Fina kanelbullar

Anna messade och frågade om jag hade bakat några kanelbullar till i afton, för det är ju Kanelbullens Dag idag. Jag skrattade gott tillbaka i nästa SMS och påpekade frankt att den traditionen inte finns hos mig. För övrigt, fick jag bestämma så skulle det inte finnas många traditioner kvar i mitt hem. (;-) Men ju mer jag tänkte på det och ju mer jag tänkte på mina guldklimpar så blev det helt plötsligt helt självklart för mig att denna tradition visst ska firas. För det brukar nämligen sluta så med mig, först surig och tvär och sedan skiner jag som en stor fet sol och visst hänger på alla lägen till att fira någonting.

Inga kanelbullar för femman jämt blir det för mig som vissa drivar med idag, utan ska jag fira så ska jag FIRA rejält med riktiga kanelbullar. Mina lurviga tog mig till ett av stans finaste konditorier och där inhandlade jag de största kanelbullarna som fanns.

Så efter maten och när Elias har gjort sin läxa, då ska vi mumsa. Kanelbullens Dag firas alltså också här, precis som många andra traditionella högtider, även om jag är Tjalle Tvärvigg till en början. (;-)

Idag hade vi arbetsmöte på jobbet om framtida arbetsuppgifter. Tyvärr så var 2 av 5 sjuka, däribland chefen så det blev lite rumphugget det hela, men vi körde åtminstone några timmar för att prata om kommunikation, webb och vem som ska göra vad. Nu är jag fullvärdig medlem i informationsgruppen och det känns riktigt spännande. Jag var ju det för 10 år sedan men sen lyftes data och det jag sysslade med ut från den gruppen, men nu åker jag in igen… väldigt kul!

Det var också ett möte om GIP (Gemensam IT-plattform) och ca 35 av de anställda dök upp för att få reda på vad som faktiskt kommer att hända vecka 42 på jobbet. Det var ett bra och koncist möte där jag tror många frågetecken rätades ut. Jag som avskyr att prata i stora grupper flikade in ett par grejor som jag tyckte behövdes sägas. Det kändes bra.

Följde sedan med lilltjejen på ett viktigt möte. Hon ska ju ut i vuxenvärlden nu och det är mycket att tänka på. Hon blir ju myndig om några dagar min lilla guldklimp. Hon som inte är så liten längre utan tar för sig alltmer och går sina egna vägar. En mycket spännande själ, även om jag själv ibland måste tänka både en och två gånger för att “hänga med”. Hon är en stor lärare för mig.

Grattis Elias 10 år!

 

För 10 år sedan så föddes min son Elias! Idag är det hans dag och han ska firas hos sin mor eftersom han är där just nu.

För mig är han en guldklimp och så viktig. Finns inte ord för det helt enkelt. Älskar honom så mycket!

Stort grattis Elias på Din dag!

I det lilla

Det skrivs om saker som jag normalt sätt skulle bry mig om, både i bloggar och i de stora tidningarna men som det är idag så bryr jag mig inte nämnvärt. De får ha sina bilder klara och de får tugga vidare med en uppfattning utan min inblandning. Jag har så tunn hud numera att jag behöver den för att överhuvudtaget stå upp. Vissa kan och vill inte förstå helt enkelt och så får det vara.

Jesusmanifestationen utesluter människor och normalt sätt skulle jag nog skriva om det. Men jag bryr mig inte utan känner bara att hur kan någon normalt funtad människa vilja vara där överhuvudtaget bland de exkluderande arrangörerna? Jesus skulle aldrig sätta sådana gränser.

Jag lever i det lilla nu. Efter denna post så ska jag göra det jag brukar. Sen ska jag be någon av barnen att plocka av gullvivorna på tomten så jag kan köra en sväng med gräsklipparen. Det är dags nu. Det gröna kommer sakta men säkert, tyvärr så gör inte värmen det. Ganska kallt även idag och aprilvädret fortsätter trots att vi är en bit inne i maj.

Sen ska jag ta mig en promenad till den lokala butiken. Ellet hänger på och han har valt tacos till middag. Min fina guldklimp och en av de jag verkligen bryr mig om. Han ger mig kraft att bli bättre. Är så glad att jag har honom och de andra barnen i min närhet. Så förbannat tacksam.

Just för detta…

…så går det.

På stan med Ellet igår. Han ville ha en digital nedräknare och i den tredje affären så fick vi napp. Dagen räddad och vi båda blev nöjda.

Mitt fina barn. Min guldklimp och min ängel. Att hitta balansen i relationen med honom är ett av livets svåra prov. Att hålla kvar men inte kväva. Att vara en trygghet men även ge eget ansvar. Att släppa fri och ändå finnas där.

Jag försöker och jag gör mitt bästa. Så mycket jag förmår med de resurser och brister jag har inom mig. Samvetet lever och livslågan hålls vid liv tack vare barnen.

Utan dem vore jag absolut ingenting. Så är det och den vetskapen är bättre att vara ärlig med än att fortsätta att ljuga för mig själv. För det är bättre att ha ett sådant liv än inget liv alls. Att säga saker som ändå inte är sanna till människor är bara att bedra både dem och mig själv. För barnen är mitt liv och kanske beror det på egna erfarenheter. De erfarenheter som idag är grunden till vad jag tycker om mig själv. Visst lägger jag börda på deras axlar genom att uttrycka detta, men det är ju sant och jag kan inte ljuga om det. De betyder allt för mig även om jag ibland har svårt att visa det på ett bra sätt. Jag försöker dock…

Jag vet mycket väl att deras beroende av mig minskar med varje år som går och att mina egna förutsättningar till ett egetliv måste utvecklas. Jag är så fullt medveten om detta att det gör ont ibland och vet precis vad det kommer att innebära på sikt.

Personlig men inte privat. Ja, ni ser ju själva… vart drar man dessa gränser?

Tandläkarmiss, hardcorerepublikaner & lunchdejt

Koden slogs in, men ingen tid fanns där för mig. Försökte en gång till, men icke. Ingen tid idag hos tandläkaren. En sköterska kom och kollade upp när jag skulle vara hos min tandläkare och det var inte igår i alla fall, den saken var klar. Tiden var flyttad till en bit in i mars och sakta så gick det upp för mig, att så var det ju.

I normala fall så hade jag stånkat och bannat mig själv, men nu ryckte jag bara på axlarna och tog bussen till jobbet som om ingenting hade hänt. Jag fick ju några timmar för mig själv i hemmet på förmiddag. Visserligen så förlorar jag timmarna och de måste jobbas igen, men vad gör det? Kanske är det också som jag sagt tidigare ett positivt tecken att jag inte har stenkoll på allt längre. Då får man ta lite missade tider ibland… (;-)

Prinsessan Estelle Silvia Ewa Mary föddes ju också igår, vilket varit till stor glädje för många i vårt land. Ja, surgubben Herman Lindqvist gillar ju inte namnen eftersom de inte är fina nog för honom, inte riktigt kungliga. Och bara det gör att jag gillar namnen än mer för det visar att Victoria och Daniel gjort helt rätt! Herman Lindqvist borde ägna sig åt baktiden och det gamla eftersom han vägrar se nytt.

Finns förresten många surkart till republikaner nu som inte kan låta bli att håna och sticka till lite här och där. Jag har blivit än mer rojalist efter all denna missunnsamhet och janterier från vissa hardcorerepublikaner.

I morse var det buckligt och halt ute. Men det är vår i luften sanna mina ord!

Solen gjorde sitt bästa för att värma på den karga backen. Kände mig så socialt sugen idag att jag drog iväg ett SMS till en kär vän. Svaret blev positivt så vi träffades på:

Lunch med Fatou. Vi uppdaterade varandra om saker och ting som vi har gemensamt och även om sådant som förde oss samman för ca ett år sedan. En sak lovade vi varandra och det är att det inte ska ta lika lång tid mellan gångerna som det nu har gjort. Hon är bra, Fatou! Rak och ärlig själ och energi ger hon mig genom att bara vara sig själv.

När jag tar bussen hem från jobbet så har jag ett visst antal minuter på mig innan jag måste vara hemma när Ellet är hos mig. Idag så var det knökfullt med folk i den lokala butiken. Alla tre kassor var öppna. Jag gillar ICA Solen eftersom de alltid är inriktade på oss kunder och gör allt för att det ska gå så smidigt som möjligt i kassorna. Bara ett par kilometer bort så har vi Coop Konsum som är precis tvärtom. Det är märkligt vilken skillnad det kan vara…

Nu ska jag göra fredag med två av mina guldklimpar. Mysa och vara tillsammans med dem. I morgon så ska jag bjuda Linn på Uppsalas bästa sushiställe… och det vet ni ju nu vart den ligger?

Fikaträff & stjärnkikarproblem

Träffade Åsa idag (Zyrenna) och det var nästan en surrealistisk upplevelse. Vi har känt varandra väldigt länge via Succé, bloggar och jag vet inte allt. Vi har diskuterat, blivit ovänner och vänner igen och verkligen varit i alla lägen. I cybervärlden. Detta under mer än 10 år… så att nu sitta och fika med henne, öga mot öga, det kändes lite märkligt.

Ett par timmar senare så var allt över och allt återgick till det vanliga. Jobb, barn och vardag. Det var roligt att träffa en sådan vän på riktigt så att säga och hon är en rak tjej som har nära till sitt härliga skratt alltsomoftast. Kanske blir det en fortsättning i sommar, vem vet? (;-)

Hämtade Ellet hos Anna efter jobbet. Nu har jag två semesterdagar tillsammans med min guldklimp. Han fick ju en stjärnkikare av mig i julklapp och den hade jag tänkt att sätta ihop ikväll, men när jag såg alla delar och beskrivningen så tog det bara stopp. Jag klarar inte av för krångliga saker helt enkelt, det slår knut i skallen då, men jag ska försöka igen i morgon. Annars så för jag väl ta hit experten på sådana här saker… (;-)

Lördagsord

Vaknade av halsont och ledvärk. Hostar och låter. En värktablett har dock gjort att det känns helt ok just nu. Jag är glad att detta kommer idag och inte senare för jag MÅSTE bara jobba nästa vecka. Det är så spännande med den nya telefonväxeln och de mobila lösningarna. Så jag vill verkligen vara på plats då. Jag ska ju dessutom hjälpa till med olika saker i samband med detta och känner att jag bara inte kan vara borta då.

I morse så var det bara 17 grader inomhus. Så nu har jag för första gången sedan i vintras satt på elementen. Jag hade hoppats på att kunna vänta till oktober, men det gick nu inte. Jag tycker 17 grader är lite väl lite och nu när guldklimparna är här så ska de inte frysa. Vet att elräkningen nu kommer att rusa, men vad göra?

Maxi

Lördagen blir lugn. Barnen rår sig själva alltmer och det är bra. Lite tennis med grabben på Wii ska jag väl orka med. För det är en fin lördag och jag bryr mig inte om lite halsont. Barnen är ju hos mig och bara det får mig att orka.

Mina guldklimpar

Känner en sådan kärlek till mina guldklimpar. Känslorna är väldigt starka och jag är så tacksam över detta. Tänker på hur mycket de betyder för mig och vart de fört mig i livet. Hur viktiga de är för mig och att de lär mig oerhört mycket om livet.
När jag känner mig värdelös och ful så kommer de alltid upp i mina tankar. Precis som om de har en extra gåva att trösta mig fast de inte finns här rent kroppsligen. De ger mig energi och en kamplusta att inte ge upp. Jag vill följa ju följa dem mer i deras liv och det får mig att kämpa vidare.

Mina guldklimpar är ju till låns. De är tillsammans med mig under några år då jag fått äran att hjälpa dem i livet. Förhoppningsvis så får jag följa dem i många år till. Jag vet ju att det är på det sättet och att förbereda sig på detta är svårt. Nu är ju Ellet inte så gammal ännu, men de andra är ju tonåringar och speciellt stortjejen är snart redo för andra äventyr i livet, där jag som pappa får en mindre roll. Det är ju bara att inse detta redan nu…

Nu håller jag och Ellet på att förbereda oss för att åka in till den stora staden. Vi ska inhandla leksak (Ellet ska på Nickis i morgon där det är kalas), bingolott (Ellet vill spela denna vecka eftersom det är något extra… 100 färgfemmor eller vad han sa) och sen blir det fredagsgodis. Lilltjejen har beställt sura saker… (;-) Först blir det dock en sväng till mitt jobb…

November bjuder på ytterligare en dag med blå himmel. Två dagar på raken. Det är ju hallelujavarning på detta…

Den killen är jag

När jag fick se skolkorten på Ellet så sprack jag. Det har gått så bra hela veckan men just då när jag såg bilderna på min guldklimp så kände jag bara VARFÖR!! Varför har det blivit så här? Varför sitter jag helt jävla ensam utan mina barn varannan vecka? Hur fan kunde det bli på det är viset??

Sen kom jag tillbaka till den där förnuftiga killen som varje dag försöker acceptera det han varit en del av att “ställa till”. Det som han innan brytningen längtade efter men som han inte hade en jävla aning om hur det verkligen skulle kännas när ensamheten väl var där. När det var på riktigt. Den killen som också blundar och bara lever på och lever upp när veckorna visar jämna tal.

En kille som är livrädd för relationer med andra människor. Som backar och aldrig tar första steget. För rädslan att bli avvisad återigen ligger där precis vid ytan och väntar. Den killen är jag.

På med förnuftet, in i masken och kör vidare. En dag till.