Käftiskoll & trådlöst kansli

Hela förorten är vit igen. Snön har tagit över och i morse var det vitt överallt. Jag följde med Ellet till tandläkaren innan jag åkte till jobbet.

Det är ju fortfarande minst ett par månader kvar av det vita. Fast tiden går ju ganska fort numera så det står ju inte på förrän det gröna har tagit över.

Att bo i förorten och jobba inne i stan är ingen fördel vid sådana här tandläkarbesök. Idag “tappade” jag två timmars arbetstid på en tandcheckarkoll som tog 2 minuter hos tandläkaren. Allt var så fint så med gaddarna. Fast snart så tror jag att grabben kan klara av dessa besök helt själv…

På jobbet är det full fart. Jag trivs och tycker jag numera har varierande arbetsuppgifter. Visst, ibland kan det vara lite frustrerande när jag själv inte kan lösa ett problem. Det var liksom lite enklare förr när jag själv hade kontroll över våra servrar. Så är ju inte fallet idag, men jag ska inte klaga. Det är mycket annat som sakta men säkert sätter sig och blir bättre. En stor fördel med införandet av GIP (Gemensam IT-plattform) är ju att vi nu har trådlöst på hela kansliet och är man bara ansluten till plattformen så kan man använda sig av det trådlösa, oavsett vart man befinner sig i huset. Mycket smidigt och bra och något som jag längtat efter i många år<.

Fredag i morgon och barnen ska till sin mor. Men jag ska träffa Ellet på lördag redan så längtan blir inte så svår och sen fyller en annan stor grabb år. Så det blir lite familj några dagar till, trots att jag inte har dem fysiskt hemma hos mig.

Bussdofter & currysås

Energin fanns där idag. Jobb för mig och skola för Ellet. Många olästa mejl med arbetsuppgifter av varierande slag. De mest akuta klarade jag av innan det var dags att ta sig hemåt. Några mindre akuta ärenden fick vänta.

Vissa dagar så är bussen verkligen fullproppad. Idag var en sådan dag. Först när man ska kliva på hållplatsen före centralstationen så är det packat! Idag fick jag knappt åka med. Det var på nåder enligt chauffören. Packat och trångt gör att dofterna från andra blir jävligt påträngande och hamnar man då bredvid en rökare eller en vitlöksdiggare så blir färden jobbig. För att inte tala om de som så att säga inte så ofta använder sig av tvål och vatten… Hujedamej säger jag bara…

På centralstationen så kliver stora delar av och då gäller det att hinna fram och få en bra plats innan de andra som kliver på trycker sig före. Det tar inte lång stund förrän bussen är lika fullpackad igen. Idag fick jag en sittplats och har jag tur så hamnar en relativt luktfri person bredvid mig. Har jag otur så blir det att stå ut med vissa odörer som jag avskyr. Jag luktar inte illa, det vet jag. Har fått höra att det är lite citron över mig (kör med “lukta gott” som drar åt det hållet). Lika sur också kanske någon tycker…hehe Jag är dessutom en stor vän av både tvål och vatten! (;-)

Nej, bussfärderna är inte roliga vissa dagar. De tar nästan 30 minuter åt vardera hållet och att då ha en armhåla upptryckt i fejset, det är inte roliga grejor det.

Hemma så fanns Anna – The ExKrok som hade kommit med både skridskor och skidor till grabben. Han ska göra många saker i veckan som kommer. Inte nog med skidåkning och skridskor så blir det simning i helgen. Passar på att tacka för currysåsen – den var inte för starkt. (;-)

Längtar efter någon att krama om. Ordentligt. Men det har jag ju gjort nu i snart fem år och är man så passiv och rädd för nya misslyckanden som jag är så är det nog bara att fortsätta att längta. Real Cold Facts!

Snart 30 år på jobbet

I år så har jag jobbar för Svenska kyrkan i 30 år! Perspektiven blir svindlande när jag tänker tillbaka. Många kanske tänker att vilken räddhågsen person som stannar kvar på samma ställe hela livet. På ett sätt är jag benägen att hålla med, men när jag tänker efter på vad jag har fått göra genom alla dessa år, så är det faktiskt som att ha gått från botten upp till en position som idag är ganska inflytelserik för mig.

Mitt jobb har alltid varit vänligt emot mig. Jag har alltid känt mig trygg där och kanske är det inte så konstigt att jag blivit kvar när allt annat runtomkring mig varit kaos, åtminstone när jag var yngre. Att då komma till en stabil plats där personen tas på allvar och allt inte handlar om vinst, det har för mig gjort att jag har blivit kvar.

Det finns många personer som korsat min väg genom dessa snart 30 år. Claes, Rafael, Gunilla, Magdalena, Mats, Kjell och Eva är några av de personer förutom förstående chefer som funnits där genom åren. Jag har liksom aldrig haft någon anledning att söka mig därifrån, just för att jag känt mig trygg och jag har fått utvecklas internt på ett sätt som varit gott nog för mig.

Jag började som springpojke och gjorde allt. Var en allt-i-allo helt enkelt. Jag har alltid tagit mitt jobb på allvar och alltid velat göra mitt bästa. Visst, jag har haft downperioder, men det har berott på jobbigheter utanför jobbet och inte jobbet i sig. Med åren så har jag fått mer ansvar och fått prova på fler saker.

Idag så är jag både data- och kursansvarig och från och med årsskiftet så är jag redaktör för vår interna webbplats. Jag har alltså fått utvecklats internt och har liksom aldrig haft anledning att söka mig från jobbet eftersom jag känt mig sedd under hela denna långa resa. Det är egentligen ganska fantastiskt om man tänker efter. För det har nu gått snart 30 år och jag känner än idag vitaliteten och lusten att utvecklas inom Uppsala stift och Svenska kyrkan. Tacksamhet är bara förnamnet och mina chefer genom åren ska ha all credd, ingen nämnd och ingen glömd.

Hur framtiden blir, det vet ingen. Jag tar en dag i taget, men känner faktiskt nu mer lusta och mer inspiration än på många år att vara kvar på Uppsala stift. Bara för att åren blivit många på samma arbetsplats så behöver det ju inte betyda tristess och tröttnad. För får man nya arbetsuppgifter och förtroenden så blir man kvar och så är det för mig. 30 år i Svenska kyrkans tjänst och det känns bara bra.

London närmar sig

London 2010 när jag var där med Frida.

Nu är det bara timmar kvar innan det är dags att lyfta mot London. Jag längtar verkligen efter denna resa och att flyga känns inget speciellt. Just nu kanske skall tilläggas, men det känns faktiskt lite annorlunda mot tidigare. Tidigt på torsdagsmorgonen så lyfter planet. Om nu väder och vind sköter sig som det ska.

Har redan börjat packa litet…

Idag var jag ju också tillbaka till tandläkaren. Det läker på fint sa hon, men jag ska fortsätta med bakteriedödande i en vecka till. Så det blir att ta med sig en liten flaska på resan. Jag gillar verkligen den tandläkaren och ska ånyo försöka mig på att fixa gaddarna mina. Förutsättningarna är bättre än någonsin.

Jag älskar mina barn högst av allt, det vet ni. Men ibland sliter det på att vara ensamförälder. Varför just i dag tänker jag inte säga detaljerat, men även jag kan ruttna ibland på vissa saker och både bli trött och ledsen. Så var det ikväll och jag gick in i kryptan en sväng. Och somnade till… så nu blir jag väl vaken halva natten. Att gnabbas och tjafsa, det gör väl alla ibland, men vissa gånger så känns det mer än andra. Så var det ikväll för mig. Men det brukar ju gå över, fast just i sådana här stunder så saknar jag ett vuxet bollplank.

Jobbet är så stimulerande dessa dagar. Chefen vill prata med mig om tillfälligt förändrade arbetsuppgifter eftersom personal saknas. Det bästa i det är att hon då kanske bestämmer att jag ska sköta vissa saker före andra, saker som för mig är mer utvecklande. Känns positivt.

Hopp om livet har jag.