Utflykt till mamma

Halva resan avklarad. Väntan på ny buss.

Uppsala Resecentrum.

Allt fler spår av höst.

Min mamma, Ellets farmor och min morfars gravplats. Min älskade son krattar så fint.

Tid för ljung. Blomman i mitten var dock så fin fortfarande så att den fick stå kvar.

En granngrav. Så fint med stenen där namn och årtal är skrivet.

Bronsduva.

Hjalmar Söderberg, som jag först trodde var den kände författaren, men sen hjälpte Google mig att inse att det är en fabrikör som vilar här. Vackert så…

Clarence Nilsson var i alla fall domprost och det vet jag utan Google… (;-)

Britta Pettersson. Min mormor som aldrig fått någon gravsten.

Men jag ska ge henne en liten liten plats på nätet i alla fall genom bilden till vänster och mina ord nedan:

Britta Pettersson föddes 1919 och dog 1999 och hon var min mormor. Hon hade ett tufft liv som många kvinnor i min släkt haft. Hon fick tre döttrar varav en alltså är min mamma.

Minns de gånger vi träffades. Uppfattade dig alltid som en snäll och vänlig själ och med en stor portion humor. Jag tänker på dig ibland Britta och hoppas att du har det bra där du är idag.

 

Obelisken utanför Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala.

En ständig ström av turister vid Uppsala domkyrka.

Trappan ner mot Riddartorget i Uppsala.

Ingemar Bergmansgatan.

Ja, vad sa de?

Valvgatan.

Vi lunchade, handlade spel och tog sedan bussen hem. Utflykt till mamma den 16 september 2012.

Skolans kväll

Det var skolans kväll i Ellets skola. Han visade bland annat upp alster i sitt klassrum och det var så mycket fina teckningar både från honom och de andra barnen.

Sagan om en katt och en bitande kanin är en berättelse som Ellet skrivit. Familjens författare skriver både roligt och dramatiskt.

Bästa kompisen läser tillsammans med Ellet de andra barnens berättelser.

Vi fikade och sedan tittade vi på barnens egen teater. Kulissen som är på bilden har Ellet varit med och gjort. Väldigt fin.

Gick sedan hem i regnet och väntar nu på att mina barn nu ska komma till mig i morgon. Längtar efter dem.

Teamdag i Sigtuna

I måndags så hade mitt arbetsteam en dag på Sigtunastiftelsen. Det var en fin dag både vad gäller arbetet, umgänge och vädret utanför.

Springbrunnen i Rosengården.

Förmiddagsfika i Rosengården.

Efter lunchen så tog vi en promenad vid vattnet. Biff a la Lindström, som jag inte ätit på år och dar var den goda lunchmaten. Vädret var lite kallt med helt ok.

Härlig detalj i konferensrummet.

I Rosengården så fanns det runda cementbord där vi satt vid eftermiddagsfikat.

Efter lunchen så fortsatte vårt arbetspass fram till seneftermiddagen då vi fick en rundvandring med guide runt stora delar av Sigtunastiftelsen. Vi började i kapellet.

Många författare har bott på stiftelsen genom åren. Vi tittade på flera rum med gamla möbler och en massa böcker. Vi var även ner i klipparkivet och deras bibliotek som sägs vara ett av Sveriges största.

Han som grundade Sigtunastiftelsen år 1917 hette Manfred Björkquist (1884-1985). Självklart så blev han tavla och hänger nu i ett av rummen på stiftelsen. Han var även Stockholms stifts första biskop.

När eftermiddagspasset var avklarat så tog vi oss ner i de centrala delarna av Sigtuna. Det här rosa huset gillade jag…

Arbetskamraterna M och R hängde på eller var det tvärtom?

Häftig sittplats vid vattnet.

Båthamnen i Sigtuna.

Två gubbar ute i det fria.

Efter en lång promenad så skulle vi avsluta dagen med en gemensam middag. Och vilken middag det blev…

Kvällens meny var fantastiskt och det var så gott. Först fick vi någon slas för-förrätt som var en toast skagen. Sen kom förrätten som var skogssvampsoppa med baconbaguette och huvudrätten bestod av helstekt entrecote med potatisbakelse och vitlökscrème i plommontomat. Ostar i olika sorter och en massa kex fick vi sedan som första lättare efterrätt. Sen kom efterrätt nummer två som var blåbärsinkokta päron med citrussabayonne och brownieströssel (bilden ovan).

Sådana här dagar skulle vi ha fler av på jobbet… (;-) En fin dag.

Guillou stoppar upp allt

Det sista jag gör i livet handlar om Jan Guillou. SVT har följt honom under några månader och det jag slås av är hans självbild. Den är monumental och scenen där han gråter över det han själv skrivit är ganska talande för hur han ser på sig själv. Sen alla dessa uppstoppade djur! Vad symboliserar det? Han har hela huset fullt av djur som han själv har skjutit. Ungefär som om han släpar hem bytet och vill visa upp det. Dessutom så låg det också en massa skinn av olika slag på hans golv. Guillou stoppar upp allt. Det är en känsla jag får och lite illa berörd blev jag över att se alla dessa djur.

Lite rörande på ett halvtragiskt vis är det dock att se när han går igenom alla recensioner gällande senaste boken och att han då delar upp dem i kategorien bra eller dåligt. Han vill tävla i allt känns det som. Njuter av att läsa om sig själv och kritiken får liksom ingen plats alls hos honom.

En bråkdel av alla uppstoppade djur hemma hos jägare Guillou.

En ganska menlös dokumentär i det stora hela även om det var intressant att få följa med bakom så att säga. Hans samtal med Ann-Marie Skarp och minglandet på bokförlaget till exempel. Men för övrigt så var det en uppvisning i självgodhet. Det går inte att komma ifrån.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, Ann-Marie Skarp, författare, dokumentär, jägare, uppstoppad, intressant?

Vila i frid, Kerstin!

Beskedet når mig nu på morgonen att författaren, journalisten och debattören Kerstin Thorvall har gått vidare.

Jag gillade Kerstin Thorvall. Hon hade ett sätt som var så befriande och modigt på något vis. Mitt minne av henne är ljust och jag kommer ihåg henne från TV och något debattprogram hon hade tillsammans med andra kvinnor för några år sedan. Dessutom så har jag läst ett par böcker av henne där modet hela tiden dominerar.

Nu hoppas jag att Andra sidan har fixat ett enormt stort dansgolv för henne eftersom hennes passion var just att röra på benen i salsor och jag vet inte allt. Jag kan se henne framför mig…

Vi behöver fler Kerstin Thorvall i det offentliga rummet. Vila i frid, Kerstin och dansa järnet nu! Kerstin Thorvall blev 84 år gammal.

Läs även andra bloggares åsikter om Kerstin Thorvall, författare, dans, intressant?