Julafton 2011

Det blev även julafton i år. Här kommer några bilder.

Det var som vanligt mycket klappar under plastgranen.

Felix och Maxi gjordes julfina.

Kalle och hans vänner önskar God Jul. 51:a gången…

Familjen samlad framför TV:n. Årets julvärd var Kalle Moraeus.

Grabbarna äter julgotter och kollar in Kalle.

Delar av julbordet.

Vi åt med god aptit.

Tomten kom som vanligt. Han jobbade på så svetten lackade.

STORT DRAMA:
Tomten blev i år avslöjad! Misstanke hade funnits under 2 års tid om vem som var tomten och när “han” skulle byta om så såg Ellet när “han” slet av sig tomtehuvan och då var det en mansperson därunder som han mycket väl kände igen. Trots att “tomten” stod i lilla hallen och resten av familjen skulle “hålla koll” på Ellet… (;-)

Fast misstanken fanns redan år 2009 berättade Ellet eftersom tomten hade samma strumpor som pappa och det var konstigt. Så nu är tomten avslöjad och på frågan om vad vi då ska göra nästa år så svarade Ellet:

“Det gör inget, vi kan väl köra på som vanligt?”

HAHAHA! Det gör vi… trots att tomten är avslöjad! (;-)

Julklappsöppning hos stora och små. Jag tror att barnen blev nöjda.

Anna fick en ny älskling nu, förutom Tofflan förstås, och det var Patrik. Han ska få sova med henne, det betygade hon… Patrik är en stor favorit hos Anna… (;-)

Ellet fick Mario Kart till sitt Wii och det körde vi alla efter att alla julklapparna var öppnade.

Frida och Johan kör mot varandra.

Ellet tävlar mot Johan.

Och jag gör det jag är bäst på… apar till mig. Ni som följer mig på Facebook kan se fler bilder i mitt julalbum från denna speciella kväll.

Mina julklappar: Ett Axe-set med lite nya dofter av kloka Frida. En fin personlig kalender av Linn med bilder på familjen. En spännande bok om Marilyn “Fragment”, fräsiga kalsonger och Mozartkulor av Anna och Tofflan. Tack mina fina vänner!

En bra jul om än lite vemodig för mig. Har en känsla av att detta var sista gången som vi firar på det här sättet. Så det känns lite ledsamt att det nu är över. Livet går vidare, tiden står ju aldrig still men när man väl är på väg mot något nytt så gör det oftast ont. Så är det för mig i alla fall och lite så kände jag idag. Som ni hör så hade jag lite svårt att vara i nuet, trots att jag kämpade förtvivlat med det under julaftonen.

Jag älskar min familj. De som alltid varit där och aldrig svikit mig oavsett hur jag mått och varit. De är som jag sagt så många gånger den ryggrad som gör att jag orkar. Tack för att ni finns! För att ni orkar med mig.