Mer Göteborg

Har mer nu hunnit att “landa” efter min lilla semester nere i Göteborg. Har lite fler bilder som jag vill dela med mig av givetvis. Kommentarer efter varje som alltid.

Från det fantastiska programmet med alla bilderna. Slog upp en sida på måfå när ben och huvud skulle vila några timmar på hotellet. Madonna – I dont give a…

Oro och en klump i magen. Somnade till ljudet av skrikande ungdomar på Heden. Kraftansträngningen var så mycket mer än någon någonsin kan föreställa sig. Men jag drev på och jag genomförde det jag i hjärtat ville.

Heden i Göteborg. På väg till Ullevi. Fick inte i mig någon kvällsmat och vågade knappt dricka något vatten innan. Var väldigt i min egen värld just genom beslutet att trotsa en massa rädslor som inte ville.

Hittar in ganska omgående och blir lättad över läget. Men ju fler timmar som går, ju mer orolig blev jag. Törstig blev jag, men inte vågade jag dricka. Väntade och väntade.

40 000 personer ville se Madonna år 2012. Läktarna var halvfulla.

Här drar konserten äntligen igång. Då har det hunnit gå många tankar genom mitt huvud där mycket handlade om ren vilja att orka hela vägen. Det fanns inget alternativ och den tanken gjorde väl att det kanske blev än jobbigare för varje minut som gick. Men det var värt allting. Så värt.

Mellan 22:30 till ca 00:20 så höll The Queen of Pop och hennes dansare, musiker och duktiga medarbetare på. Tiden liksom försvann i perioder och det gick så fort det hela. Värk, negativa tankar och mitt mående tidigare på dagen var som bortblåst.

Så här några dagar efter konserten så är jag mer och mer fascinerad av hennes version av Like a virgin. Jag mobilfilmande den själv och det är något i den som tar tag i mig. Kolla själv! Har sett den ett antal gånger nu och jag liksom “fastnar i den” och vill inte att den ska ta slut…

Utifrån mitt hotellfönster så såg jag denna fantastiska balkong. Så vacker med alla sina färger och grönska.

Ser ni poolen vid Avalon-skylten? Visst är det fräckt, så säg?

Vy från Göteborg med statyn som jag nu glömt bort vem den föreställer. Kung Karl med någon siffra eller vad det nu va… (;-)

Hela torsdagen ägnades åt Susen. Hon visade mig runt i Göteborg och vädret var fint.

Hon visade mig sitt tidigare stamhak Jamesons och där pubbade vi lite och käkande lunch. Det som var mest fascinerande med stället var att det kom in många äldre människor för en öl och lite snack. Vart ser man det någon annanstans i Sverige?

Vilken skapelse till lunch! Mitt i allt så finns en hamburgare. Själv så tog jag fish & chips som aldrig kan bli fel.

Susen är lika datoriserad som jag är. Det var roligt att äntligen få träffa henne efter alla dessa år. Vi sågs senast 2005 och hann inte med så mycket då. Med henne kan man verkligen prata om högt och lågt…

…och vi har samma syn på väldigt många saker. Hon tvekar inte heller att säga vad hon tycker om saker och ting och vi pratade om både det ena och det andra. Andlighet och en samsyn i dessa frågor som var så befriande. Tack, Susen för din gästvänlighet gentemot mig.

Tack Göteborg, tack Jontas, Madonna och Susen! TACK!

Rädslan är större än modet

Måste lyfta upp en bloggpost med namnet Anna Lindhs mördare har inte fattat som Ann Helena Rudberg skrev på förra årets sista dag. Den är tänkvärd!

Hon skriver där om att lära sig livets läxa och tar Anna Lindhs mördare som ett exempel. Hon fortsätter:

Det går inte att skylla på en dålig barndom, inte att tycka att det är alla andras fel. Livet handlar om att ta sig igenom allt detta. Var och en av oss har sin egen "Hitler" (han hade också en taskig barndom) inbyggd. Det handlar om att upptäcka var den gömmer sig.

Många gånger har jag trott att jag varit förbi vissa livspassage men eftersom jag varit mitt i dem så har jag liksom inte sett vad som pågår. Det går inte att skylla ifrån sig i längden och tycka att det är alla andras fel. Visst, man kan leva hela liv som offer och att det alltid beror på andra, men var hamnar man då? Man står still eller till och med går bakåt i sin livsutveckling. Jag har problem med detta och det erkänner jag utan omsvep.

Att vi har ett val är för mig självklart. Vi är inte fast i någonting för evigt, men det kan vara bekvämt i sitt elände att sitta kvar eftersom det är just de känslor och tillstånd som man behärskar, även om de gör en illa och man även gör andra illa.

För mig har det varit enklast att stå kvar. Rädslan har hela tiden varit lite större än modet. Nu måste jag vända detta och se modet som större än rädslan. Inte bara för min egen skull, utan även för de som finns omkring mig.

Ann Helena fortsätter:

En människa kan välja att vara ond. Det är ett trist tillstånd.
Vi är skapade med naturliga känslor och om man som barn inte får ge uttryck för dem på ett naturligt sätt så skapar det ett mörkt område i själen. Vi har naturlig vrede, som går över på femton sekunder om den får uttryckas. Barn behöver få uttryck för sin naturliga självhävdelse, auktoritet och vrede, för annars förvandlas detta till en inre "Hitler" och den människan blir full av raseri, hat och hämndkänslor.

Detta känner jag av alltmer och då speciellt hatet och dessa hämndkänslor. Att få utlopp för dem i vuxen ålder är väldigt obehagligt och för mig har nog detta med att döva bort detta då kommit in. Det paradoxala är att när jag gör det numera så blir jag även då arg och hatisk på vissa människor som mitt jordiska ego har svårt att passera. De har varit viktiga för mig i min egen utveckling eftersom jag i praktiken tvingats möta känslor och situationer som inte alltid varit så roliga och goda för mig.

Man kan vara sjuk i själen också och då är frågan hur stort valet är?

Sorg måste barn också få ge uttryck för annars blir de självömkande som vuxna och oförmögna att hjälpa andra. Det inre hos en sådan människa är fyllt med skam- och skuldkänslor.

Så sant så tycker jag. En del av mig vet ju detta gällande mig själv och här är min intellektuella vetskap långt före den mentala. Men jag tycker jag har sörjt och fått ur mig under lång tid nu genom den hjälp jag fått. Men jag hukar och duckar tydligen fortfarande för vissa känslor inom mig. Dövar bort det och skyller just på det. Min röda tråd i livet har varit att försöka ta genvägar ifrån det som smärtar.

För att rädslan är större än modet.

Kärlek är även det en naturlig känsla. En form är villkorslös. Den tar hand om en baby på dess villkor, utan att ställa krav. Men det betyder också att en förälder måste säga nej. Detta nej är även det ett uttryck för kärlek. När barnet växer måste det få lära sig självt och vara stolt över att den kan.
När människor är vuxna är det enbart de själva, som är ansvariga för de val de gör i livet. Ett val medför ansvar och att acceptera detta. Vi har alla en fri vilja, men också ansvaret för konsekvenserna.

Ingen annan är ansvarig för mina val. Att skylla ifrån sig på alla andra blir bara kontraproduktivt i längden eftersom jag om och om igen kommer att få gnugga igenom det jag inte vill se, just för att förstå att jag är själv ansvarig för det som möter mig.

Hon citerar också Elisabeth Kübler-Ross som var psykiater och pionjär inom arbetet med svårt sjuka och döende samt i forskningen om den så kallade "ut-ur-kroppen-" eller "nära-döden-upplevelsen":

Alla som sitter i fängelse har ouppklarade svarta områden i sina själar. De har stor livssmärta och livsångest, men de är inte olika oss andra, förutom att de har stängt av dessa områden. Deras inre är förvridet. De har inte kunnat bearbeta det som har hänt dem, utan har begravt oförrätter och annat, som de inte har klarat av.

Alla föds perfekta, som människor, men om man inte får uppleva tillräckligt med kärlek och förståelse, så kan man bli en tickande bomb.

Dock kan man också, som Elisabeth Kübler-Ross gjorde, gå igenom all den smärta, det hat och den vrede, som inte kunde uttryckas tidigare och vända detta till något gott både för en själv och för andra. Detta är meningen med livet och de som inte begriper det får alla chanser de behöver, för att till sist inse detta. Livet är en skola och vi flyttas inte upp till nästa klass förrän vi är mogna för det.

Och alla får all den tid vi behöver för detta. Det är också en universell lag. Men visst vore det bra ifall människor i allmänhet, vi som art, snart begrep de enkla lagarna för hur vi fungerar.

Jag håller med Ann Helena Rudberg i stora delar. Vi föds som blanka kort och med nya möjligheter till att förändra våra liv. Vi påverkas av de föräldrar vi valt och de kamrater som kommer att hjälpa oss att utvecklas som allra mest. Ingenting är egentligen fel så länge man inte medvetet skadar andra. Det är där den fria viljan kommer in och ju mer man lär och ju mer man kan ta in, ju oftare så väljer man den goda viljan och inte den som gör att friktion uppstår och nya omvägar möter en på livets stig.

Sen vad som riktigt menas med att flyttas upp till nästa klass, det vet jag inte. För mig handlar det om andlig mognad och i den skolan finns det i så fall oändligt många klasser.

Men så länge rädslan är större än modet så får många av oss problem. Man står och stampar känns det som och att då ha kraft att utmana detta är en kamp. Att vända på det så att modet blir större än rädslan. Det är mitt mål 2012.

Allt är ett

Eld och vatten
Sol och måne
Dag och natt
Sök och du skall finna
Jag är vägen, sanningen och livet

Följ den gyllene tråden genom mörkret ut till ljuset.
Räck mig din hand Börja klättringen nu
Tiden är knapp
Riv egots murar
Ni är ett.
Allt är ett.

Ur ett föds många, som igen blir ett.
Jag är ett, jag är alla och allt.
Evighetens oerhörda känsla portionerad i tidsåldrar, år och dagar.
Varats oändliga mysterium.
Pol och motpol
Gott och ont

I denna enda tanke ryms svaret på det som är.

A.W

På egna ben

Jag ser ett mönster i mitt liv. Det har egentligen pågått ända sen jag var liten och det är att jag alltid gömt mig i andra människor. På ett eller annat sätt. För att slippa känna och ta tag i mig själv.

Detta pågick under många år och var väl som värst på 80- och 90-talet. Men även de senaste åren så har jag nu när jag tänker tillbaka ofta tagit skydd av andra när det börjar bränna till lite och jag måste visa vem jag är.

Jag glömmer aldrig den själen som under några år för mig var något som en mentor. Jag lyssnade på allt och trodde på det mesta. Han var så andligt verbal och kunde säga så kloka ord. Det var liksom så skönt att själv slippa ha huvudrollen i mitt eget liv. Sån har jag alltid varit. Velat bli omhändertagen och spela en underordnad roll på något vis. Men i alla fall, när jag tillslut började ifrågasätta det han sade, då blev det ett helt annat ljud i skällan. Då var det jag som hade problem med mitt ego och då var det helt plötsligt så att allt snurrade runt mig. Det var en märklig upplevelse speciellt som jag idag vet att denna själ själv inte haft det så lätt i livet.

Gemensamt för många som jag gömt mig bakom är att jag liksom på något sätt blivit deras alibi för att själva slippa se inåt i sig själva. Kan låta paradoxalt men det mönstret är också tydligt tycker jag. Det finns flera som varit i min närhet som under åren naggat på mig och försökt varit hjälpsamma och stöttande, men sen när jag i min tur kommit dem lite för nära eller ifrågasatt saker, då är det liksom någonting annat som gäller. Det är ett dubbelverkande i detta som blir tydligare, ju mer jag tänker på det. Jag gömmer mig och när jag vågar titta fram, så gömmer de sig… och vill liksom ha mig på det sätt som gör att de kan fortsätta att vara den barmhärtiga samariten.

Det är just detta som jag i framtiden måste vara vaksam på och som gör att jag nu befinner mig i något slags ingenmansland när det handlar om relationer. Dels är jag rädd själv att fastna så i någon annan att jag själv upphör att tänka och agera på det sätt som är bra för mig och som jag nu tvingas att göra när jag är singel och ensam och dels är jag rädd att återigen stöta på någon som visserligen vill vara en vän och hjälpa mig men som då helt blundar för sina egna inre svårigheter.

Det är inte alls lätt detta och jag måste säga att jag är livrädd för att fastna i destruktiva relationer igen. Det må handla om vänskap, partner eller vad som helst. Det finns undantag, det gör det och det finns människor som jag själv stött bort genom att jag har agerat som jag har gjort. Men tänker jag efter så är de personerna ganska få och dem saknar jag. De andra är det nästan en befrielse att ha brutit kontakten med. Relationer där allt står stilla i år, de är inte bra för någon.

Jag har tvingats att stå på egna ben. Eller kanske inte ändå, kanske är det någonting djupt inom mig som vill vidare, även om jag många gånger försöker att förneka honom. Att titta inåt och på sig själv med alla de plus och minus man har är vägen framåt. Inte bara för mig, utan för alla människor.

Jag har problematiserat min sexuella läggning länge. Har varit så rädd för vad människor ska tycka om mig. Jag har ju inte ens tyckt om mig själv och den jag är, hur ska jag då kunna stå utåt för detta? Jag förstår mycket väl Peter Jöback och nu senast Ricky Martin varför det tagit sådan tid för dem att vara ärliga mot sig själva. En del har inga problem alls med detta, medans andra får kämpa hela liv. Idag struntar jag i vad människor tycker om mig när det handlar om just detta. Kanske handlar det om att jag själv inom mig accepterar den jag är och på så sätt så blir det liksom inte intressant vad andra säger och tycker. Visst, det är inte roligt att veta hur vissa resonerar, men det känner jag idag är mer att detta är deras inre problem och kamper, än något som jag ska ta åt mig av.

Den som läser min blogg måste ju tro att jag är värsta psykot, med alla de problem jag har skrivit om genom åren. Men jag tror faktiskt att jag är på rätt väg och mycket av förklaringen är att jag är öppen och vågar prata om de sidor som inte alltid är så vackra att titta på. Jag har liksom inte haft så mycket annat än mina ord och min blogg för att få ur mig det som finns inom mig. Jag tror inte på slutenhet och att människor ska hålla saker och ting för sig själva. Det ska ut och för mig är det en styrka och inte en svaghet. Jag känner mig inte svag idag, trots att jag har vänt ut och in på mig själv på min blogg. Jag är starkare än någonsin just för att jag varit öppen och inte har några hemligheter som kan vändas emot mig. Ryggen är fri så att säga och det är så jävla skönt.

Fast de allra flesta dagarna så är jag som vilken kille som helst. När jag har barnen så är jag pappa fullt ut och när jag är ensam så försöker jag hitta mig själv utan alkohol. Den tröstaren gör mig svag och jag vill ersätta detta med någonting annat. Kanske en lugn, trygg och fin kille? (;-) Oj, nu blev det ju nästan en liten kontaktannons av det hela så här på slutet av allt mitt babblande…(;-)

Jag behövde skriva av mig idag. Det finns så mycket ord inom mig…

Idiotförklarad av så kallade humanister

Det finns en del saker kring ens tro som kan reta upp mig så fasligt. Människor som förnekar varje form av existens förutom den dom kan se med sina egna ögon till exempel. Visst, det är också en tro, men det är också i många stycken en tro på svart eller vitt och en idiotförklaring mot oss andra som har andra trosupplevelser med oss i livet.

Humanisterna och dess tvärsäkra ordförande Christer Sturmark är en sådan själ och idag fick jag dessutom se en twittring i ämnet där sådana som jag i det närmaste idiotförklaras. Jag blir illa berörd av okänsligheten och att de inte kan förstå att vissa andra människor faktiskt har andra upplevelser med sig i livet. För mig personligen är det respektlöst när man dessutom vet vad jag varit med om, men ändå aldrig ens verkar reflektera över något annat än det som är här och nu. Det känns som om man aldrig lyssnat på mig genom de år vi varit vänner.

Ja, jag blir förbannad och arg. Det blir jag. Jag tror (vet) som sagt på någonting mer än det som är just här och nu och min mamma bevisade det verkligen för mig. Men det kanske dessa så kallade humanister också kan förklara bort med att jag var sinnesförvirrad och totalt puckad i skallen när hon besökte mig ett halvår efter hennes död. Då måste ju min syster vara lika korkad och dum eftersom mamma även kom till henne… ja, ni hör ju hur dumt det blir och till vilka åtlöjen de gör sig, de så kallade humanisterna som förnekar allt som det själva inte har upplevt.

Jag tror också på evigt liv. Jag tror på flera liv. Jag har själv gjort en regression som för mig var så trovärdig och som faktiskt vände upp och ner på mitt nuvarande liv. Jag fick viktiga pusselbitar. Skulle jag inte tro på det jag då var med om, så lovar jag, då är jag färdig för psyket. Direkt. Men det är väl kanske så de ser på mig…? Som en som man klappar på huvudet och säger “Det går över snart, Jerry”… vad är det om inte ickerespekt för människan och så ohumant som det bara kan bli för dessa så kallade humanister.  Jag vet vad jag har varit med om och jag är inte tyst om det. Kanske är det just det som är felet, att jag inte är tyst?

Jag prackar inte på någon min tro. Jag berättar om någon vill lyssna. Men jag reagerar när jag läser vissa saker som indirekt idiotförklarar mig. Då kan jag inte vara tyst längre. Humanisterna och dess fans borde ha samma respekt för mig som de själv kräver av de som inte delar deras tro. För att inte tro, det är en tro det också.

En sak  är säker i alla fall och det är att när vi dör, så får vi svaret och jag lovar er, då finns många som då kommer att bli jävligt överraskade.

Läs även andra bloggares åsikter om Humanisterna, Christer Sturmark, reinkarnation, själavandring, andlighet, respekt, regression, intressant?

Mycke andligt idag

Avstämningsmöte som gick väldigt bra. Men ändå så känns det tomt. För nu är jag helt själv igen utan någon som helst kontroll från något håll. Vilket både är bra och jobbigt för mig. Men mest bra eftersom jag nu vet att det är jag som har valen.

Jag berättade helt ärligt om de gånger återfallen kommit. Min terapeut fyllde i och berättade om hur hon såg på mig och överterapeuten eller vad jag ska säga tyckte efter detta att det var dags att släppa mig. Så det kan gå… (;-)

Visst mår jag bättre idag än tidigare. Det går inte riktigt att sätta ord på det, men jag känner mig tryggare med mig själv på något vis.

En märklig händelse inträffade sedan med en försäljare som jag på nåder träffade. Jag brukar hålla dem kort i vanliga fall. Fast den här killen är slug på något vis och lyckas linda mig runt sitt finger. Och nej, det handlar inte om det du nu tänker… (;-) utan det är på något annat sätt som jag inte kan förklara. Men i alla fall, efter det att han hade visat sina produkter, så började vi prata lite allmänt om mående och detta med att hitta sig själv och inte dras med i dagens höga och ibland för stressiga tempo. Han vill visa mig en länk och berättar att han är väldigt sugen på att ta hjälp av den killen. Jag häpnar lite när jag ser vem det är och vilken inriktning som det är på dessa kurser. Då kändes det som ett menat sammanträffande och att jag själv skulle våga lite mer och kanske själv ta kontakt med denna person. Hans sida heter Själens Krigare och du hittar den här!

Tidigare i morse så hade jag ett ganska djupt samtal med en arbetskamrat om regression, själavandring och om artikeln om mig i Aftonbladet Härligt hemma! Mycke andligt idag…

Artikel om mamma i Aftonbladet

Idag så publicerade Aftonbladet den artikel de gjorde med mig för ett tag sedan:
Först med en liten “teaser” högst uppe på framsidan i deras bilaga Härligt hemma!
Sen en artikel med bild på sidan 43. Jag är nöjd med orden och hur det framställs.

Det började med att reportern Karin Grahn Wetter mejlade mig och frågade om jag hade någon paranormal upplevelse att dela med mig av. Hon hade hittat min blogg och direkt så tänkte jag på mitt möte med min mamma, ett halvår efter hennes död.

Vi var i kontakt med varandra några svängar och även syrran ställde upp och berättade sin del i historien. En historia som för mig är en sanning och som för mig har förändrat mitt sätt att se på detta med livet och döden.

Om de lägger upp artikeln även på deras webbplats så kommer det en länk.

Sturmark vet det jag inte kan förklara

Med spänd förväntan så satte jag mig igår för att kolla in TV4:s dokumentär i två delar Det stora grå, som handlar om paranormala eller som många slarvigt uttrycker det övernaturliga fenonomen.

Vi får följa två män Daniel Kristiansson och Johan Halleröd som i dokumentären försöker få svar. Givetvis så går det inte så bra med de gängse vetenskapliga krav som idag finns.

Dokumentären är ganska tråkig och ibland blir spekulationerna larviga med både bild- och ljudeffekter som inte har ett dugg med ämnet att göra. Gillade dock berättaren Björn Granath som gjorde det bästa av det material han fått.

För och emot. Som alltid. Övertygade medium och sen Christer Sturmark som stängt dörren för allt som han inte kan begripa. Och det är mycket. Jag känner hur irriterad jag blir när Sturmark så säkert uttalar sig om att allt är påhitt, båg och trams. Sturmark har blivit symbolen för humanistiska värderingar, men såsom han framställdes igår så stänger han ute många människor och vad de varit med om. Är det humanistiskt?

Till viss del kan jag köpa hans argument, men ibland blir det larvigt när han försöker förklara för oss att allt handlar om vad vi vill tro och vad vi önskar. När killarna var på ett slott och den ena av dem kände en slags närvaro så hade Sturmark ingenting att komma med. Han blev just då för mig symbolen för det han själv bekämpar – fast precis tvärtom. Sturmark vet det jag inte kan förklara. Grattis!

Jag har ju den uppfattningen att sådana här saker aldrig går att bevisa med de vetenskapliga instrument vi har idag. Detta är sådant som inte låter sig bevisas genom sådana mallar. För detta är inte vetenskap. Det är människors inre själsliv som beroende på hur långt vi kommit i vår öppenhet och känslighet är totalt olika.

Så egentligen är sådana här program dömda på förhand om man sitter och tror på att man ska få se vetenskapliga bevis som kan verifieras. Det går liksom inte.

Jag kan bara gå till mig själv. Det går aldrig att bevisa de upplevelser jag haft. Jag kan bara berätta om mina upplevelser och sen får folk tro på det eller inte. Mina upplevelser är mina och de kommer aldrig att kunna bevisas på det sätt som Christer Sturmark och hans vetenskapstalibaner vill. Och det vet de om. Men för mig handlar det inte om det, det handlar om att jag själv accepterar upplevelserna och stannar med det.

För jag blir lika irriterad på alla spålinjer och alla som försöker göra pengar på människors längtan efter någonting mer. De som blint hävdar att de har gåvan och sen handlar det bara om mammon och att lura människor. För sådana människor finns.

Själv har jag inga behov längre av att försöka övertyga andra om att jag träffat min mamma efter hennes död, att jag fått till mig saker och ting som omöjligt låter sig förklaras eller bevisas för någon annan. Bara för mig och i min själsvärld. Det räcker för mig.

Läs även andra bloggares åsikter om Det stora grå, TV4, Daniel Kristiansson, Johan Halleröd, Christer Sturmark, Björn Granath, paranormalt, dokumentär, intressant?

Möte med Benny Rosenqvist

Ananda Uppsala anordnar den 16 december 2008 en medial demonstration/storseans med Benny Rosenqvist.

Benny Rosenqvist är en mycket spännande själ. Jag läste en bok med honom, Överlevaren för något år sedan och måste säga att hans liv fascinerar mig. Därför är det väldigt kul att se att han i december kommer till Uppsala för att hålla en medial demonstration.

Tiden är kl 18.30 och platsen Bangårdsgatan 13 i Uppsala. Lokalen heter TR-salen i Drabantenhuset. Kostnaden är 250:- för icke medlem och 200:- för den som är med i Ananda Uppsala. Jag tror att det blir en toppenkväll!

De sista åren har det jordiska varit mig närmast. Att överleva och försöka hitta mig själv har varit första prioritet. Att se utåt och försöka förstå det ogreppbara och vara nyfiken på andlighet och Andra sidan har inte funnits inom mig. Inte på det sätt som det fanns tidigare i alla fall.

Förhoppningen är ju att kvällen med Rosenqvist kan inspirera mig att se mer av den ljusa tillvaron av livet. Hoppet och kraften. Kanske även för dig?