och att det alltid beror på andra, men var hamnar man då? Man står still eller till och med går bakåt i sin livsutveckling. Jag har problem med detta och det erkänner jag utan omsvep.

Att vi har ett val är för mig självklart. Vi är inte fast i någonting för evigt, men det kan vara bekvämt i sitt elände att sitta kvar eftersom det är just de känslor och tillstånd som man behärskar, även om de gör en illa och man även gör andra illa.

För mig har det varit enklast att stå kvar. Rädslan har hela tiden varit lite större än modet. Nu måste jag vända detta och se modet som större än rädslan. Inte bara för min egen skull, utan även för de som finns omkring mig.

Ann Helena fortsätter:

En människa kan välja att vara ond. Det är ett trist tillstånd.
Vi är skapade med naturliga känslor och om man som barn inte får ge uttryck för dem på ett naturligt sätt så skapar det ett mörkt område i själen. Vi har naturlig vrede, som går över på femton sekunder om den får uttryckas. Barn behöver få uttryck för sin naturliga självhävdelse, auktoritet och vrede, för annars förvandlas detta till en inre "Hitler" och den människan blir full av raseri, hat och hämndkänslor.

Detta känner jag av alltmer och då speciellt hatet och dessa hämndkänslor. Att få utlopp för dem i vuxen ålder är väldigt obehagligt och för mig har nog detta med att döva bort detta då kommit in. Det paradoxala är att när jag gör det numera så blir jag även då arg och hatisk på vissa människor som mitt jordiska ego har svårt att passera. De har varit viktiga för mig i min egen utveckling eftersom jag i praktiken tvingats möta känslor och situationer som inte alltid varit så roliga och goda för mig.

Man kan vara sjuk i själen också och då är frågan hur stort valet är?

Sorg måste barn också få ge uttryck för annars blir de självömkande som vuxna och oförmögna att hjälpa andra. Det inre hos en sådan människa är fyllt med skam- och skuldkänslor.

Så sant så tycker jag. En del av mig vet ju detta gällande mig själv och här är min intellektuella vetskap långt före den mentala. Men jag tycker jag har sörjt och fått ur mig under lång tid nu genom den hjälp jag fått. Men jag hukar och duckar tydligen fortfarande för vissa känslor inom mig. Dövar bort det och skyller just på det. Min röda tråd i livet har varit att försöka ta genvägar ifrån det som smärtar.

För att rädslan är större än modet.

Kärlek är även det en naturlig känsla. En form är villkorslös. Den tar hand om en baby på dess villkor, utan att ställa krav. Men det betyder också att en förälder måste säga nej. Detta nej är även det ett uttryck för kärlek. När barnet växer måste det få lära sig självt och vara stolt över att den kan.
När människor är vuxna är det enbart de själva, som är ansvariga för de val de gör i livet. Ett val medför ansvar och att acceptera detta. Vi har alla en fri vilja, men också ansvaret för konsekvenserna.

Ingen annan är ansvarig för mina val. Att skylla ifrån sig på alla andra blir bara kontraproduktivt i längden eftersom jag om och om igen kommer att få gnugga igenom det jag inte vill se, just för att förstå att jag är själv ansvarig för det som möter mig.

Hon citerar också Elisabeth Kübler-Ross som var psykiater och pionjär inom arbetet med svårt sjuka och döende samt i forskningen om den så kallade "ut-ur-kroppen-" eller "nära-döden-upplevelsen":

Alla som sitter i fängelse har ouppklarade svarta områden i sina själar. De har stor livssmärta och livsångest, men de är inte olika oss andra, förutom att de har stängt av dessa områden. Deras inre är förvridet. De har inte kunnat bearbeta det som har hänt dem, utan har begravt oförrätter och annat, som de inte har klarat av.

Alla föds perfekta, som människor, men om man inte får uppleva tillräckligt med kärlek och förståelse, så kan man bli en tickande bomb.

Dock kan man också, som Elisabeth Kübler-Ross gjorde, gå igenom all den smärta, det hat och den vrede, som inte kunde uttryckas tidigare och vända detta till något gott både för en själv och för andra. Detta är meningen med livet och de som inte begriper det får alla chanser de behöver, för att till sist inse detta. Livet är en skola och vi flyttas inte upp till nästa klass förrän vi är mogna för det.

Och alla får all den tid vi behöver för detta. Det är också en universell lag. Men visst vore det bra ifall människor i allmänhet, vi som art, snart begrep de enkla lagarna för hur vi fungerar.

Jag håller med Ann Helena Rudberg i stora delar. Vi föds som blanka kort och med nya möjligheter till att förändra våra liv. Vi påverkas av de föräldrar vi valt och de kamrater som kommer att hjälpa oss att utvecklas som allra mest. Ingenting är egentligen fel så länge man inte medvetet skadar andra. Det är där den fria viljan kommer in och ju mer man lär och ju mer man kan ta in, ju oftare så väljer man den goda viljan och inte den som gör att friktion uppstår och nya omvägar möter en på livets stig.

Sen vad som riktigt menas med att flyttas upp till nästa klass, det vet jag inte. För mig handlar det om andlig mognad och i den skolan finns det i så fall oändligt många klasser.

Men så länge rädslan är större än modet så får många av oss problem. Man står och stampar känns det som och att då ha kraft att utmana detta är en kamp. Att vända på det så att modet blir större än rädslan. Det är mitt mål 2012.

Vem matar du?

Hittade en väldigt bra tex på Gunnar Sjöbergs hemsida. Med rubriken Vilken varg vinner? så skriver han bland annat:

En kollega berättade en sägen från cherokeeindianerna. Hövdingen samtalade med sitt barnbarn om den kamp som pågår inom människan. Det handlar om en kamp mellan två vargar som finns i våra liv, sa hövdingen. Den ena vargen lever på glädje, vänskap, kärlek, hopp, ödmjukhet, empati, mod och förlåtelse. Den andra vargen lever på vrede, bitterhet, avund, svartsjuka, självförminskning, självömkan, skam och skuld. Vargarna kämpar med varandra, och det är livets kamp, sa hövdingen. Vilken varg vinner, frågade barnbarnet. Den som du matar, svarade hövdingen. Den varg vinner som du matar.

Detta kan man egentligen applicera på vilket levande djur som helst, men kontentan är tänkvärd och jag tror att de flesta människor innerst inne vet att hövdingens slutsats är den som vi alla vill och försöker sträva emot.

Av någon anledning så har det för mig alltid varit lättare att mata den bittra och självömkande vargen inom mig, även om jag med intellektet vet att den gör mig illa. Det är på något vis “lättare” att vara arg, gnällig och elak istället för att vara glad, positiv och snäll. För mig är det så och har nog alltid varit så.

Självförminskning är nog ett sätt att slippa våga växa och ta ansvar. Det är bättre att vara kvar i det hörnet som jag känner igen och inte våga mig ut och riskera någonting. Skam och skuld är det bara jag som känner inför den jag är, väldigt få andra.

Jag är nog mycket den vreda, bittra, avundsjuka, svartsjuka, självförminskande, självömkande, skam- och skuldfyllda vargen och jag vet faktiskt inte varför. Numera kan inte mitt förflutna göra mig illa och jag är stark nog att bära utan att fly in i just dessa känslor som denna varg står för. Och ändå så gör jag det. Om och om igen…

För det är så lätt att falla tillbaka till den negativa spiralen. Vi människor har ju en personlighet också som jag tror till vissa delar är väldigt svår att ändra på i ett kortare perspektiv. En del är ju till naturen glada och positiva och en del är svarta och introverta. Det är liksom för många personlighetsgrunden och har den även förstärkts av livets framfart så kan det vara väldigt svårt att mata rätt varg. Visst, det går att gå åt olika håll och välja vad man vill mötas av, men en del saker styr vi inte över just i nuet och ibland måste man handla på instinkt, även om det just då känns felaktigt. Livet ska liksom levas med de fel och brister som det innebär. Saker och ting ska upplevas.

Men sådana här tänkvärda texter får mig att stanna till och tänka efter. Det är alltid bra.

Skrek för livet

Livet är ibland fulla av skitsvåra beslut och vägval. Så svåra att man inte ser någon framtid och bara tror att tunneln tar stopp och det är svart hela tiden. Att våga hoppa och vända blad är bland det svåraste man kan göra. Jag vet.

Jag har fortfarande flera blad att vända. Men jag är så trygghetstörstande fortfarande att jag sitter still, även om jag påverkas alltmer negativt för varje år som går. Men jag vet vad jag har och inte vad jag får. Det är tufft, inte bara för mig att verkligen våga ta det där steget och hoppa. Men ibland så finns det liksom inget val.

Hösten 2007. När Anna väl hade bestämt sig. Då var det fullständigt kaos inom mig. Rent teoretiskt så visste jag vad jag ville, men sen när det blev praktiskt, då blev jag livrädd. Jag glömmer aldrig känslan jag hade i sovrummet en dag, då jag bara grät, grät och grät. Det var en känsla av att jag tvingades att hoppa och att det behövde gå så långt, det önskar jag ingen. Det var bland de värsta känslorna jag hade och livet kändes slut. Jag såg ingenting framåt överhuvudtaget förutom barnen.

Det höll i sig i ett par månader och tillslut mådde jag så dåligt att det mesta var jobbigt. Alkohol kunde jag inte alls dricka och det var en märklig känsla. Men jag såg liksom ingen glädje i någonting och jag var nästan apatisk. Mitt sista vapen blev den urkraft som jag tror alla människor har inom sig. Jag tog mig ut i skogen och sprang och skrek om vartannat. Skrek för livet och det hjälpte mig. Jag hade liksom ingen annat kvar och jag kände så att jag behövde få ut en massa känslor. Sakta men säkert så fick jag ur mig denna skräck för att vända blad och hoppa. Visst, det var jobbigt i månader men det var liksom inte livsakut längre om jag säger som så. Jag tog mig till skogen flera gånger och upprepade samma procedur.

Livet är att våga gå vidare. Våga vända blad helt. Ibland så vill man inte, men ibland så är det en del i ens livsplan och då har man inget val. Det kan gå smidigare om man accepterar och följer det man har inom sig och någonstans långt borta känner är rätt. För långt inne så visste jag att detta var den väg jag skulle gå, men jag var paniskt livrädd för den under lång tid som fick till följd en massa fysiska och psykiska åkommor.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att må helt bra. Det finns ju ett stråk i mig av ängslan och oro, men den är ingenting mot de månaderna 2007-2008. För att jag accepterade tillslut min väg och nu står jag i och för sig för andra utmaningar och det går trögt. Som vanligt höll jag på att säga. Men det går ändå framåt och kanske är min lärdom nu att lära mig att leva ensam och även uppskatta det. Jag är på väg i det kapitlet av min livsbok och kanske kan jag snart gå till nästa kapitel? Fast livet har lärt mig att det får ta den tid det tar… jag har inte bråttom.

Det var tankar många gånger på att strunta i alltihopa. Slå igen boken och dra vidare. Men då blir det bara återupprepningar och en nyare bok startas, men samma kapitel som tidigare. För man ska igenom det man flyr. Någon gång. Kan människor inse detta så går saker och ting så mycket lättare. Fast jag är inget bra exempel egentligen eftersom jag slogs många år mot vissa kapitel i min egen bok. Men jag tror att jag ändå har en del bra erfarenhet som kanske kan vara andra till gagn i deras egen vandring.

Nöta, acceptera och våga!

Att nöta, att acceptera och att våga. Känns som tre bra ledord just nu.

Nöta för mig är att se verkligheten för vad den är. Se det jag har och liksom ta in det. Inte se det jag inte har. Nöta är ett större ord än så egentligen eftersom det handlar om allt i livet. Nöta in saker och se det som en del av mitt liv. Nötning för att sen acceptera…

Acceptans är svårare. Att acceptera att saker och ting har blivit som de har blivit utan att bli bitter och fastna. Acceptera det jag har och det jag fått. Acceptansen inom mig själv är det som tar längst tid. Men jag har även känt att jag har passerat gränser då acceptansen blivit behagligare och lättare att leva med. Acceptera tror jag att jag kommer att få hålla på med hela livet. För att ge fan i att stånga sig blodig på saker som ändå inte går att förändra, det är saker jag försöker lära mig. Att liksom se skillnaderna och välja mina så kallade strider. Acceptans är bra men oerhört tidsödande i vissa fall och ibland finns inget alternativ. Att inse det är ett av livets stora utmaningar för mig.

Våga är stort. Mod är för mig svårt. Jag står inför ett par riktigt stora modiga val. Jag vet det och tror att vågar jag i dessa fall så kommer kanske min höst att bli behaglig. Kanske skriver jag just för att jag har så svårt för att utmana och våga. Se också eventuella vinster och inte bara bevaka det läge jag har, inte ens tveka och går det åt helvete så har jag ändå försökt. Det är skillnaden.

Att nöta in, att acceptera det jag inte kan förändra och att våga förändring. Mitt liv just nu och egentligen så har jag inga val om jag vill fortsätta på jorden. Det vet jag också, egentligen…