Slagsidan hos Khemiri

Hade först inte tänkt ge mig in i debatten om vad Jonas Hassen Khemiri skrev i DN häromdagen. Bästa Beatrice Ask heter orden som fått många att tycka och reagera. De flesta håller med om allt och har man en annan uppfattning så osynliggörs man eller så blir man kallad rasist per automatik. Därav min tvekan att skriva om detta ämne.

Men detta är min blogg och mina ord, värderingar och tyckanden som gäller så även om jag har lite annan uppfattning än drevet emot Ask så känner jag att något vill jag säga om detta.

Jonas Hassen Khemiri

Sen är han ju lite speciell, denna Khemiri. Han vill inte debattera det han säger utan hans debattartikel är liksom allt vi får från honom. Sätter sig väldigt högt upp och som en parentes så följer han inga på Twitter…

Oavsett vad det handlar om så fungerar det inte i min värld att lägga en kollektiv skuld på oss människor och då i sin ytterlighet landet Sverige. Att anklaga utan adress och bara rada upp det negativa gör mig misstänksam och det att han skriver om att ingen gör någonting det gör mig faktiskt upprörd. Det enda han gör i hela sin artikel är att beskriva upplevelser av Sverige som bara är negativa. Hur trovärdigt blir det?

För mig blir det problematiskt då att ta honom på allvar. Att liksom bara gnälla och se felen av att bo i detta land. Sen kan jag inte komma runt att VI är Sverige, VI som bor här och det är VI som kan förändra. Att sitta på sidan om och skriva böcker och klaga på det som sker genom att dra den ena historien efter den andra om hur särbehandlad man har blivit i det land som föder en, hur konstruktivt är det?

Det är bra att det kommer fram och att han berättar, det är inte det. Men bilden av Sverige som ett land fyllt av rasister och poliser som bara har som mål att sätta dit invandrare, den köper jag helt enkelt inte.

Sen ska jag berätta en sak… vem fan har inte känt sig särbehandlad!? Jo, jag som så kallad svensk och boende här i hela mitt liv har också fått en släng av sleven. Det du Khemiri!

För det handlar inte bara om invandrare och flyktingar, detta finns även på andra håll och ibland kan det faktiskt även vara tvärtom. Den omvända rasismen får man inte nämna i en stavelse för då är man sverigedemokrat direkt. Problemet idag är ju just att det partiet är de enda som på riktigt allvar vågar problematisera den invandringspolitik som förs i vårt land och ju fler av proffstyckarna som vägrar ta debatten, ju fler procent får partiet. Det finns mycket att säga om detta men det är en annan post det…

Jag, särbehandlad? Jag minns så väl mina försök i ungdomen när jag ville gå på klubb och ständigt blev nekad av invandraren som stod i dörren. Han hade av någon anledning ett hat till mig och jag var alltid för full för att få komma in. Visst, det är en skitsak i sammanhanget, men det jag vill visa med mina ord är att vi alla blir särbehandlade då och då i livet. Fast det klart den omvända rasismen finns ju inte…

Jämför Sverige med vilket annat land som helst. Tänk dig mig i Iran. Eller i vilket annat land som helst där jag är i minoritet på grund av min hud till exempel. Tror ni att det där skulle vara mer humant och bättre än det är i Sverige? Tror ni inte att jag skulle kollas och bli mer bevakad än de som lever i majoritet i just det landet?

Min uppfattning är ju att väljer jag att bosätta mig i ett land där jag ser annorlunda ut än andra, så blir misstänksamheten större emot mig. Sen kan man tycka att det är åt helvete, men så fungerar det ju och att hela tiden gnälla på världens mest asylvänliga land Sverige är för mig märkligt och konstigt.

Visst, det är mycket i vårt land som inte är bra, men att som Khemiri göra, utan att ens nämna det positiva som hans liv i Sverige givit honom det får en slagsida som gör att för mig så minskar trovärdigheten i historien.

Det är bra att människor som känner sig särbehandlade berättar, det har jag inget emot. Men jag vill även att ALLA historier ska komma fram, även de som inte är gångbara bland vissa debattörer och där den politiska agendan inte alls stämmer överens med vad man själv tycker.

Debatten måste kunna vara större än detta. Man måste kunna vidga den utan att bli kallad för både det ena och det andra.

Könsstympning & osolidarisk Pärson?

Redan på midsommarafton så publicerade fem präster från Svenska kyrkan en debattartikel med namnet “Vi måste visa respekt för rätten att vara annorlunda”.

För mig och utifrån mitt perspektiv så blir jag bara förvirrad när jag läser detta. Vad vill de säga, egentligen? Vilka utgångspunkter har de och skjuter de inte väldigt illa i sitt uppsåt?

Seder och bruk, traditioner och såsom det allt varit samt religiösa sedvänjor. Ord och tankar som känns väldigt tossiga och gamla. För mig är det mycket enkelt och då resonerar jag utifrån det perspektiv som jag ser som det enda, det icke-religiösa utan enbart mänskliga att man inte skär i barn som inte har någon egen vilja. Det gäller oavsett tradition eller “religiös sedvänja”. Argumentationen far iväg i stora djupa och viktiga konstateranden men det hjälps inte eftersom grunden för varje människa handlar om att få bestämma om sin egen kropp, oavsett om man är barn eller vuxen. Det kan aldrig bortförklaras med religiösa traditioner och att man alltid agerat på ett visst sätt.

Sen när man läser alla kommentarer efter debattartikeln så förstår man att dessa fem inte alls har åsikter som delas av så kallat vanligt folk och många vill inte ens vara kvar i samma kyrka som dessa fem för den obehagliga tonen och de slutsatser som de drar.

Kristen Opinion skriver i anledning av debattartikeln en egen analys med rubriken “Brösttoner uppifrån” på ett mer förståeligt sätt vad det handlar om. De skriver bland annat:

Generande är det att kvinnokvintetten inte tycks ha läst på tillräckligt om den fråga de går ut i. För att dölja bristen på argument så målar man upp en hotbild.

Och fortsätter:

Menar dessa akademiker och biskopar verkligen att Vårdförbundets ställningstagande, och andras syn på barnets rätt till integritet och religionsfrihet, beror på att tvillingtornen rasade eller extremistiska krafter då och nu i Europa?

Att ens antyda att kollegor, barnläkare, debattörer eller utredare mot främlingsfientlighet skulle ha medvetna – eller omedvetna – främlingsfientliga agendor, och att som biskopar gå ut och säga detta, är otillständigt.

Det är inte bara Kristen Opinion som reagerat skarpt mot debattartikeln. Flera bloggar såsom Ann Helena Rudberg och Ann-Maris blogg ifrågasätter med i mitt tycke vettiga och relevanta åsikter kring det hela.

Ett annat ämne som engagerar mig:

“Solidaritet finns inte i Anjas ordbok” är rubriken på Ronnie Sandahls senaste krönika. Där går han hårt åt vår alpina stjärna Anja Pärson för att hon inte vill bli en ikon i gayrörelsen och inte springa omkring på Pride och vara stolt över den hon älskar. Eller som han skriver ordagrant:

Hennes rädsla, när hon nu kommit ut som lesbisk, var alltså inte att mötas med glåpord och avsky. Det säger att vi trots allt lever i ett land och en tid som är lite mänsklig­are än en hel del andra länder och tider.

Men att hennes största rädsla tycks vara att representera en utsatt grupp säger också något om vår tids rädsla för solidaritet.

Vem är Ronnie Sandahl att lägga värderingar i Anja Pärsons egen inre kamp för att våga stå för den hon är och hur hon sedan agerar?! Hur har han ens mage att antyda att hon inte är solidariskt för att hon väljer en annan väg än de som hela tiden syns i media? Som om det är den enda markören för mänskligt värde och existensberättigande? Jag blir mäkta upprörd över hans argumentation när det handlar om Anja Pärson och hennes kamp i livet. För det är faktiskt så att för alla som är homo- och bisexuella så kanske det inte är så lätt att i alla lägen acceptera den man är. Det kan ta år och till och med liv att bli tillfreds med sig själv. Att då även behöva vara ikon och så kallad offentlig person utifrån sexuell preferens är helt otänkbart. Den tanken verkar vara helt försvunnen i Sandahls resonemang.

Sen undrar jag faktiskt hur länge arvsynden ska leva kvar för de som idag kommer ut? För återigen så kommer ju argumenten om att man idag ska vara jävligt tacksam för vad gayrörelsen gjorde förr i tiden och bara för det ställa upp. Det köper inte jag. Man kan inte tvinga på människor en roll som de inte vill ha, oavsett vad det gäller och oavsett vad andra har gjort före dem.

Sen går Sandahl också hårt åt Pärson för att hon flyttade till Monaco likt många svenska sportstjärnor och att det nu passar att komma hem till skattefinansierad vård- och omsorg. Det resonemanget är Kung Jante för mig och han glömmer hur mycket glädje och spänning som denna fantastiska idrottskvinna givit oss genom åren. Men det verkar inte vara värt någonting i denna trångsynta man och hans krönika.

Anna Troberg, Netza.se och Sanna Rayman skriver både förtjänstfullt och vettigt i samma ämne.

(Jag provar att öppna upp för kommentarer på detta inlägg, så får vi se hur det fungerar i fortsättningen.)

Läs även andra bloggares åsikter om könsstympning, osolidarisk, Svenska kyrkan, gayrörelsen, Anja Pärson, intressant?

Vad är Fuglesang påverkad av?

Måste bara lyfta upp ett klipp som bifogades en kommentar gällande bloggposten Fuglesang och vetenskapen från signaturen RB.

Den är redan en klassiker tycker jag eller vad säger ni?:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad är karln påverkad av? Överdos av homeopatimedel eller alkohol? För någonting konstigt är det ju med rymdmannen Christer Fuglesang.

Läs även andra bloggares åsikter om homeopati, Christer Fuglesang, alkohol, vetenskap, packad, berusad, intressant?

Fuglesang och vetenskapen

Egentligen har jag ingen uppfattning om homeopati och vad det gör med människor. Alla blir saliga på sin tro och placebo kan ibland vara till stor hjälp i kombination med substanser som verkar olika på oss människor.

Såg Debatt igår med Christer Fuglesang där han såg mer än lovligt trött ut och sluddrade mer än vanligt. Men det klart försöker man bevisa saker med att överdosera vissa preparat tiofalt och sen ser ut som ett spöke som varit vaken i en vecka och där talet ibland hade svårt att hänga med så blir det ju lite fel. Det intressanta i debatten var för mig att lyssna till Patrik Sjöbergs inställning. I vanliga fall så ser jag honom som en jordisk och skeptisk person, men han hävdar ju att detta fungerar och tog sig själv som exempel.

Dag ett så kunde han knappt gå för att tre dagar senare i princip kunna hoppa som vanligt på tävlingsbanan. Detta tack vare ett homeopatisk preparat.

Men det är ju så att för skeptikerna och de radikala vetenskapfanatikerna så spelar sådant ingen roll. Människors subjektiva upplevelser ifrågasätts alltid och just den inställningen gör att jag har problem att ta dem seriöst. Christer Sturmark är så svart och vit i detta att jag slutat lyssna på honom. Just sådana människor går bort direkt. Människor som också hävdar att de ser döda men sen tar avstånd från allt det som inte kan förklaras har ju också hos mig stora trovärdighetsproblem. Jo, jag har stött på sådana och undran blir ju stilla, att på vilken fot står man då?

Det finns mycket som man inte kan förklara med vetenskap. Så har det alltid varit och så ska det vara. Det är liksom en del av livet att känna, förnimma och kunna ta till sig det som inte går att förklara rent vetenskapligt. Sen undrar jag ju ofta att vem är det som sätter premisserna för vad som är vetenskapligt och så kallat sant? I vissa fall så är ju det också i sig en tro, att just det resultatet som är så kallat vetenskapligt och bevisbart är bestämt av vissa så kallade skeptiker. Ibland så tror jag även att i den världen så blir det luddigt och subjektivt. Men det är precis som det ska vara.

Så att se en sluddrande tröttmössa som Fuglesang igår var precis som det skulle vara. (;-)

Läs även andra bloggares åsikter om homeopati, Christer Fuglesang, Patrik Sjöberg, vetenskap, Christer Sturmark, subjektivt, intressant?

Tacka för kaffet nu, Sahlin!

Mona Sahlin borde inse att det är kört sedan länge. Hon har inte något förtroende bland en majoritet av svenskarna och kommer aldrig att få det. Detta skådespel som nu spelas upp blir liksom bara värre för varje dag som går, nu när även hennes egna börjar att ifrågasätta henne alltmer så finns det bara en sak att göra. Valförlusten och det nu spräckta rödgröna samarbetet talar sitt tydliga språk. Det behövs en fullständig förnyelse av både politisk inriktning samt vilka som ska företräda den i framtiden.

Det enda rätta Sahlin nu kan göra är att kalla till presskonferens och berätta om sin avgång. Hon, liksom en majoritet i högsta ledningen har ingen plats i framtidens socialdemokrati. Det måste hon ju någonstans inse… Partiet måste börja om från början och i det är en ny partiledare helt nödvändig.

Jag såg på Debatt häromdagen och måste säga att diskussionen där var väldigt öppen och vital. Det kändes som om alltfler inser det ohållbara att ha kvar den gamla laguppställningen. Diskussionen var bitvis livlig, men väldigt intressant. Stig-Björn Ljunggren, den frispråkige sossen sa det rent ut att det kommer att gå åt helvete och att det först till valet 2018 som partiet är något att räkna med igen.

Så det Mona Sahlin bör göra är att tacka för kaffet nu, innan det blir för ljummet och innan det smakar alltför illa. Strider inför öppen ridå skadar bara partiet än mer.

Uppdaterat:
Nu kallar partitoppen till extra krismöte

Andra bloggare i samma ämne
Linander tycker! – Rosornas krig fortsätter
Zacs åsikter på ett fat – Sahlin – befria Socialdemokratin!
Fredrik Axelsson – Verkligheten har hunnit ikapp S
Ronny Perssons blogg – Först en ny S-ledare
Ann Helena Rudberg – En ny och bättre värld

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, avgång, förnyelse, Mona Sahlin, politik, intressant?