Könsstympning & osolidarisk Pärson?

Redan på midsommarafton så publicerade fem präster från Svenska kyrkan en debattartikel med namnet “Vi måste visa respekt för rätten att vara annorlunda”.

För mig och utifrån mitt perspektiv så blir jag bara förvirrad när jag läser detta. Vad vill de säga, egentligen? Vilka utgångspunkter har de och skjuter de inte väldigt illa i sitt uppsåt?

Seder och bruk, traditioner och såsom det allt varit samt religiösa sedvänjor. Ord och tankar som känns väldigt tossiga och gamla. För mig är det mycket enkelt och då resonerar jag utifrån det perspektiv som jag ser som det enda, det icke-religiösa utan enbart mänskliga att man inte skär i barn som inte har någon egen vilja. Det gäller oavsett tradition eller “religiös sedvänja”. Argumentationen far iväg i stora djupa och viktiga konstateranden men det hjälps inte eftersom grunden för varje människa handlar om att få bestämma om sin egen kropp, oavsett om man är barn eller vuxen. Det kan aldrig bortförklaras med religiösa traditioner och att man alltid agerat på ett visst sätt.

Sen när man läser alla kommentarer efter debattartikeln så förstår man att dessa fem inte alls har åsikter som delas av så kallat vanligt folk och många vill inte ens vara kvar i samma kyrka som dessa fem för den obehagliga tonen och de slutsatser som de drar.

Kristen Opinion skriver i anledning av debattartikeln en egen analys med rubriken “Brösttoner uppifrån” på ett mer förståeligt sätt vad det handlar om. De skriver bland annat:

Generande är det att kvinnokvintetten inte tycks ha läst på tillräckligt om den fråga de går ut i. För att dölja bristen på argument så målar man upp en hotbild.

Och fortsätter:

Menar dessa akademiker och biskopar verkligen att Vårdförbundets ställningstagande, och andras syn på barnets rätt till integritet och religionsfrihet, beror på att tvillingtornen rasade eller extremistiska krafter då och nu i Europa?

Att ens antyda att kollegor, barnläkare, debattörer eller utredare mot främlingsfientlighet skulle ha medvetna – eller omedvetna – främlingsfientliga agendor, och att som biskopar gå ut och säga detta, är otillständigt.

Det är inte bara Kristen Opinion som reagerat skarpt mot debattartikeln. Flera bloggar såsom Ann Helena Rudberg och Ann-Maris blogg ifrågasätter med i mitt tycke vettiga och relevanta åsikter kring det hela.

Ett annat ämne som engagerar mig:

“Solidaritet finns inte i Anjas ordbok” är rubriken på Ronnie Sandahls senaste krönika. Där går han hårt åt vår alpina stjärna Anja Pärson för att hon inte vill bli en ikon i gayrörelsen och inte springa omkring på Pride och vara stolt över den hon älskar. Eller som han skriver ordagrant:

Hennes rädsla, när hon nu kommit ut som lesbisk, var alltså inte att mötas med glåpord och avsky. Det säger att vi trots allt lever i ett land och en tid som är lite mänsklig­are än en hel del andra länder och tider.

Men att hennes största rädsla tycks vara att representera en utsatt grupp säger också något om vår tids rädsla för solidaritet.

Vem är Ronnie Sandahl att lägga värderingar i Anja Pärsons egen inre kamp för att våga stå för den hon är och hur hon sedan agerar?! Hur har han ens mage att antyda att hon inte är solidariskt för att hon väljer en annan väg än de som hela tiden syns i media? Som om det är den enda markören för mänskligt värde och existensberättigande? Jag blir mäkta upprörd över hans argumentation när det handlar om Anja Pärson och hennes kamp i livet. För det är faktiskt så att för alla som är homo- och bisexuella så kanske det inte är så lätt att i alla lägen acceptera den man är. Det kan ta år och till och med liv att bli tillfreds med sig själv. Att då även behöva vara ikon och så kallad offentlig person utifrån sexuell preferens är helt otänkbart. Den tanken verkar vara helt försvunnen i Sandahls resonemang.

Sen undrar jag faktiskt hur länge arvsynden ska leva kvar för de som idag kommer ut? För återigen så kommer ju argumenten om att man idag ska vara jävligt tacksam för vad gayrörelsen gjorde förr i tiden och bara för det ställa upp. Det köper inte jag. Man kan inte tvinga på människor en roll som de inte vill ha, oavsett vad det gäller och oavsett vad andra har gjort före dem.

Sen går Sandahl också hårt åt Pärson för att hon flyttade till Monaco likt många svenska sportstjärnor och att det nu passar att komma hem till skattefinansierad vård- och omsorg. Det resonemanget är Kung Jante för mig och han glömmer hur mycket glädje och spänning som denna fantastiska idrottskvinna givit oss genom åren. Men det verkar inte vara värt någonting i denna trångsynta man och hans krönika.

Anna Troberg, Netza.se och Sanna Rayman skriver både förtjänstfullt och vettigt i samma ämne.

(Jag provar att öppna upp för kommentarer på detta inlägg, så får vi se hur det fungerar i fortsättningen.)

Läs även andra bloggares åsikter om könsstympning, osolidarisk, Svenska kyrkan, gayrörelsen, Anja Pärson, intressant?

Rädslan är större än modet

Måste lyfta upp en bloggpost med namnet Anna Lindhs mördare har inte fattat som Ann Helena Rudberg skrev på förra årets sista dag. Den är tänkvärd!

Hon skriver där om att lära sig livets läxa och tar Anna Lindhs mördare som ett exempel. Hon fortsätter:

Det går inte att skylla på en dålig barndom, inte att tycka att det är alla andras fel. Livet handlar om att ta sig igenom allt detta. Var och en av oss har sin egen "Hitler" (han hade också en taskig barndom) inbyggd. Det handlar om att upptäcka var den gömmer sig.

Många gånger har jag trott att jag varit förbi vissa livspassage men eftersom jag varit mitt i dem så har jag liksom inte sett vad som pågår. Det går inte att skylla ifrån sig i längden och tycka att det är alla andras fel. Visst, man kan leva hela liv som offer och att det alltid beror på andra, men var hamnar man då? Man står still eller till och med går bakåt i sin livsutveckling. Jag har problem med detta och det erkänner jag utan omsvep.

Att vi har ett val är för mig självklart. Vi är inte fast i någonting för evigt, men det kan vara bekvämt i sitt elände att sitta kvar eftersom det är just de känslor och tillstånd som man behärskar, även om de gör en illa och man även gör andra illa.

För mig har det varit enklast att stå kvar. Rädslan har hela tiden varit lite större än modet. Nu måste jag vända detta och se modet som större än rädslan. Inte bara för min egen skull, utan även för de som finns omkring mig.

Ann Helena fortsätter:

En människa kan välja att vara ond. Det är ett trist tillstånd.
Vi är skapade med naturliga känslor och om man som barn inte får ge uttryck för dem på ett naturligt sätt så skapar det ett mörkt område i själen. Vi har naturlig vrede, som går över på femton sekunder om den får uttryckas. Barn behöver få uttryck för sin naturliga självhävdelse, auktoritet och vrede, för annars förvandlas detta till en inre "Hitler" och den människan blir full av raseri, hat och hämndkänslor.

Detta känner jag av alltmer och då speciellt hatet och dessa hämndkänslor. Att få utlopp för dem i vuxen ålder är väldigt obehagligt och för mig har nog detta med att döva bort detta då kommit in. Det paradoxala är att när jag gör det numera så blir jag även då arg och hatisk på vissa människor som mitt jordiska ego har svårt att passera. De har varit viktiga för mig i min egen utveckling eftersom jag i praktiken tvingats möta känslor och situationer som inte alltid varit så roliga och goda för mig.

Man kan vara sjuk i själen också och då är frågan hur stort valet är?

Sorg måste barn också få ge uttryck för annars blir de självömkande som vuxna och oförmögna att hjälpa andra. Det inre hos en sådan människa är fyllt med skam- och skuldkänslor.

Så sant så tycker jag. En del av mig vet ju detta gällande mig själv och här är min intellektuella vetskap långt före den mentala. Men jag tycker jag har sörjt och fått ur mig under lång tid nu genom den hjälp jag fått. Men jag hukar och duckar tydligen fortfarande för vissa känslor inom mig. Dövar bort det och skyller just på det. Min röda tråd i livet har varit att försöka ta genvägar ifrån det som smärtar.

För att rädslan är större än modet.

Kärlek är även det en naturlig känsla. En form är villkorslös. Den tar hand om en baby på dess villkor, utan att ställa krav. Men det betyder också att en förälder måste säga nej. Detta nej är även det ett uttryck för kärlek. När barnet växer måste det få lära sig självt och vara stolt över att den kan.
När människor är vuxna är det enbart de själva, som är ansvariga för de val de gör i livet. Ett val medför ansvar och att acceptera detta. Vi har alla en fri vilja, men också ansvaret för konsekvenserna.

Ingen annan är ansvarig för mina val. Att skylla ifrån sig på alla andra blir bara kontraproduktivt i längden eftersom jag om och om igen kommer att få gnugga igenom det jag inte vill se, just för att förstå att jag är själv ansvarig för det som möter mig.

Hon citerar också Elisabeth Kübler-Ross som var psykiater och pionjär inom arbetet med svårt sjuka och döende samt i forskningen om den så kallade "ut-ur-kroppen-" eller "nära-döden-upplevelsen":

Alla som sitter i fängelse har ouppklarade svarta områden i sina själar. De har stor livssmärta och livsångest, men de är inte olika oss andra, förutom att de har stängt av dessa områden. Deras inre är förvridet. De har inte kunnat bearbeta det som har hänt dem, utan har begravt oförrätter och annat, som de inte har klarat av.

Alla föds perfekta, som människor, men om man inte får uppleva tillräckligt med kärlek och förståelse, så kan man bli en tickande bomb.

Dock kan man också, som Elisabeth Kübler-Ross gjorde, gå igenom all den smärta, det hat och den vrede, som inte kunde uttryckas tidigare och vända detta till något gott både för en själv och för andra. Detta är meningen med livet och de som inte begriper det får alla chanser de behöver, för att till sist inse detta. Livet är en skola och vi flyttas inte upp till nästa klass förrän vi är mogna för det.

Och alla får all den tid vi behöver för detta. Det är också en universell lag. Men visst vore det bra ifall människor i allmänhet, vi som art, snart begrep de enkla lagarna för hur vi fungerar.

Jag håller med Ann Helena Rudberg i stora delar. Vi föds som blanka kort och med nya möjligheter till att förändra våra liv. Vi påverkas av de föräldrar vi valt och de kamrater som kommer att hjälpa oss att utvecklas som allra mest. Ingenting är egentligen fel så länge man inte medvetet skadar andra. Det är där den fria viljan kommer in och ju mer man lär och ju mer man kan ta in, ju oftare så väljer man den goda viljan och inte den som gör att friktion uppstår och nya omvägar möter en på livets stig.

Sen vad som riktigt menas med att flyttas upp till nästa klass, det vet jag inte. För mig handlar det om andlig mognad och i den skolan finns det i så fall oändligt många klasser.

Men så länge rädslan är större än modet så får många av oss problem. Man står och stampar känns det som och att då ha kraft att utmana detta är en kamp. Att vända på det så att modet blir större än rädslan. Det är mitt mål 2012.

Ingrid Carlqvist är tystad av anonyma fegisar

Journalisten och författaren Ingrid Carlqvist tog en paus från sin blogg under augusti. Det trodde jag var anledningen till att den numera bara kan läsas av inbjudna läsare. Visst undrade jag lite när augusti blev september, men jag tänkte att pausen blev lite längre än hon sagt.

Tala om att bli förvånad när jag nu på morgonen hittar posten hos Ann Helena Rudberg Ingrid Carlqvist är tystad på nätet. Jag blir förbannad, ledsen och uppgiven över det jag där läser. Ingrid Carlqvist är tystad av anonyma fegisar!

Man kan tycka vad man vill om henne och man kan ha helt andra uppfattningar, men att använda sig av feghet och bomba hennes arbetsgivare och dess annonsörer med anonyma mejl är fult och så ynkligt på ren svenska. Hennes arbetsgivare orkade inte stå emot och enligt Rudberg så fick Carlqvist välja mellan jobbet och bloggen.

Vem gagnar detta? Vem kan ta dessa så kallade kritiker som på sina bloggar och forum smutskastar Ingrid Carlqvist gång efter annan på allvar?

Ann Helena tar också upp en annan mycket viktig aspekt av det hela:

Det är en katastrof att anonyma mejlare kan skada en journalist och författare på detta sätt. Jag tycker att Journalistförbundet och Författarförbundet här har en uppgift att ställa sig upp och säga att så här får det inte gå till. Och jag tycker att annonsörerna som köper annonsplats i Villaliv borde strunta i dessa anonyma mejl och istället begripa att Ingrid Carlqvist är en professionell människa, som kan sköta sitt jobb trots denna hatkampanj.

Jag håller med henne. Det är en hatkampanj mot Ingrid Carlqvist som pågår. Något annat kan jag inte se efter det som nu skett.

Ingrid Carlqvist har valt att lyfta upp pappornas perspektiv i några vårdnadstvister. Hon har skrivit om deras kamp och vågat ifrågasätta det allena rådande där kvinnor, oavsett mental status och leverne, per automatik blir vårdnadshavare och för det ska hon tystas?

Misstänksamheten mot dessa människor som säger sig företräda barnen kommer att öka och jag är inte förvånad om vi i framtiden kommer att se en ytterligare ökad polarisering. De säger att de skriver för barnens skull men jag anser ju att de gör dem en björntjänst genom sin aggressivitet och snedvridna hållning i många av de fall som de tar upp. Här har Ingrid Carlqvist försökt att belysa ett annat perspektiv vilket slutar med att hon blir tystad.

Vem gagnar detta? Min fråga kvarstår. Gagnar det barnen?

Relaterat:
Monica Antonsson – Ingrid Carlqvist: Inte utan mina söner

Läs även andra bloggares åsikter om Ingrid Carlqvist, nätmobbare, hatkampanj, Ann Helena Rudberg, journalist, intressant?