Älska med stort Ä

Vet inte riktigt om jag ska skriva öppet om min längtan. Många tenderar ju att se det som en svaghet att sukta efter närhet och beröring. Läpparnas bekännelse om motsatsen ser jag igenom och därför är det svårt att berätta om den längtan som kommer till mig ibland.

I morse ville jag bara ha någon att krama om och vara nära. Inget annat. Känslan var starkare än på bra lång tid. Det finns ju bara ett par personer i mitt liv som jag har släppt in på det sättet och självklart så tänker jag på dem ibland. Så i morse.

Ibland så blir det nästan jobbigt när denna längtan kommer. Vet liksom inte riktigt vad jag ska göra av den. Bara att röra och vara nära kan jag sakna ibland så att det gör ont i mig. Samtidigt så har jag det där som förföljer mig i livet, självföraktet och egenkänslan av att det är rätt åt mig att jag nu sitter själv sedan flera år. Jag vet, det är helknäppt men att förtränga detta och liksom bara vara så normal man kan, det har blivit en del av mitt liv. Inte känna för mycket när det handlar om kärlek, närhet och även sex.

Det har liksom blivit en livshållning efter mitt senaste försök med en person att jag liksom inte ens tittar åt någon. Inte ens tänker tanken, mer än på ett flyktigt plan i stunden. Relationer gör mig livrädd och kommer någon för nära så sabbar jag allt så fort det bara går. Nu var det ett par år sedan sist och även om jag träffade en person för ett tid sedan, så kände jag direkt att här finns ingenting för mig. Jag stängde igen dörren direkt för att inte ens chansen till känslor skulle infinna sig. För säkerhets skull.

Kan förstå på ett plan att människor kastar sig in i relationer för att de vill känna närhet och beröring. I morse så hade jag själv kunnat göra det. Men det försvinner ganska fort inom mig då den där delen som stänger av allt tar över. För att det liksom inte ska skada mig för mycket hur paradoxalt det än kan låta. De här åren av ensamhet har härdat mig och lärt mig, sakta men säkert, att förstå vissa saker även om det ibland smärtar så oerhört. Gilla ensamheten är ju något jag jobbat på i flera år nu, eller åtminstone försöka acceptera den.

Längtan finns dock inom mig, precis som inom de flesta normalt funtade människor. Att få känna sig omtyckt, att kunna lita på någon och att bara sitta där tillsammans. Den längtan är svår att prata om just för att jag känner mig svag genom att just prata om detta. Börjar bli som de jag själv föraktar, de som biter ihop oavsett och aldrig vågar se inåt. Därför så skriver jag denna post, för att själv känna att jag trots min längtan är en stark själ som vågar berätta även om det som många uppfattar som svaghet. För det är egentligen precis tvärtom, en människa som bara visar upp leenden och positiva sidor i livet, det får mig att bli starkt misstänksam och ofta så får jag rätt.. det kommer fram helt andra sidor om man skrapar lite.

Kanske är jag själv där för vissa? Än större anledning då att slå hål på den ballongen!

Fast jag är hellre ensam än sitter fast i någonting just för att jag inte vågar vara ensam. Det är ju inte heller bra i längden, att liksom bara hålla ihop för att man inte vågar göra slut av olika anledningar.

Det finns många människor omkring mig, mina fina barn, mina vänner och arbetskamrater, det är inte det… utan det är just den där att älska med stort Ä som jag saknar.

Bussdofter & currysås

Energin fanns där idag. Jobb för mig och skola för Ellet. Många olästa mejl med arbetsuppgifter av varierande slag. De mest akuta klarade jag av innan det var dags att ta sig hemåt. Några mindre akuta ärenden fick vänta.

Vissa dagar så är bussen verkligen fullproppad. Idag var en sådan dag. Först när man ska kliva på hållplatsen före centralstationen så är det packat! Idag fick jag knappt åka med. Det var på nåder enligt chauffören. Packat och trångt gör att dofterna från andra blir jävligt påträngande och hamnar man då bredvid en rökare eller en vitlöksdiggare så blir färden jobbig. För att inte tala om de som så att säga inte så ofta använder sig av tvål och vatten… Hujedamej säger jag bara…

På centralstationen så kliver stora delar av och då gäller det att hinna fram och få en bra plats innan de andra som kliver på trycker sig före. Det tar inte lång stund förrän bussen är lika fullpackad igen. Idag fick jag en sittplats och har jag tur så hamnar en relativt luktfri person bredvid mig. Har jag otur så blir det att stå ut med vissa odörer som jag avskyr. Jag luktar inte illa, det vet jag. Har fått höra att det är lite citron över mig (kör med “lukta gott” som drar åt det hållet). Lika sur också kanske någon tycker…hehe Jag är dessutom en stor vän av både tvål och vatten! (;-)

Nej, bussfärderna är inte roliga vissa dagar. De tar nästan 30 minuter åt vardera hållet och att då ha en armhåla upptryckt i fejset, det är inte roliga grejor det.

Hemma så fanns Anna – The ExKrok som hade kommit med både skridskor och skidor till grabben. Han ska göra många saker i veckan som kommer. Inte nog med skidåkning och skridskor så blir det simning i helgen. Passar på att tacka för currysåsen – den var inte för starkt. (;-)

Längtar efter någon att krama om. Ordentligt. Men det har jag ju gjort nu i snart fem år och är man så passiv och rädd för nya misslyckanden som jag är så är det nog bara att fortsätta att längta. Real Cold Facts!

Skolavslutning

Idag gick Ellet ut andra klass. Sommarlovet står för dörren.

Klassfröken och fritidsfröken fick sommarkramar.

Det är tradition att vara utomhus på avslutningarna. Vädret var väl inget vidare. Småregnigt nästan hela tiden.

Annas jordgubbstårta är tradition. Vi fikade efter avslutningen.

Ellet med sin storebror.

Sommarkänsla & blomfix

Det är väl ingen tvekan om att sommaren nu är här. Igår var det så varmt och skönt och min lilla mobilkamera jobbade lite och fotade några växter här och där.

Syrenerna tar slut så fort. De blommar så kort stund hos oss och dofterna är så underbara. Kort och intensivt.

Min älskade guldklimp och jag tog oss igår till butiken för att handla.

Igår så var det Mors Dag. Jag kom inte iväg till hennes grav då, men idag så tog jag mig en långlunch för att fixa till graven. Ni ser ju hur illa det såg ut innan.

Jag donade och stod i. Köpte 10 småblommor och lite jord och fick till det ganska bra. Utan mig och mitt engagemang så skulle gravplatsen försvinna. Det är jag ganska säker på, även om jag själv inte är där så ofta, men tillräckligt för att den inte ska tas bort.

En liten minnesfilm av besöket laddade jag upp!

Hon är nära mig nu, min mor. Jag längtar så efter henne och att få komma dit där hon är. Den förvissningen är min tröst.

Mamma delar ju gravplats med sin far, min morfar, som dog två år före sin egen dotter. Lång tid har gott. Mycket har hänt under åren. Så otroligt mycket samtidigt som jag fortfarande ibland känner mig som den där lilla pojken som inget hellre vill än att krama om sin mamma.