Hur länge till?

Ljuset… kampens grundförutsättning. Det får bara inte släckas utan måste hållas vid liv, ibland till vilket pris som helst. Tyvärr så kan det dessa gånger då det slår fel bli totalt kontraproduktiv och mörkret kommer än närmare, trots att man trodde sig stärka ljuset.

Felix hänger i. Här i slutet på januari 2013.

Maxi kollar ut genom fönstret.

Årets amaryllis måste ju slå alla rekord. Köpte den i början av december och den blommade på fint. Sen så var det inte mycket kvar av den, men med lite vatten så sköt den i höjden och kolla nu! Två fina blommor i början på februari. Ser nu också att ytterligare ett skott är på väg… kanske amaryllis våren ut i förorten? (;-)

Alltså, finns det något finare?

Februari 2013. Hur länge till?

Laddad inför den första delfinalen i melodifestivalen. Hade hela familjen omkring mig och det var så underbart, sen att delfinalen inte var något vidare, det är en helt annan historia…

Ellet och jag gick ut och luftade oss en sväng idag. Lite medikamenter köpte vi i den lokala butiken åt lilltjejen som nu återigen börjar bli krasslig vilket indikerar på att vitamintillskotten måste ökas på.

Ibland känns det som om jag väntar på någonting. Glömmer bort att leva i nuet och ta vara på dagen. Väntan gör mig frustrerad och jag försöker slå bort det. Ibland så lyckas jag i några timmar, men ibland så förgiftar dessa tankar mig.

Hur länge till?

Kråka på rummet

Började lite redan i helgen. Känningarna i halsen har bara blivit allt värre och i morse så tog det en stund innan jag kunde prata ordentligt. Tog mig ändå till jobbet men kände ju hur trögt allting gick. Dessutom satt jag och hostade som en kråka på rummet och värmen inom mig var ganska hög.

Så vid lunch så tackade jag för mig och åkte hem. Sov en liten stund på eftermiddagen med två gossugna katter. Nu är det kväller och torsken är i stekpannan. Allt går i sakta mak nu, men det går i alla fall…

Smärtan håller mig vaken

Vaknar vid halv fyra. Smärtan är återigen för stark. Kan inte sova. Vrider och vänder på mig. Maxi vill gosa. Jag är inte på humör. Går tillslut upp och tar en värktablett till, trots att det fattas minst en timme.

Sitter nu i vardagsrummet med två katter som bara vill gosa. De sitter runtomkring mig och spinner som små skördetröskor. Dessa fina katter Felix och Maxi som nu följt mig i över 8 år. De som alltid finns där, i vått och torrt och oavsett vilka ord jag fått ur mig.

Ute så regnar det. Återigen. Stenplattorna på både fram- och baksidan är åter synliga. All snö på väg att försvinna. Det smattrar ganska skönt på fönsterblekena. Tyst omkring mig och vore det inte för den är förbannade smärtan i stortåleden så skulle tillvaron nu vara ganska fin.

Tänker mycket på vad gikten vill säga mig. Vill inte lyssna. Orkar inte. Det är inte mycket jag orkar numera. Vet inte om det handlar om självhat eller vad det är. Men kraften för att själv optimera mitt mående är liksom som bortblåst. Det får bli som det blir. Smärta eller inte.

Nu är klockan fyra. Känns väl inte så mycket bättre i min röda stortåfotled. Tänker att jag är värd detta och snabbt så tar jag tillbaka den tanken inom mig. Offerkofta, martyr och tycka synd om sig själv. Det är ju sådant som jag hatar så mycket hos andra och gud nåde om jag har tendenser till sådant inom mig själv. Har jag det så får jag absolut inte skriva det. Ingenstans. Mjäkiga och gnälliga människor är ju det värsta som finns och då speciellt om det kommer från en själv.

Gosar lite på världens finaste Maxi och känner mig väldigt liten och ynklig. Precis en sådan som jag själv bara knappt skulle ägna en tanke eller rad. För det finns liksom gränser för hur svag man får vara. Åtminstone att säga det på fel sätt i alla fall. Man ska ju vara så stark och lyckad överallt och är man inte det så ljuger man så det visslar om det. Fast ljuga rent medvetet det försöker jag inte göra på bloggen, då är jag hellre tyst. För att läsa om uppenbara lögner, det är ju också ett sänke. Sanningen gör oss ju fria tillslut eller hur? Att ljuga för sig själv är ju nästan den lägsta formen av ynklighet. Total avsaknad av självkännedom kan det ju också vara, men det är nästan lika illa det. När ingen runtomkring säger ett ord, utan hoveriet bara får fortsätta. Jag besöker inte sådana ställen längre förutom ett par tragiska återfall. Där allt precis är som vanligt… men varför bryr jag mig ens? Också en svaghet hos mig. Att bry mig om sådana som uppenbarligen hatar mig.

Fem minuter till har gått. Klockan har passerat fyra. En adventsstjärna lyser upp mitt vardagsrum. Frida hostar inifrån sitt rum. Klockan tickar. Jag är som vanligt fylld av tankar och tvivel. Kanske påverkar sådant också min smärta och förmåga att läka? En livsenergi som sakta men säkert minskar? Ett hopp som blir allt mindre?

Jag vet inte. Första dagen på det nya året och jag sitter här med alldeles för mycket tankar och smärta i min kropp. Bra start, eller hur?

Amaryllis & fredagsmys

Som det verkar så blev det bara en amaryllis i år. Den köpte jag dessutom själv. Igår så började den att veckla ut sig rejält och flera blommor är på väg. Hoppas bara att den orkar i krukan. Som det ser ut nu så är hela löken liksom ovanpå jorden. Känns ju inte riktigt stabilt…

Fredagsmys med två av mina änglar, Maxi och Ellet. Maxi är tokig i ostkrokar så han är här på tiggarstråt…

När inte Frida är i huset så ockuperar Felix ofta min säng i kryptan. Så var även fallet igår.

Idag så blir det skifte i umgängesfabriken. Grabben skall till modern och jag ska sedan till mina kära vänner i stan. En fin lördag för mig som det verkar. Så tacksam för en massa saker just nu.

Slå på rot

Ni ser på lyktan till vänster att det kommit en del snö till förorten. Det är väl bara att svälja och acceptera. Göra det bästa av situationen och skaffa sig broddar. För igår höll jag att slå på rot två gånger!

Maxi – den lojalaste av de lojala. Vi har en speciell kontakt. Den saken är klar.

Medan gubben kollade dator och TV, så låg Felix och Maxi bredvid.

Tvingade mig ut i kylan (ja, för mig är –6 kallt!) för att handla lite förnödenheter och slogs återigen av att nu är det bara att tugga i sig vintern och att de kommande månaderna ser ut på det här sättet.

Har dock ingen som helst inspiration att jula till det hemma. Stakar och stjärnor står så fint där de står. Lite tvätt och inslagning av paket är vad jag mäktat med idag. För på måndag så har jag en dotter som blir riktigt stor… (;-)

Det känns ganska gott just nu. Bara sådär liksom.

Att dra ur sladden

Felix frodas och mår bra.

Inte går det fort inte, men det går i alla fall. Vet inte riktigt om det beror på att boken, trots att den handlar om Madonna, är ganska ointressant för mig eller om jag helt enkelt inte förmår mer när det handlar om att läsa?

Felix och Maxi i morse. Innan de fick mat…

Vad säger man? Visste ju att skiten skulle komma tillslut. Vetskapen om att detta nu kan hålla i sig i månader gör ju inte att man mår bättre. Det är bara att bita ihop…

För inte alltför länge sedan så satt här ett par fina röda rosor…

Idag så bjöds det på rotposttårta på jobbet. Vad rotpost är kan du läsa om här, så har vi klarat av den biten direkt.

De två sista servrarna skulle stängas ner. Vi är ju numera med i den gemensamma IT-plattformen (GIP) och några egna server behövs inte på kansliet. Tyvärr så var jag väl inte riktigt vaken när jag skulle göra detta eftersom jag även stängde av vår UPS (reservström kortfattat) vilket resulterade i att all datatrafik in till kansliet ströps. Våra switchar går ju via UPS:en och det tänkte ju inte jag på…

Kallsvettig som sjuttsingen blev jag när jag hörde flera ur personalen från sina rum undra vad det var som hände. Själv så trodde jag ju först att någon av våra gamla servrar fortfarande var kopplat till datatrafiken vilket först resulterade i att jag slog på servrarna igen. Såg då också att UPS:en var svart och då, först då… gick det upp ett stort fett ljus i skallen på mig… vojne, vojne var det ett tag där…

Det slutade med att jag skrattade för mig själv över min fumlighet men även över hur personalen reagerade. För det tog inte lång tid efter detta hände innan folk sökte upp mig på olika sätt. Tala om att vi lever i en datoriserad värld.. det blev lite dråpligt tillslut det hela innan jag fått fart på UPS:en igen… (;-)

Men nu efteråt så kan jag skratta åt det. Fast första minutrarna precis när jag förstod vad som hänt när jag drog ur sladden, de var inte roliga… Gud ske lov så gick det bra och ingen fick några allvarliga fel efter min blunder.

Bilder en lördag

“Skolkatten” syns lite varstans i förorten. Trots sin timida framtoning emellanåt så har han ett väldigt revirtänkande. Nattliga bråk med andra katter har noterats.

Ibland totalt onödigt och provocerande för vissa och ibland så totalt nödvändigt för livskvalitén. I det lilla och i det stora. Olika svar och reaktioner beroende på vem du frågar.

Gamla halvrisiga staket piggar alltid upp.

Det som bryter av. Saknad av någon. Även om varianterna är många så kanske denna var en favorit hos någon?

Identitet med kunglig touch.

Ibland vill man bara vara ensam en stund. Frivilligt förstås, eller?

Ibland så tas det bra beslut.

Maxi & Felix fyller år

Bilden: Felix & Maxi januari 2005.

Idag fyller mina katter Maxi och Felix 8 år. Hipp, hipp hurra för dem båda!

De är nu 8 människoår, vilket i “kattår” blir lite annorlunda vilket på de flesta ställen jag googlat innebär 48 kattår. De har alltså passerat mig… (;-)

Agria säger att katter generellt börjar bli gamla vid 12 års ålder. Men det är väldigt individuellt detta och har vi tur så kanske de får vara kvar i familjen under många år till. Jag hoppas på många fina år till med mina fyrfota vänner. Jag uppskattar dem mycket och deras lojalitet är imponerande oavsett hur husse mår.

Bilden: November 2004, några månader gamla.

Maxi & Felix är helsyskon. I början så var de tre, men eftersom Sotis bara försvann tidigt så är det dessa två som hållit ihop genom åren. Sotis var inte heller syskon med Maxi och Felix utan han kom till oss något senare.

Maxi har aldrig varit sjuk eller mått dåligt. Felix däremot svävade mellan liv och död förra sommaren, men klarade som tur var att komma tillbaka från den inre blödning som han då fick. Jag tror idag att det var någon som slog honom så hårt, vilket gjorde att någonting gick sönder i bakdelen på honom. Hans svans är fortfarande delvis förlamad, även om den fungerar mycket bättre idag än då allt det tråkiga hände. Utöver det så har även han varit frisk genom åren.

Felix njuter av soffan vintern 2011.

En mycket fin bild på Maxi i början av 2011.

Idag ska det bli extragosning, om de nu är inne! De är ute mycket den här årstiden och kommer bara in korta stunder för matintag. Kassan säger lite tonfisk idag, men till helgen så blir det favoritmaten för 8-åringarna. Felix är tokig i kyckling och Maxis favorit är räkor.

Grattis mina fina kattvänner!

Sinne för detaljer

När vi var hemma hos Gunilla igår så upptäckte jag många fina saker. Hon har verkligen sinne för detaljer och att få det ombonat hemma hos sig.

Detta gillade jag. I all sin enkelhet så blir det så mysigt och verkligen något som tillför positiv energi på balkongen.

Denna kattavla blev jag förälskad i. Jag tycker den är fantastisk.

Del av hennes balkong. Ombonat och dant. Önskar att jag bara hade en tiondel av den ådran i mig.

Hon gillar verkligen katter. Det fanns bevis på det överallt i hennes lägenhet.

Lisa bakom den fina flaskan som är ett värmeljus. Tog en stund innan jag fattade att man kunde lyfta på själva flaskan för att tända ljuset. (;-)

Har ni missat den magiska lampan som hon har? Jag filmade den och det kan ni se här! Häftig tycker jag…

Kattbesök & hemgjord pizza

Himlen var nästan svart när vi lämnade förorten för ett besök i den stora staden.

Vår färd gick till Gunilla, Lukas och Lisas boning. Här får Lukas lite kattgodis av Gunilla.

Hon bjöd på jättegod hemgjord pizza med fräscha grönsaker. Det var väldigt smarrigt. Inte nog med det så blev det efterrätt med jordgubbsglass och hallon och smultron från hennes egen kolonilott. Mycket gott och smakrikt.

Ellet käkade två bitar av den specialpizza som Gunilla hade gjort till barnen. Frida var även med.

Lukas, den ståtliga 4-åringen var från början den modigaste av de två katterna.

Gunilla och Lisa 9 år.

Hittade en liten söt elefantsamling.

Gunilla har också en häftig lampa som hennes son har gjort. Den var nästan lite magisk och jag filmade en snutt så att ni själva får se hur ansiktet följer kameran. [Se film]

Lisa tillsammans med Lukas.

Kattbuserier och då åkte kameran fram.

En jättefin rosbuske med rosor i olika färger har Gunilla på sin balkong.

Det var väldigt trevligt att besöka Gunilla. Ellet sa direkt efteråt att han ville åka dit igen. Roligt att se hur hon bor och på hemvägen så gick vi förbi bekanta hus där jag bott tidigare. I ett helt annat liv.