Nyhetskollen #19
När jag gör min anspråkslösa nyhetskoll så handlar det inte om att få med de största händelserna och sådant som många gånger är mörkt och eländigt. För mig är nyhetskollen att få fram sådant som intresserar mig och som kanske kan få även dig som läser här att bli nyfiken. Inga andra mål har jag med min nyhetskoll.
Uppsala växer så det knakar, enligt Alliansen. Vad säger Maria “kan bara säga nej till allt” Gardfjell?
UNT: Uppsala ska öka takten
Uppsala växer så det knakar och tillväxttakten är högre än vad som beräknas. Arbetet med att ta fram en ny översiktsplan snabbas på om Alliansen får bestämma.
Nu står det ingenting om det i artikeln, men vad säger miljöpartiet och Maria Gardfjell? Kör de som vanligt ner skallen i sanden och skriker NEJ, så att besluten som vanligt tar lång tid att genomföra? Skulle inte förvåna mig ett dugg… Det finns inga som fördröjt och förstört just utbyggnaden av Uppsala som just Gardfjell och hennes så kallade miljöparti…
Aftonbladet: Flygbolag häver läppstiftsförbud
Är faktiskt glad över den här nyheten eftersom det känns som om islamiseringen sakta men säkert tar sitt grepp på alltför många platser i världen. Så att det turkiska flygbolaget nu backar efter att folket och många kvinnor protesterat tycker jag är värt att uppmärksammas.
Janet Leon
Metro: Här är årets Pride-låt
Janet Leon framför årets Pride-låt. Den heter New Colours [Spotify] och är en fartig dansdänga. Växer nog till sig med antalet lyssningar.
UNT: “Minska inte anslagen till skolan”
Jag tycker socialdemokraten Agneta Gilles fråga är berättigad till utbildningsministern. Skolan behöver sina pengar oavsett hur kullarna ser ut, de behöver en kontinuitet och för mig är det ett av Alliansens stora misslyckanden.
Finns det skäl att skifta regering om ett år, så är detta en stor anledning. Skolreformen har i många avseenden varit katastrofal och att förstatliga skolan igen kanske är den enda möjligheten att slippa friskolor där religion och annat går så pass mycket före så att skolplanen inofficiellt inte följs och eleverna sedan står där med ofullständiga betyg.
Att bli kritiserad av religiösa ser jag som ett plus för David Bowie.
GP: David Bowies nya video barnförbjuden
En tredje video från senaste albumet har kommit från David Bowie. Det religiösa motivet blandat med blod har fått YouTube att barnförbjuda “The next day”. Jag har själv sett den och måste medge att den är creepy och ganska obehaglig att titta på.
Men det klart, när kristna grupper börjar att kritisera ikonen, då kanske han ska förlåtas.. (;-)
Relaterat
Tidigare nyhetskollar
Nyhetskollen #11
Olof Palme 1927-1986
Metro: Polisen nedringd med Palme-tips
Idag är det 27 år sedan Olof Palme mördades. Tipsen fortsätter att strömma in och frågan är ju hur relevanta de är idag efter alla de år som gått? För mig är mordet uppklarat men tyvärr så är det många som inte nöjer sig med Lisbet Palmes tvärsäkra utpekande av Christer Pettersson. En del tycker att det är för simpelt helt enkelt att en missbrukare av en tillfällighet tog livet av landets statsminister.
Expressen: Här är datumet då flest svenskar dödas
Experterna säger att det är ingen slump och att just den här dagen är den farligaste för oss svenskar. Mycket alkohol bidrar också till siffrorna. Den farligaste dagen är… läs mer!
Det var då det… för bara några dagar sedan…
Aftonbladet: La Camilla får sparken från Army of Lovers
När melodifestivalen är över då sparkar Alexander Bard Camilla Henemark från gruppen Army of Lovers. La Camilla som enligt uppgift var grundförutsättningen för att gruppen ens skulle få vara med i tävlingen. Frågan ni mig så tycker jag hans agerande är grisigt gjort, men inte ett dugg förvånande.
SvD: Coop drar tillbaka köttbullar
Börjar det inte gå lite hysteri i detta nu? Visst, det är bra att det uppmärksammas, men istället för att “dra tillbaka” (vilket väl betyder kasseras?) så kan de väl ändå sälja allt som nu kastas och skriva att det finns spår av hästkött? Det är ju ett sådant slöseri kan jag tycka att bara kasta all mat.
Bild från musikvideon ”The Stars (Are Out Tonight)”. David Bowie och skådespelerskan Tilda Swinton spelar ett gift par.
SvD: Vad vet du om David Bowie?
Han sa ingenting och alla trodde att det var slut med ny musik från legenden. Han överraskade oss alla och nästa vecka kommer det nya albumet. Många är i eld och lågor och jag måste säga att jag dras med, mycket tack vare dottern som är ett stort fan av David Bowie. Jag fick 9 rätt av 15 i testet om den brittiska ikonen och det är jag väldigt nöjd med. Hur många får du?
DN: Hundra piskrapp i semesterparadiset
Hon har blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin styvfar. För det ska hon straffas med 100 piskrapp eftersom hon har “erkänt” de sexuella handlingarna. Sådant händer bara i muslimska länder med sharialagar. Ett synsätt som tillhör stenåldern och som de mer utvecklade länderna nu kraftfullt måste reagera emot. Ett annat sätt att protestera är att aldrig mer sätta sin fot på Maldiverna, landet det handlar om.
Relaterat
Tidigare nyhetskollar
Nyhetskollen #7
David Beckham spelar fotboll i franska ligan i minst fem månader.
DN: Beckham blir klubbkamrat med Zlatan
Paris Saint-Germain (PSG) värvar David Beckham. I första hand säsongen ut men Beckham öppnade på presskonferensen idag för en fortsättning. 37-åringen blir nu alltså klubbkamrat med Zlatan. Ett spännande par må jag säga.
Expressen: Grafen gav Sverige guld i forskar-EM
Ett stort forskningsprojekt i Sverige om grafen, det supertunna materialet som väntas revolutionera tekniken i framtiden, har vunnit ett stort pris “flaggskeps”-priset i forskarvärlden. Att EU ger den europeiska grafenforskningen 5 miljarder kronor visar att detta är något som är viktigt att satsa på. Läser man artikeln så verkar grafen kunna göra allt och lite skrämd blir jag faktiskt. Hur litet kan saker och ting bli och i det har jag också nanotekniken i åtanke. Läs, fascineras och bli förundrad och kanske lite skrämd som jag blev.
Igår vajade flaggan på halv stång vid tyska riksdagshuset.
DN: Snillena har börjat hitta tillbaka till Tyskland
Igår var det 80 år sedan nazisterna kom till makten i Tyskland. Flaggan deras var på halvstång över det hemska minnet. Tyskland är dock på väg att resa sig ur denna vanära och Jens Christian Brandt skriver om att snillena är på väg tillbaka och nämner då både David Bowie och Josep Guardiola som exempel. Jag gillar hans krönika. Läs!
SvD: Dödshot mot ugandiskt gaypar
”Helvetet väntar er.”
”Jag kommer att skjuta dem om de utvisas.”
”Snälla utvisa dem båda för lämplig behandling, vi har tillräckligt med bensin och bildäck för båda.”
Att kärlek kan få människor så hatiska. Uganda lever i stora delar i ett mörker gällande frivillig kärlek mellan två personer av samma kön. Jag blir bara så ledsen inombords av just hatet. Varför? Vad är det som är så farligt med kärlek?
Läs också: Garderobsbögar – det bästa Migrationsverket vet!
En skolgård, någonstans i Sverige…
UNT: Kyrka och elever möts på skolgården
Ett samarbete inleds mellan en skola och flera kyrkor i Östhammar. En timme i veckan ska personal från kyrkan finnas till hands för elever på skolgården för samtal. Ett mycket bra initiativ och något som jag gillar att Svenska kyrkan är med i.
SvD: Tyskarna skrattar hela vägen till banken
Mer Tyskland som är intressant. De tyska hushållens tillgångar är rekordhöga i krisens Europa. Varför? Jo, tyskarna är ett släkte som sparar och aldrig varit en del av kreditbubblan. De sparar först och konsumerar sen. Uppfriskande att läsa att det finns länder som det går bra för.
Sen vet du väl vad som drar igång på lördag?! (:-)
Relaterat:
Tidigare nyhetskollar
Bowie släpper nytt – efter 10 år!
Kanske är det för att lilltjejen är ett sådant stort fan av David Bowie som gör att jag också idag blev så överraskad och glad över nyheten att David Bowie släpper ett nytt album The next day den 11 mars. Efter 10 år! Dessutom så har han idag, på sin 66:e födelsedag släppt en singel Where are we now? från albumet. Singeln rusar direkt in på 1:a plats på iTunes! Bra betyg får låten hos Aftonbladet.
Ingen verkar ha vetat någonting och det slog alltså ner som en bomb i musikvärlden. Det brukar ju alltid läcka ut någonting men icke den här gången. Bara det är ju imponerande.
Detta blir Bowies 30:e studioalbum (förbeställ på iTunes) och singeln lovar gott. Jag blir berörd av den och riktigt tagen. Kolla in den själv:
Ämnesröra utan dess like
Lite härliga bilder från mitt fantastiska liv. Måendet är på supernivåer och jag skrattar glatt åt alla som passerar mig. Ett liv i lycka…
 |
Ja, tänk när man kan skriva dessa rader och MENA dem. En del skriver ju alltid på det sättet, vilket i sig måste vara en bedrift. Så fort jag ser ett rosa hjärta eller läser om ordet underbart två gånger på kort tid i samma text, då flyr jag stället. Tvi vale… För jag är ju så ärlig och fin, rak i alla sammanhang och säger alltid vad jag tycker och tänker. Jag har ju så många fina vänner som förstår mig fullt ut och som alltid stannar kvar oavsett vad som händer. Eller? Glashus-Jerry… eller bitterhets-Jerry som en del nog säger och skulle säga. |
Nej, fram för galenskapen och mångfalden. Man kan blogga och säga både härligt och helvete i samma post. Det är dessa bloggare som jag gillar. Kolla gärna mina favoriter till höger.
Töerier i förorten.
Lervälling i förorten.
Vattenmassor i förorten.
Idag har det varit riktigt fint väder framåt eftermiddagen. När jag åkte hem och satt på bussen så svettades jag en aning. Det var första gången i år och är väl ett vårtecken om något. Sen när jag hämtade Ellet och sprang till affären två gånger (glömde en sak första svängen som vanligt) så var det ju sol och riktigt nice ute. Mera sånt nu!
I morse var jag slut. Helslut och det är nog det jobbigaste just nu. Att vakna på morgonen. Fast idag kändes det som om jag aldrig vaknade till och dessutom hade jag en del oro i mig mitt på dagen. Jag vet inte riktigt varför, men någonting ville kroppen säga mig.
Har faktiskt köpt hem en liten låda med jordgubbar. Blir det 2-3 st i var så är det bra, men det är i alla fall de första i år. Gammeldags gräddglas blir det också till efterrätten.
 |
Sen har jag bokat både boende och tåg till Göteborg. Den 10 juni så spelar Ringo Starr på Liseberg och Frida vill så gärna se den legendariske ex-beatlen. Självklart så ska hon få det och jag hänger på. Det ska bli spännande att få göra denna grej med henne. Hon får mig faktiskt intresserad av sådant jag aldrig skulle lyssna på om jag valde själv och det slutar väl med att jag lyssnar på både David Bowie och Ringo Starr vardagligdags. Nu måste jag ju lyssna in mig lite på Starr för att inte vara helt borta den 10 juni. |
Kalas för en 16-åring
Min yngsta guldklimp Frida fyllde idag 16 år. Jag var med på kvällen och firade henne. Det var fika, tårta och small talk. Annas mamma och pappa kom. Lite bilder från aftonen:
En 16-åring som är med på bild. Det är glädjande och hon tog själv bilden.
 |
Födelsedagsbarnet fick en ny mobiltelefon av Anna och Tofflan. Märket är en Nokia 6700s, precis som Anna har fast färgen är röd.
De hade också köpt en ny DVD-spelare till henne och av mormor fick hon tre skitfina tröjor (en med vinterstuk som hon saknat så) samt så var det ett par DVD-filmer med i födelsedagssäcken. Av morfar vet jag faktiskt inte, men det brukar vara lite pengar och en chokladask… Själv så gav jag henne en box. Ja, ni kan ju tänka er med vem? En ledtråd är att han är född 1947 och växte upp i Brixton, London… (;-) |
Jag köpte boxen Station to station åt Frida. Den innehåller mycket smått och gott för ett Bowiefan och jag tror att hon blev nöjd med detta från mig. 
På datorn hos mamma så har Frida självklart denna figur som bakgrundsbild.
Tårta med dagens siffra inspritsad. Det bjöds också på hembakta kakor och chokladbollar som Anna och Ellet hade gjort tillsammans.
Mormor och L firade födelsedagsbarnet. 
L och morfar som kom i bra tid.
Johan tar en bild av Frida. 
Tofflan och mormor diskuterar vid fikabordet.
Jag fick mig en liten pratstund med födelsedagsbarnet på tu man hand om hur det går i skolan. Den stunden var fin och guld värd för mig eftersom det känns att hon ger mig förtroenden och det är ett betyg som är det finaste jag kan få som pappa.
Åkte hem tidigt eftersom jag är trött och inte i så bra form just nu. Men jag är glad för Fridas skull och hoppas så att hon har haft en fin födelsedag. Min stora fina tjej…
The Nomi Song (2005)
 |
Jag har egentligen slutat med att recensera filmer som jag tittar på och jag har väl aldrig recenserat en dokumentär förut, men jag känner att jag nu måste göra ett undantag. För detta är något alldeles extra. The Nomi Song är en dokumentär om den tyska artisten Klaus Nomi. Den är gjord av Andrew Horn och han berättar om en själ som inte lämnar någon oberörd. Det var lilltjejen som drog in mig i Nomis värld. Frida hittade filmen i London och upptäckte honom för en tid sedan. Hon blev i eld och lågor och nu börjar jag faktiskt förstå varför. |
Först så undrade jag vad detta var för kuf och jag måste erkänna att jag trodde att alla får inte stod där dom skulle. Men se, ju mer jag tittar och ju mer jag lyssnar på denna märkvärdiga Klaus Nomi, ju mer tycker jag om honom. Han har en känsla som är svår att sätta fingret på och hans röst liknar ingenting annat. Han blandar opera och pop på ett sätt som fungerar väldigt bra.
Han föddes som Klaus Sperber den 24 januari 1944. Han uppträdde i början på gayklubbar i Berlin och tog sig sedan i mitten på 70-talet till New York. Han arbetade som konditor och tog sånglektioner enligt Horn innan han uppmärksammades för sitt konstnärliga uttryck och speciella sätt att framföra musikstycken. Enligt Horn så var Nomi en viktig del av 1980-talets East Village-krets som var ett centrum för den tidens avantgarderörelser.
Hans röst är väldigt speciell och scenframträdandena märkliga med teatraliska inslag. Han gjorde covers på kända låtar såsom Donna Summers “I feel love”, Lesley Gores “You Don’t Own Me" och Chubby Checkers “The Twist”.
|
Ett stort ögonblick i hans alltför korta karriär måste ju vara när David Bowie anställde honom som bakgrundssångare under ett TV-framträdande i december 1979. Han släppte tre album under sin karriär och efter sin död så kom ytterligare två. Den sista baseras på den ofärdiga Za Bakdaz, eller "Nomi Homeland" vilket är en opera som släpptes så sent som 2008. |
 |
Jag håller själv på att lyssna in mig på Nomi och måste säga att jag är imponerad av hans musik. Det är snyggt gjort och blandningen av opera och pop är så bra i Nomis tappning i flera av låtarna. Han har en verklig känsla i rösten och det är svårt att sluta att lyssna på honom. Det finns en sårbarhet, känslighet men även en styrka i hela hans väsen.
Klaus Nomi blev bara 39 år gammal. Han var en av de första som dog av sjukdomar som förvärras av AIDS. Han fick inga besök på sjukhuset och dog ensam och enligt dokumentären så handlade det om rädsla för AIDS. Ingen vågade komma och besöka honom på sjukhuset. Askan spreds sedan över New York.
Jag rekommenderar The Nomi Song. Den är annorlunda, fascinerande och riktigt livgivande. Klaus Nomi är värd att upptäckas om jag säger som så.
Trailer:
Läs även andra bloggares åsikter om Klaus Nomi, Andrew Horn, David Bowie, The Nomi Song, dokumentär, opera, pop, intressant?
Resan till London 2010 – del II
Jag och Frida var i London 8-11 juli. Här kommer fortsättningen av min reseberättelse. Del I hittar du här! 
Den tredje morgonen så sov vi ut ordentligt. Ganska trötta efter gårdagen. När Frida gjorde sig i ordning så tog jag några bilder från vårt hotellrum. Det var ganska trångt och att duscha tog sin lilla tid. Tredje bilden föreställer den utsikt vi hade från vårt fönster. Mot personalingång och en stor jävla fläkt eller vad det var som väsnades en del.
Ja, det var ganska påvert trots de tre stjärnorna. Men vi åkte ju inte för att vara på hotellet, så det var ändå ok. Queensway rekommenderas enbart för de som söker förvaring. 
Här står vi och väntar på bussen på Praed Street i Paddington.
Dagens första mål var Camden Lock. 
Praed Street och jaget. 
Vi köpte med oss varsin muffins som vi goffade på under bussfärden.
Framme i Camden. En liten promenad till vårt mål och fantastiska väggfasader såg vi. Här en stor vit gungstol. 
Här har vi hittat Camden Lock och Frida har börjat jakten…
| Mitt intryck av Camden Lock är att hur går det ihop sig för alla försäljare? Många säljer ju väldigt lika saker och skillnaden är hårfin.
Frida var ju i första hand ute efter vinyler och CD-skivor med Bowie, men hon kollade även efter Beatles. Ett par killar med tuppkamfrisyrer och nakna överkroppar stod och sålde ut sig själva. För 2 pund så kunde man få fotografera sig tillsammans med dom och de såg så hippa ut att Frida var nära att anta deras erbjudande. Men hon avstod. |
 |
Vi såg denna ståtliga lejonstaty mitt bland alla stånden.
Efter ett par timmar så började magarna kurra på oss. Vi hittade två trevliga thailändskor som sålde thai och japansk mat. Frida konverserade riktigt mycket med dem och vi fick väldigt mycket mat, mest friterad kyckling, som smakade väldigt gott. Det var ont om platser att äta på, så vårt matbord fick bli en soptunna… (;-) 
Det var inte bara vi som var hungriga…
Sen var dom bara där! Skorna från Dr. Martens som Frida bara älskade. Jag tror också att det var så att försäljaren inte var så “på” och det avgjorde att hon stannade kvar i butiken. Frida är väldigt känslig för människor som försöker “pracka på” henne saker. Då vänder hon direkt och väljer en ny butik. Hon är också väldigt snabb att “scanna” igenom en butik. Hon ser ganska direkt om det finns något för henne där. Det var ganska fascinerande att följa detta… Jag har skrivit lite om dagen och skorna tidigare här! 
Frida letade efter en speciell tröja i en speciell färg. Hon hade sett den tidigare, men då bara i vitt. När vi var på väg tillbaka och skulle ta oss till hotellet så fanns den DÄR! Den tröjan hon ville ha!
Besöket i Camden Lock var väldigt roligt och intensivt. Det var mycket folk, svettigt och rörelse. Jag borde ha haft mer koll på pengarna eftersom vi gjorde av med lite mer än vad som var tänkt. Det gjorde ju att sista dagen blev lidande. Men nu i efterhand så tycker jag ändå att det var värt denna snedbelastning eftersom Frida blev så nöjd med det hon handlade i Camden. Och för mig är det absolut det viktigaste. 
Efter Camden så vilade vi ett tag på hotellet. Sen var det dags för ny utflykt och den här gången var målet Rupert Street och Old Compton Street, de mer “gayiga” områdena av London. Vi steg av vid Piccadilly Circus och där susade en rosa lång limousin förbi.. 
På Lyric Teater, Shaftesbury Avenue så gick Thriller Live som förstås handlar om The King of Pop. Det hade varit någonting att se det.
Gayshopen Prowler fick ett besök av oss. Den ligger på Brewer Street. Vi gick vidare sedan på Rupert Street och kollade in gatu- och publivet. Det var en sådan skön och avslappnad stämning överallt. 
Denna butik på Old Compton Street var jag ju bara tvungen att ta en bild på. En spritbutik med mitt födelsenamn och den stavning som min mor valde. 
Bara åsynen av regnbågsflaggan gör mig glad, så att se den på Frith Street och puben Ku Bar gjorde att humöret steg. 
På Old Comptom Street ligger Prince Edward Theater. Just nu kör de Jersey Boys och precis när vi gick förbi teatern så verkade det vara paus eftersom det var fullt av folk på balkongen.
Efter lite fish & chips så gick vi vidare. Här poserar jag så villigt på Regent Street.
23 Heddon Street. Frida på platsen där David Bowies omslag till Ziggy Stardust gjordes.
Oxford Street och butiken som troligtvis drivs av hela familjen. Vår buss fastnade ett tag här och jag kunde inte låta bli att studera människorna i butiken. Mamman som stod i kassan, pappan som pratade med kunderna och sonen som stod utanför och kollade. Det var i alla fall min bild av det hela. Fascinerande skådespel och jag tror att många familjeföretag fungerar på det viset i liknande miljöer. 
Rakt fram ligger S:t Mary hospital. Till vänster så kommer man till “vår” gata London Street och sedan vårt hotell som låg på Sussex Gardens. Vår tredje dag i London var därmed slut.
Den sista dagen skulle vi vara ute från hotellet redan klockan 11. Vi hade mycket mer packning, det var varmt ute och punden var väldigt få så vi tog en kortare promenad förbi Paddington station och kollade in Craven Hill. Men vi tröttnade fort och tog oss till tågstationen. 
Nere på tågstationen var det svalt och skönt. Vi tog Heatrow Express ganska tidigt eftersom vi inte hade så mycket mer att göra i London. 
Väntan på Heathrow varade i många timmar, men Frida var tålmodig och på något konstigt sätt så fick vi tiden att gå utan att bli helt hispiga.
Helt plötsligt så kom han gåendes till gaten mitt emot oss. Jag trodde inte mina ögon, men jag var säker på min sak. Jag SMS:ade och reaktionen lät inte vänta på sig. Vi fick kontakt och sedan så pratade vi tills det var dags för honom att gå på sitt flyg till Stockholm. Att träffa F på Heatrow var verkligen en högoddsare, men det gjorde min dag och resten av vår väntan gick mycket lättare.
Frida med sin nya tröja och sina nya skor och jag tycker hon är så fin. Tiden går så fort… min lilla tjej har blivit så stor. 
Heathrow 11 juli 2010. Det går plan i parti och minut…
Vi blev tröttare och tröttare och fjamsigare och fjamsigare… (;-)
Frida satt vid fönstret och jag passade på att ta några bilder. Under den här resan så var personalen betydligt trevligare och den ena flygvärden var ett riktig kap. Jag vill inte kalla det för flirtande men han var väldigt trevlig emot mig under hela resan och log ett par gånger. Trevligt värre alltså… 
Det går ju inte att säga annat än att vyn stundtals var fantastisk från flygplansfönstret.
Vi var i Stockholm 23:35 och tog flygbussen 00:15. En rolig grej var att personalen från flyget också åkte med samma buss till Uppsala. Jag hörde att de skulle till Gillet… den snygga flygvärden kände igen oss och hejade så fryntligt och leende…
Vi var i Uppsala vid 1-tiden och jag trodde att det skulle gå någon nattbuss ut till förorten. Vi satt och väntade på 1:30-bussen då en taxibil stannade. Han sa med bestämdhet att det inte gick några nattbussar på söndagskvällen. Så det slutade med taxi ut till förorten och kanske var det lika bra det, för vad jag fattar så hade han rätt.
Jag somnade efter 3 och Anna hade varit till mig med Ellet innan vi kom hem. Linn var barnvakt och nu skall hela familjen vara hos mig i två veckor. Det känns gott att ha barnen omkring mig under ett par veckor.
Med dessa ord så slutar här min reseberättelse och Frida tycker att det var bra och det räcker så långt för mig, mer än ni kan ana…
Resan till London 2010 – del I
Jag och Frida var i London 8-11 juli. Vi flög med British Airways och här kommer min berättelse kryddad med massor av bilder. Mycket av det jag skriver blir väldigt “internt” och det gör jag ju för att detta är min digitala ordbok. Många bilder kanske är obegripliga för er, men för mig är de förknippade med minnen… 
Planet gick 09:20 från Arlanda. Vi startade tidigt på morgonen och gick upp före fem. Jag tror Frida var uppe ytterligare en timme tidigare för att göra sig i ordning. Mer bilder och ord från dag 1 finns här. 
Det var en del tomma platser i planet. Här kan jag säga att jag var ganska nervös, men ändå inte. Svårt att förklara. 
Rad 6 satt vi på och detta var min utsikt när vi var uppe i luften. Det är väl så att framför mig så sitter de som åker första klass. Vi blev serverade skinksmörgås och en kopp kaffe av en ganska likgiltig manlig flygvärd som inte gjorde min resa bekvämare. Det är obehagligt att flyga, varken mer eller mindre. Det funkar, men jag kommer aldrig att bli bekväm i luften oavsett hur resan är.
När vi kom av planet så var det kontroll av bagage. Det gick smidigt och vi behövde inte gå in i de “lådor” som fanns där man blev kroppsvisiterad. Men jag kände en oro inför att ha eget ansvar över allting och det präglade mig nog ganska mycket. Frida tyckte jag var nervös och det stämde.
Här sitter hon på Heatrow Express som var ett mycket smidigt sätt att ta sig in till London. Det tog inte mer än 20 minuter.
Tåget gick till Paddington station. Detta är dock ingången till tunnelbanan som var bland det första vi såg när vi kom upp från tåget. Det var en härlig känsla att vara framme, även om jag fortfarande var väldigt “stirrig” innan vi hittat vårt hotell.
Sådana här boxar fanns det vid många övergångsställen. 
Här sitter vi på Burger King och den känslan jag då hade inombords syns så tydligt på bilden tycker jag. Ensamt ansvar över Frida i en storstan. Vet inte vart hotellet ligger och vet inte riktigt vad vi ska “börja”. Här kände jag verkligen vilken trygghetsnarkoman jag är. Att jag liksom alltid måste ligga steget före och veta allt. Gör jag inte det så blir det jobbigt. Så nu i efterhand vet jag att detta var jävligt nyttigt för mig. Men då, när bilden togs, så var känslan inte rolig.
På Burger King i London, där kastar man allt i samma soptunna…
Sådana här fina arrangemang borde finnas i Sverige också tycker jag. Vi hittade vårt hotell tillslut och fick lämna våra väskor i receptionen eftersom rummen är klara först kl 14.00.
Så vi tog en promenad för att leta skivaffärer. Oxford Street och musikbutiken hmv är här på gång.
Frida shoppade många Bowieskivor.
John Lewis på Oxford Street. Jag ville gå in dit och sa när vi passerade att detta tar vi senare, men så blev det inte. 
Dominion på Tottenham Court Road kör just nu We will rock you som handlar om popgruppen Queen. Vi gick oss nästan igenom hela Oxford street och det kändes i fötterna.
Berusade av våra första timmar i London så var det en upplevelse att få sittplats högst upp och längst fram i bussen. Vi njöt i fulla drag när vi var på väg tillbaka för att checka in på hotellet.
Efter lite fish & chips så tog vi oss en promenad längst Edgware road. Området kallas för Lilla Kairo och ganska tidigt så förstod vi varför. Många kvinnor i niqab och männen i rader rökandes vattenpipa. Vi diskuterade mycket varför kvinnorna går omkring i tältliknande kläder trots årstiden och trots att de befinner sig i England. Frida hade svårt att förstå att dessa kvinnor går omkring på det här sättet frivilligt och jag kan ju bara hålla med. Det är liksom svårt att förklara tycker jag men jag försökte så gott jag kunde att det har med deras religion att göra.
På bilden ovan står Frida vid hästhuvudet i brons som finns i närheten av Marble Arch. Det väger 6 ton och kom på plats förra sommaren. Den skulle bara stå kvar i en månad, men av någon anledning så blev den tydligen kvar… ….vi skulle stöta på detta huvud flera gånger under vår resa skulle det visa sig… 
På väg mot Harrods. Husen är magnifika på sina håll, detta tror jag låg på Knightsbridge.
På Harrods var det hysteriskt. Vi åkte upp flera våningar och det var bara lyxgrejor överallt. Vi slogs av att där fanns många kvinnor i både hijab och niqab som handlade. Det kändes som om det var gräddan av mellanösterns rikaste medborgare som handlade där. Vi hittade knappt ut efter att ha sprungit omkring och kollat ett tag. Miljonärernas varuhus och för oss hade vi max haft råd med en tvål, men det struntade vi i. Vi kände bara tröttnad och ville därifrån.
The Serpentine, Hyde Park. Jag må låta tjatig nu med även dominerade muslimska kvinnor i tältliknande hijabs och i många fall niqab. De hade stolar i parken och satt i grupp och kollade in de som passerade. Lite förvånad är jag över att det fanns så många kvinnor i London som går klädda på det sättet.
Men det var roligt att gå igenom Hyde Park på kvällen och titta på folk. Ett fint minne.
Vi hade rejält ont i fötterna innan vi nådde hem till hotellet. Det kändes som om vi gått mil, denna första dag i London.
Vi var trötta på morgonen och Frida hoppade över frukosten. Jag pallrade mig dit och har skrivit om den i en tidigare post som du hittar här.
Dag 2 så stod bland annat Madame Tussauds på programmet. Trots att jag hade köpt biljetter i förväg så var kön omfattande i hettan. Det tog ett bra tag innan vi kom in. Dessutom så “missade” jag Madonna och det var nog det tråkigaste av allt. Jag såg henne inte någonstans och nu i efterhand så misstänker jag att hon var placerad i början av huvudingången. Vi släpptes in på en sidoingång, där vi missade första trapporna upp mot hissarna. Vi kom direkt till hissarna och jag misstänker att Madonna stod vid huvudingången… där fick jag…!
Några av de kändisar jag ändå såg: 
Susan Sarandon, skådis. 
Nicole Kidman, skådis. 
Helen Mirren, skådis. 
Leonardo Di Caprio, skådis.
Ovan från vänster: Alfred Hitchcock, regissör. Prins Charles och Camilla Parker Bowles, kungligheter. Stephen Hawking, forskare och Oscar Wilde, författare.
The Beatles. Paul McCartney tycker jag är ok, Ringo kanske också går an, men sen? Nja, jag vet inte jag. 
Kring Michael Jackson var det packat med folk. Så att få till den här bilden utan en massa människor med tog sin lilla tid.
Britney Spears 
Tony Blair som var premiärminister mellan åren 1997-2007 står i bakgrunden av järnladyn Margret Thatcher som styrde landet mellan 1979-1990.
En massa läskiga gubbar hade en sida bland dockorna. Iraks diktator, Kubas Castro, Khadaffi från Libyen och Tysklands Adolf Hitler.
 |
Vi gick ner i skräckkabinettet men varken Frida eller jag var på humör för att bli skrämda, så vi fortsatte raskt vidare. Allt avslutades med en tur genom Englands historia och det var nog det bästa av allt. Tyvärr så var det fotograferingsförbud under färden, men man fick köpa en bild som de tog på oss.
Sen var det dags för ny bussfärd, nu mot Brixton. Vi skulle försöka hitta David Bowies födelsehem och där han bodde sina första år i livet. |
På vägen mot Brixton så passerade vi Trafalgar Square, Big Ben, London eye och parlamentet. Jag såg också 10 Downing Street på en bits håll från bussen. Anledningen till att vi inte stannade på dessa ställen berodde främst på att både jag och Frida såg detta förra gången när vi var i London, men också på att tiden inte räckte till.
Vi började med att besöka marknaden i Brixton (Brixton Market). Det var lite läbbigt med alla döda djur som hängde i parti och minut i den hettan. Dofterna var inte roliga på sina håll. Men det fanns en del kul annat att titta på.
Vilket fint namn denna shop har! (;-)
Jag yrade runt som en höna. Hittade inte rätt och jag kan bara skylla på mig själv och kanske lite på hettan. Men tillslut så fann vi skylten!!
Frida vid ingången till David Bowies första hem.
40 Stansfield Road ser idag övergivet ut. Ganska nedgånget faktiskt och det tyckte vi var lite konstigt att ingen “tar hand om” hans barndomshem.
Brixton och väntan på buss som ska ta oss tillbaka till de centrala delarna av London.
Vi steg av bussen vid Piccadilly Circus och tog oss en promenad. Regent Street är en fin gata tycker jag. Där hittade vi… 
Buzz Lightyear på leksaksvaruhuset Hamleys. Efter ett tag förstod efter ett tag varför Toy Story-grejor var inne igen. Film nummer 3 är nämligen på gång…
Det ser ut som om Frida hittat någonting i örat på Buzz.
London Street var vår “husgata”. Här gick vi varje dag till och från våra utflykter. Här handlade vi busskort, vatten, godis och så käkade vi italienskt en kväll. Sussex Gardens är den korsade gatan… 
…där vårt hotell Queensway låg.
| På den italienska restaurangen San Marco på London Street så åt vi en god lasagne till middag.
Det var ett trevligt ställe och vårt nöje blev att försöka gissa vart de andra gästerna kom ifrån. Det jag minns bäst är porträttet på Elizabeth II och den i ansiktet sprängröda gubben som svepte en flaska vin i sin ensamhet. |
 |
Efter middagen så var vi sugna att gå på bio. Jag hade föreslagit Odeon som ligger vid Marble Arch och där såg vi det enorma hästhuvudet igen… 
Vatten med fontäner och en liten torr gulaktig gräsmatta samlar en del vid Marble Arch.
Biljetter till Predators på Odeon. Filmen? 2 av 5 i betyg. Jag är egentligen inget fan av alienfilmer, men vad gör man inte för att få gå på bio i London… (;-)
Frida vid “hästhuvudet” där vi väntade på att klockan skulle slå 21 och filmvisningen kunde ta sin början.
 |
Två saker som inte är som på svenska biografer. För det första så får man ta in mat och sådant i salongen, så det var dofter av kyckling bland annat under filmen. För det andra så körde de reklam i över en halvtimme innan filmen började. Det kändes väl maffigt och filmen var inte slut förrän vid 23:30. Bussen tillbaka till hotellet var ganska tom… |
Här tar första delen slut. Fortsättning följer…
Senaste kommentarer