Skurhink, grill & studsmatta

Ingen bra start på denna dag. Vid 6-tiden så knackar Ellet på min dörr och säger att hans kompis har dragit ett par pizzor i hans rum. Kompisen som sov kvar för första gången hade blivit magsjuk nämligen. Det var för mig bara att spotta i nävarna och ta fram skurhinken.

Det positiva är väl att pojkens rum nu blev skurat…kompisen mådde inte bra så hans pappa kom och hämtade honom. Vi får väl se om det var för mycket chips eller om det är en magsjuka som nu kanske sprider sig till oss andra?! (;-(

Några blommor tittar upp i trädgården just nu.

Det var inte sådant jag tänkte blogga om utan om det som gör livet värt att leva. Mina barn kom till mig igår och nu blir de här i 14 långa härliga dagar (med ett par dagars avbrott när jag är på kurs) och det känns bara så underbart!

Frida klippte gräset och jag kollade om grillen pallar ett år till. Det var ju en varm och skön kväll igår. Tyvärr så visade det sig att myggorna tycker detsamma och ju senare det blev, ju fler blev de… (;-(

Ellet var hos grannpojken en stund (nej, det var inte han som sedan sov över och blev sjuk) och de hoppade på en nyinköpt studsmatta.

I gräsmattan så hittade jag denna stackare. Ensam utan kompisar.

Maxi trivs nu. Katterna är ute alltmer.

På programmet idag står att ta sig till butiken och gå Slingan i samband med det. Jag ska göra ett försök idag och se om högerbenet pallar. Det har känts bra de sista dagarna, så nu försöker jag mig på hela varvet.

Det är ju också en semifinal i hockeyn som jag tänkte titta på mot grannarna i öster på eftermiddagen och sen avslutas aftonen med Eurovisionfinalen! Det blir grejor det! Heja Norge!

Cypern & flygresor

Snart är jag där…

På fredag resa till Cypern. Spännande och så nödvändigt.

Mina barn är nu hos Anna. När jag igår lämnade pojken hos henne så kände jag faktiskt att tiden och min ensamhet efter skilsmässan gjort sitt. Tiden går och såren läcks faktiskt. Det kommer smygandes och jag är glad för att jag har kommit vidare. För känslan var bara att komma därifrån så fort det gick. Helt nollställd vilket i mitt fall är positivt. Inget gentemot min tidigare kärlek, utan mer en positiv utveckling för mig.

För snart sitter jag ju där, gammal och säkert ångrades över det jag inte gjort… det är ju därför jag åker iväg på resor som jag från början är skeptisk till, sätter mig i flygplan fast jag egentligen hatar det. För åren går och jag känner det på många vis. Att flyga är absolut det värsta jag vet, men jag kopplar bort och gör det ändå… numera flera gånger om året… för att få uppleva och för att komma någonstans.

Livet är många gånger inte roligt för mig. Utan barnen och utan mål rent outhärdligt i perioder. Därför så gör jag sådana här saker som att resa med mina vänner. För att bryta av och för att känna att jag lever. Måste unna mig detta och jag vet vad vissa tycker, men det skiter jag högaktningsfullt i. För min egen skull så tar jag mig dessa dagar i Ayia Napa.

Stationsgallerian & kinamat

Ellet ångrade sig och hängde med mig till jobbet idag också.

Kanske var detta en del av orsaken? Kinabuffé på China Garden till lunch. Det var mumma det…

Välfyllda kistor krävde en liten promenad. Vi hamnade i resecentrum först och kunde notera att några redan satt ute. Visserligen med full mundering, men ändå… såg trevligt värre ut.

Den 6 meter höga Näckens polska är fortfarande torrlagd…

Vi bestämde oss sedan för att gå till Stationsgallerian. Ingen av oss har varit inne i den byggnaden tidigare så det blev en spännande premiär för oss båda. Den har i och för sig bara varit öppen några månader. Den officiella invigningen var den 10 november 2012.

Väl inne i gallerian så var det ganska tomt på folk. Några butiker såsom matställen, COOP och ett apotek såg vi och sen noterade jag också att Uppsala kommun numera huserar i de översta våningarna.

Tog en bild utanför gallerian också. Noterar att det är folk på taket. Missade vi något? Är det kommunanställda som tar sig en lunchpaus?

Det nya hotellet på vänster sida och kommunhuset med gallerian på höger.

Resecentrum och den stora trappan.

Folktomt på spår 8.

Jag tycker att det blivit snyggt på centralstationen i Uppsala, Resecentrum efter den stora ombyggnaden och renoveringen.

Sen blev det jobb några timmar igen efter lunchpromenaden. Upp och ner i hissen… (;-)

Förstärkning på jobbet

Idag följde grabben med mig till jobbet. Han är så tålmodig och lugn när jag flänger omkring på jobbet och ska fixa saker och ting. Han fick låna en dator och en datatidning som han blev väldigt förtjust i. Detta i kombination med några koppar choklad gjorde att det ändå var ok för honom.

Den var rena familjesammankomsten ett tag på jobbet. Linn var där också och gick en valutbildning. Hon ska ju hjälpa till med det administrativa som har med kyrkovalet att göra.

Ellet kämpade på med en gubbe som till en början på dagen var på ett uselt humör. Tror att det är min dåliga sömn den senaste tiden som idag var orsaken till att stubinen var kortare än vanligt.

I morgon vill han dock vara hemma och jag kan förstå honom. Det blir lite drygt tillslut även om vi lunchade på favorithaket. Kanske hänger han med på fredag igen, den dagen som är min sista med barnen för den här svängen… (;-(

I ett papphuvud

Ibland känner jag mig verkligen som en paria inför mina egna barn. De skriker och gapar på mig, säkert med all rätta. Jag vill så väl och lägger mig i lite för mycket emellanåt. De två äldsta är ju 18 resp. 20 år gamla. Men det är svårt att inte lägga sig i. Har liksom svårt att bara dra mig undan och låta dem komma till mig om det är något. Jag vill ju liksom att de ska ha det bra när de är hos sin pappa.

Fast det blir ofta kontraproduktivt eftersom de då tycker att jag tjatar och att jag lägger mig i för mycket. Med äldsta tjejen kan det ibland bli riktigt tjafsigt eftersom vi ibland inte drar jämnt om de mest grundläggande saker och hon tycker att jag lägger mig i sådant som jag inte har ett dugg med att göra. På ett plan så förstår jag ju, men det är så svårt att liksom inte fråga och vara nyfiken.

Lillgrabben har också alltmer visat en sida av integritet. Vill ofta vara för sig själv och mina försök till gemensamma aktiviteter nobbas allt oftare. Jag måste försöka coola ner och låta dem vara, men det är svårt också eftersom vi ses under begränsad tid och sedan får man inte se dem på många dagar. Inget bra för en sådan som mig egentligen. Men måste ju acceptera även det. Allt ska fanimej accepteras numera.

Hela jävla livet handlar ju om acceptans. Det om något kan trötta ut mig. Jag hittar inte mig själv i jakten på mina egna förväntningar som på ett plan är ingenting och på ett annat att passa in och vara omtyckt. Får inte ihop detta, vilket gör mig självdestruktiv på fler än ett sätt. Kanske är det också ett av svaren på varför jag vandrar ensam utan någon vuxen i min närhet. Jag märker hur jag snurrar in mig i mina egna resonemang så att jag knappt själv begriper vad jag menar och vad jag själv anser om varat just nu. Kommer jag dithän så skiter jag i allt och isolerar mig.

Jorden snurrar inte runt mig och den insikten tar tid att ta in. När jag väl gör det så reagerar jag precis tvärtom, allt eller inget. Kanske är det därför som jag blir så jobbig när barnen är hos mig. Jag vill så väl och så blir det liksom bara för mycket av allting. Jag vill FÖR väl och FÖR mycket. Men de vill ju fortfarande komma hit och kanske är detta det bästa svaret jag kan få.

Guldklimparna har landat

Vilket energipåslag jag fick ikväll. Guldklimparna har landat och ska vara hos mig nu ett tag. Bara det är liksom ljus för mig. Vi har inte planerat något speciellt. Skolan drar ju igång för Ellet på måndag igen efter en ledig vecka.

Jag tar till mig det jag förmår. Behåller det jag kan. Njuter i stunden. Är här och nu. Tack!

Dotra på visit

Måndagar är inte att leka med. Ibland. Det har gungat lite i helgen så det var skönt att få åka till jobbet idag. Linn jobbar även den här veckan på mitt jobb. Det är kul att se henne i korridorerna och dela lunchen tillsammans med henne.

På eftermiddagen så SMS:ade jag lilltjejen. Undrade om hon ville komma och hälsa på ikväll och umgås med mig. Det ville hon och jag bjöd på middag. Så glad att hon kunde komma över. Nu sitter vi och spelar TV-spel och hon stannar till i morgon.

Det var inte bara jag som blev glad utan även Maxi och Felix.

Glädjen till livet

Det har funnits och ibland finns det fortfarande tillfällen då jag på allvar undrar vad jag gör här på jorden. Den inre smärtan ville kväva mig och avsluta det hela. Men och det är så skönt, med åren så har jag insett att jag vill leva och glädjen till livet växer inom mig.

Glädjen till livet finns faktisk där idag. Jag ser framåt och när jag gör det så ser jag ljus. Det har inte alltid varit så. Läste hos en fin bloggvän om smärtan och att livet gör ont. Att alternativen närmar sig detta att man ska lämna in och det gjorde så ont i mig. Han har liksom jag barn och då kunde jag inte vara tyst. Min kommentar var delvis hård men samtidigt så hoppas jag att den gav honom kraft att orka vidare. För barnen, våra barn kommer att ta så mycket stryk om vi lämnar in. Jag vet. Jag vet verkligen eftersom min mor tog sitt liv när jag var 15 år. Inte fan har det kommit ut något positivt av det, utan jag saknar henne som sjuttsingen emellanåt. Med mina egna erfarenheter och mitt eget numera förstånd så finns aldrig det alternativet för mig och jag hoppas så att min bloggvän också kan komma till den slutsatsen. Våra barn är livbojarna och de vill ha levande pappor.

Glädjen till livet finns där. I det lilla. Jag har till och med börjat uppskatta ensamheten. Visserligen väldigt korta stunder, men mot tidigare så är det en framgång. Mysa upp, slå på TV:n och göra precis det jag vill.

Att få jobba tillsammans med de jag älskar högst och se hur bra det går. Det är också glädje till livet det.

Käftiskoll & trådlöst kansli

Hela förorten är vit igen. Snön har tagit över och i morse var det vitt överallt. Jag följde med Ellet till tandläkaren innan jag åkte till jobbet.

Det är ju fortfarande minst ett par månader kvar av det vita. Fast tiden går ju ganska fort numera så det står ju inte på förrän det gröna har tagit över.

Att bo i förorten och jobba inne i stan är ingen fördel vid sådana här tandläkarbesök. Idag “tappade” jag två timmars arbetstid på en tandcheckarkoll som tog 2 minuter hos tandläkaren. Allt var så fint så med gaddarna. Fast snart så tror jag att grabben kan klara av dessa besök helt själv…

På jobbet är det full fart. Jag trivs och tycker jag numera har varierande arbetsuppgifter. Visst, ibland kan det vara lite frustrerande när jag själv inte kan lösa ett problem. Det var liksom lite enklare förr när jag själv hade kontroll över våra servrar. Så är ju inte fallet idag, men jag ska inte klaga. Det är mycket annat som sakta men säkert sätter sig och blir bättre. En stor fördel med införandet av GIP (Gemensam IT-plattform) är ju att vi nu har trådlöst på hela kansliet och är man bara ansluten till plattformen så kan man använda sig av det trådlösa, oavsett vart man befinner sig i huset. Mycket smidigt och bra och något som jag längtat efter i många år<.

Fredag i morgon och barnen ska till sin mor. Men jag ska träffa Ellet på lördag redan så längtan blir inte så svår och sen fyller en annan stor grabb år. Så det blir lite familj några dagar till, trots att jag inte har dem fysiskt hemma hos mig.

Total jävla lycka

Total lycka. Ni som har barn kan förstå den känslan jag nu försöker beskriva. Alla mina barn är hos mig just nu och jag känner bara LYCKA!

De två sista veckorna har varit väldigt jobbiga för mig. Jag vet att många säger att man inte kan leva genom barnen och jag försöker verkligen att lära mig att inte göra det, men ni måste då även betänka alternativet. Att inte leva alls. För mig är det då bättre att erkänna som det är och att utifrån den utgångspunkten förändra mitt beroende av dem. Inte att stoppa huvudet i sanden och ljuga för mig själv och säga att jag älskar singellivet och de veckor jag är ensam. Jag kan ju göra så mycket kul själv och förkovra mig själv bla bla bla bla…

För mina barn är mitt allt. Jag må vara tyst och inte säga så mycket när jag inte har dem, men det beror ju på saker som helt enkelt gör att det är bättre att låta bli. De kan inte ha en efterhängsen pappa efter sig hela tiden. (;-) Sen så måste jag ju härda mig själv (det låter hårt, men så är det), att hitta på saker och ting ensam även om jag alltsomoftast jobbar mig trött och sen bara sover. Jag vet, lite antingen eller även här, men det är ju så jag är som person.

Det är nu jag ska tanka, ta in och bevara de känslor barnen ger mig. Visst, det kan vara tjafs och bråk, men det är faktiskt bättre än ensamheten. Det är också än mer stunder av gemenskap och fina samtal. Total jävla lycka och livets gåva när jag får de förtroenden som gör livet som pappa det bästa jag vet.