Homofrågan skiljer kyrkor åt

Den etiopiska regeringen måste straffa dem som befinns infekterade med sodomitiska aktiviteter.
Abune Paulos 1925-2012 – fd patriark i den etiopisk-ortodoxa kyrkan.

Svenska kyrkans syn på homosexualitet är felaktig, därför har vi brutit relationen. Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien skräder inte orden. De vill dessutom, tillsammans med andra kyrkor i Etiopien att ett förbud mot homosexualitet ska skrivas in i grundlagen. Idag så är homosexuella förhandlingar redan förbjudna och kan ge upp till fem års fängelse men kyrkans folk vill alltså gå längre än så. Historien går igen alltså, även om det är många år senare i detta land…

De säger vidare att samkönade äktenskap är en svår synd, i strid mot Bibelns lära och Guds plan. Mekane Yesus-kyrkan avskyr sådant och har därför begärt att kyrkor som viger par av samma kön och inte nog med det utan även prästviger homosexuella ska ompröva sina beslut. Svenska kyrkan vill inte ändra sina beslut och därför så bryter de samarbetet.

Men de vill gärna fortsätta att få pengar av Svenska kyrkan, trots de hårda orden mot densamma och intoleransen mot den väg som den kyrkan väljer. Pengar luktar ju som bekant inte och tyvärr blir det ju vanligt folk som drabbas av hur deras ledare agerar.

Det som återigen slår mig är hur oförsonlig och hur stor plats just detta med homosexualitet får i vissa kyrkliga sammanhang. Svenska kyrkan har ju på ett mycket bra sätt kommit förbi detta och jag är säker på att om några hundra år så kommer de att ses som en ledstjärna för öppenhet och tolerans, även mot de som är intoleranta och inte vill ha med dem att göra längre. Att tron och tolkningarna får vara så pass vida så att människor känner sig välkomna och inkluderade och inte tvärtom, det som den etiopiska kyrkan sysslar med och det som den svenska höll på med för hundra år sedan.

Svensson är ju klockren

Vi är många som inte längre vill hunsas för att vi har den tradition vi har, och dessutom vet vi att den traditionen spelat en enorm roll för demokratisering och respekt för mänskliga fri- och rättig­heter.

Det är inte ofta jag håller med den gamle ledaren för kristdemokraterna Alf Svensson men i detta är han ju klockren.

Dessa så kallade humanistivrare kan bli hur radikala och hårdföra de vill, men det finns en gräns. Firar de jul och i så fall varför är ju en relevant fråga till dem?

Blir så trött på denna ängslan som många visar gentemot de traditioner som vi har i vårt land. För att liksom alltid nöja minoriteten så måste allt sopas bort, allt det som majoriteten tycker om och bejakar. Det är sorgligt vilken utveckling som nu är på väg. Som jag skrev tidigare i en post just om skolavslutningar i kyrkan:

Svenska kyrkan ska inte ängslas så mycket över det Skolverket uttrycker. De ska stå upp för det som faktiskt är kristendom och utifrån det erbjuda sina lokaler. Om det då betyder att inga skolavslutningar längre kan hållas i våra kyrkor så må det vara så, men att på det här sättet så kompromissa med det man står för och tror på, det tycker jag känns helt fel. Varför inte ordna alternativa skolavslutningar för de som vill komma? Utan skolans inblandning?

Skolavslutning i kyrkan

Har nu på morgonen tagit del av Skolverkets direktiv gällande skolavslutningar i kyrkan. Texten Skolan och kyrkan (hela texten pdf-fil) berättar bland annat om:

Utbildningen och undervisningen i förskolor och skolor ska vara icke-konfessionell. Det innebär att det inte får finnas religiösa inslag. De fristående förskolor och skolor som har en konfessionell inriktning får dock ha sådana inslag i utbildningen, men inte i undervisningen.

Redan här så förstår jag inte riktigt vad Skolverket menar. Jag må vara trög men fristående förskolor och skolor får alltså använda sig av religiös påverkan i utbildningen men inte i undervisningen?! Vad är skillnaden i de orden? För att utbildas i någonting så måste man väl få undervisning? Eller tänker jag helt fel?

Skolverket fortsätter:

Avslutningen får inte utformas så att det blir en religionsutövning för eleverna. Gränsen för när en skolavslutning är ett uttryck för religionsutövning måste bedömas från fall till fall. Skolinspektionen har i ett flertal tillsynsbeslut slagit fast att om skolavslutningen utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och att det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse, kan skolavslutning ske i kyrkan.

I förlängningen så måste ju även detta innebära att man måste skippa de flesta av de julsånger som sjungs i samband med julen i skolans värld?

Svenska kyrkan ska inte ängslas så mycket över det Skolverket uttrycker. De ska stå upp för det som faktiskt är kristendom och utifrån det erbjuda sina lokaler. Om det då betyder att inga skolavslutningar längre kan hållas i våra kyrkor så må det vara så, men att på det här sättet så kompromissa med det man står för och tror på, det tycker jag känns helt fel. Varför inte ordna alternativa skolavslutningar för de som vill komma? Utan skolans inblandning?

Religion är en privat angelägenhet. Notera att nästan 70% av vår befolkning fortfarande är medlemmar i Svenska kyrkan och för mig är traditionen stark i detta. Erkänner utan omsvep att jag gillar traditionen såsom den varit på många håll i vårt land och de värden som Svenska kyrkan står för med vissa undantag, även om det rent juridiskt haltat genom den lagstiftning som vi nu har i vårt land. Men det går att komma förbi just detta genom att kyrkan själv tar initiativet.

Svenska kyrkan ska stå upp för de värden som de tror på. Så låt skolan välja och anpassa sig om de nu vill använda kyrkan. Varför ska Svenska kyrkan göra det?

Könsstympning & osolidarisk Pärson?

Redan på midsommarafton så publicerade fem präster från Svenska kyrkan en debattartikel med namnet “Vi måste visa respekt för rätten att vara annorlunda”.

För mig och utifrån mitt perspektiv så blir jag bara förvirrad när jag läser detta. Vad vill de säga, egentligen? Vilka utgångspunkter har de och skjuter de inte väldigt illa i sitt uppsåt?

Seder och bruk, traditioner och såsom det allt varit samt religiösa sedvänjor. Ord och tankar som känns väldigt tossiga och gamla. För mig är det mycket enkelt och då resonerar jag utifrån det perspektiv som jag ser som det enda, det icke-religiösa utan enbart mänskliga att man inte skär i barn som inte har någon egen vilja. Det gäller oavsett tradition eller “religiös sedvänja”. Argumentationen far iväg i stora djupa och viktiga konstateranden men det hjälps inte eftersom grunden för varje människa handlar om att få bestämma om sin egen kropp, oavsett om man är barn eller vuxen. Det kan aldrig bortförklaras med religiösa traditioner och att man alltid agerat på ett visst sätt.

Sen när man läser alla kommentarer efter debattartikeln så förstår man att dessa fem inte alls har åsikter som delas av så kallat vanligt folk och många vill inte ens vara kvar i samma kyrka som dessa fem för den obehagliga tonen och de slutsatser som de drar.

Kristen Opinion skriver i anledning av debattartikeln en egen analys med rubriken “Brösttoner uppifrån” på ett mer förståeligt sätt vad det handlar om. De skriver bland annat:

Generande är det att kvinnokvintetten inte tycks ha läst på tillräckligt om den fråga de går ut i. För att dölja bristen på argument så målar man upp en hotbild.

Och fortsätter:

Menar dessa akademiker och biskopar verkligen att Vårdförbundets ställningstagande, och andras syn på barnets rätt till integritet och religionsfrihet, beror på att tvillingtornen rasade eller extremistiska krafter då och nu i Europa?

Att ens antyda att kollegor, barnläkare, debattörer eller utredare mot främlingsfientlighet skulle ha medvetna – eller omedvetna – främlingsfientliga agendor, och att som biskopar gå ut och säga detta, är otillständigt.

Det är inte bara Kristen Opinion som reagerat skarpt mot debattartikeln. Flera bloggar såsom Ann Helena Rudberg och Ann-Maris blogg ifrågasätter med i mitt tycke vettiga och relevanta åsikter kring det hela.

Ett annat ämne som engagerar mig:

“Solidaritet finns inte i Anjas ordbok” är rubriken på Ronnie Sandahls senaste krönika. Där går han hårt åt vår alpina stjärna Anja Pärson för att hon inte vill bli en ikon i gayrörelsen och inte springa omkring på Pride och vara stolt över den hon älskar. Eller som han skriver ordagrant:

Hennes rädsla, när hon nu kommit ut som lesbisk, var alltså inte att mötas med glåpord och avsky. Det säger att vi trots allt lever i ett land och en tid som är lite mänsklig­are än en hel del andra länder och tider.

Men att hennes största rädsla tycks vara att representera en utsatt grupp säger också något om vår tids rädsla för solidaritet.

Vem är Ronnie Sandahl att lägga värderingar i Anja Pärsons egen inre kamp för att våga stå för den hon är och hur hon sedan agerar?! Hur har han ens mage att antyda att hon inte är solidariskt för att hon väljer en annan väg än de som hela tiden syns i media? Som om det är den enda markören för mänskligt värde och existensberättigande? Jag blir mäkta upprörd över hans argumentation när det handlar om Anja Pärson och hennes kamp i livet. För det är faktiskt så att för alla som är homo- och bisexuella så kanske det inte är så lätt att i alla lägen acceptera den man är. Det kan ta år och till och med liv att bli tillfreds med sig själv. Att då även behöva vara ikon och så kallad offentlig person utifrån sexuell preferens är helt otänkbart. Den tanken verkar vara helt försvunnen i Sandahls resonemang.

Sen undrar jag faktiskt hur länge arvsynden ska leva kvar för de som idag kommer ut? För återigen så kommer ju argumenten om att man idag ska vara jävligt tacksam för vad gayrörelsen gjorde förr i tiden och bara för det ställa upp. Det köper inte jag. Man kan inte tvinga på människor en roll som de inte vill ha, oavsett vad det gäller och oavsett vad andra har gjort före dem.

Sen går Sandahl också hårt åt Pärson för att hon flyttade till Monaco likt många svenska sportstjärnor och att det nu passar att komma hem till skattefinansierad vård- och omsorg. Det resonemanget är Kung Jante för mig och han glömmer hur mycket glädje och spänning som denna fantastiska idrottskvinna givit oss genom åren. Men det verkar inte vara värt någonting i denna trångsynta man och hans krönika.

Anna Troberg, Netza.se och Sanna Rayman skriver både förtjänstfullt och vettigt i samma ämne.

(Jag provar att öppna upp för kommentarer på detta inlägg, så får vi se hur det fungerar i fortsättningen.)

Läs även andra bloggares åsikter om könsstympning, osolidarisk, Svenska kyrkan, gayrörelsen, Anja Pärson, intressant?

Sårbarhet & eget mod

Läser i Kyrkans Tidning om “min” biskop Ragnar Persenius när han berättar om förlusten av sin son år 2007. Vi ska inte fly från det svåra och dessutom våga erkänna den sårbarhet som vi bär på är några av de kloka ord som han säger i intervjun. Förlusten påverkar honom hela tiden men den har också öppnat upp för samtal med andra människor kring detta med en förlust av nära anhörig.

Att som biskop berätta om detta tycker jag är bra och förhoppningsvis så öppnar det upp för att fler inte väjer för det som är svårt och sårbart.

Persenius har varit biskop i Uppsala stift sedan 2000.

Mitt egna mod har sviktat den sista tiden. Det handlar främst om att prata på min egen blogg. Har helt tappat inspirationen och lusten att berätta om hur jag mår och hur min vardag ser ut, åtminstone på en mer regelbunden basis.

Det finns flera orsaker till det, både mina egna tvivel men också påverkan från andra som varit ganska negativ för mig den sista tiden. Jag vill liksom inte blotta mig för människor som missförstår och ger mig ord som sänker mig. Det finns en orsak till att jag numera inte tillåter kommentarer på min blogg och att jag tillfälligtvis inaktiverat Facebook.

Ja, jag är sårbar och kanske får jag skylla mig själv många gånger, men det är jag. Det är sådan jag är. Det är jag som är så känslig och mår jag dåligt av vissa saker så tänker jag inte fly längre, precis det som biskopen berättar om, utan jag är kvar även om jag förändrar förutsättningarna lite för min kommunikation, här på min blogg. Jag skriver ju främst för min egen skull och inte för att tillfredsställa några andra.

Långfredagen ur flera perspektiv

Förr i tiden så var långfredagen en lugn och stillsam dag. Den skulle präglas av sorg och många klädde sig i svart. Så sent som 1969 så var det förbjudet att vara ute på nattklubb den här kvällen, restauranger hölls stängda och handla var det inte tal om.

De hette då att det skulle råda “Allmän frid” och många barn fick inte leka denna dag utan det var stillhet som skulle råda även för de små. Sveriges Radio spelade bara psalmer en dag som denna. Detta märkliga fenomen pågick alltså ända fram till 1969.

I den kristna delen av Sverige så kallas den här veckan för Stilla veckan. Man har passionsgudstjänster där bibeltexter ur ett av evangelierna läses varje år.

Trots att jag har jobbat inom Svenska kyrkan under många år så har just den här dagen inte haft någon större betydelse för mig. Visst, jag ser människor som korsfäster sig i sympati med Jesus runtom i världen och jag förstår innebörden av deras handlande.

Min tro på Jesus är inte starkare än min tro på vilken annan historisk person som helst. Att Jesus funnits, det tror jag på men att alla berättelser om honom verkligen inträffat är jag mer skeptisk till. Jag tror att många genom åren har velat att det skulle ha varit på ett visst sätt och då ändrat de historier som vi idag läser om Jesus och hans liv. De som använt och använder religionen som ett sätt att få makt och styra andra människors liv genom Bibeln och dess berättelser.

Fast jag ser ändå Jesus som en symbol för hoppet, för att vi människor ska kunna försonas en dag och faktiskt när jag är riktigt ledsen som en fadersfigur, en som finns där oavsett hur jag mår. Det är tankar och känslor som kommit mer de senaste åren för mig och speglar nog min egen saknad efter en far, en rot någonting att luta mig själv emot. Men det är mer på ett symbolisk plan som Jesus då får iklädda sig det hoppet för mig.

Så jag kanske tror på Jesus ändå på något märkligt sätt? Ibland önskar jag att det fanns oberoende texter som inte är nedsolkade av religiösa dogmer och antaganden där det många gånger handlar om att ge mig skuld och tacksamhetskänslor mot någonting som jag medvetet inte vet ett dugg om. Att se på Jesus som en viktig historisk person som enade människor måste ju gå utan att för den skulle behöva tro på hela paketet.

Långfredagen ur mitt perspektiv är just dessa tankar. En dag av vila blir det ju dessutom eftersom jag inte jobbar.

Thorsten Flinck sa precis tidigare idag på Nyhetsmorgon att dagen är till för att kölhala svikarna på ett kärleksfullt sätt… även om jag inte riktigt förstår vad han menar, så låter det ganska bra. Att försöka försona sig med de man har komplicerade relationer till, oavsett om de finns på plats fysiskt eller inte.

Tänk hur ofta jag funderar på varför man är där man är. Vad som gör att just jag hamnat i de relationer och sammanhang som jag gjort. Mitt problem är väl att jag funderar på varför alldeles för ofta och då glömmer bort att leva överhuvudtaget.

Rutinerna sitter som en smäck

Jobbar på bra nu. Rutinerna sitter som en smäck och då trivs jag. Bussfärd utan komplikationer och handling enligt budget. Fick till och med några kronor över.

Virriga jag trodde att jag skulle göra en potatissallad idag när jag kom hem från jobbet. Men se, det var en potatisgratäng som jag köpt ingredienser till och bara det visar väl på vilken kocknivå jag ligger… hehe… Men det blev gott i alla fall. Mumsade kanske lite för mycket men tröstar mig med att vi körde med en mycket låg fetthalt på 4%… (;-)

Ser också att kvinnoprästmotståndaren Dag Sandahl gängat sig med en 30 år yngre….präst!! Tala om att när fan blir gammal då blir han religiös… (;-)

För många kyrkor i Sverige

3 384 kyrkobyggnader finns det i Sverige. När Svenska kyrkan, som sakta men säkert tappar medlemmar så börjar ju diskussionen komma om alla de kyrkor som finns i landet och vad man ska göra med dem. De kostar massor av pengar att renovera och många är i dåligt skick.

Etikkonsulten och förre domprosten H B Hammar (äldre bror till K G Hammar) skriver på SvD Opinion bland annat:

Det omtalade kulturarvet skulle knappast bli mindre påtagligt om några hundra kyrkobyggnader togs ur bruk. Att stänga kyrkor och lägga dem i malpåse är drastiskt. Ett alternativ kan vara att kyrkorna säljs till privatpersoner för ombyggnad till bostäder, kanske förändras till kaféer eller pizzerior, eller varför inte görs om till kontorslokaler eller lokaler för småindustri.

Det är nog inte fråga om, utan när Svenska kyrkan måste börja göra sig av med vissa kyrkobyggnader. Det håller liksom inte i längden att bevara alla dessa tusen för några få besökare i många av dem. Ekonomin klarar helt enkelt inte av det. Visst, det kommer att protesteras även om ingen går i kyrkan. Kyrkan ska ju stå där i byn, även om man aldrig besöker den.

Kyrkan har en viktig roll i vårt samhälle när det inträffar stora katastrofer och då människor behöver stöd. I detta arbete tror jag kyrkan röner den största uppskattningen och för det arbetet behövs inte tomma kyrkor. De människor som går i kyrkan har på 20 år nästan halverats, men antalet kyrkor är intakt.

Jag tycker inte som Hammar att alternativet rivning ska uppmuntras. Sälja, hyra ut och anpassa lokalerna till dagens sekulariserade medborgare anser jag vara ett bättre alternativ. Om det inte fungerar så kanske rivning kan finnas med som en sista desperat åtgärd.

Men att inte göra någonting är bara att skjuta problemen med övertaliga kyrkor framåt i tiden. Det är, som Hammar skriver, fegt! Våga agera nu!

Kan man vara homo fullt ut i Sverige 2011?

Vårt land Sverige är ju ett av de liberalaste fästena i världen när det handlar om att få var den man är rent sexuellt? Notera dock när jag nu skriver liberal så är det ett skällsord bland många och då speciellt i de kretsar jag rör mig i. Att var liberal i Svenska kyrkan, det är att acceptera ALLT och det är inte bra enligt vissa röster. Man måste ju ha några normer och man måste ju tala om vad som gäller för de lealösa som inte kan tänka själva!

Ja, det var ett sidospår, men att vara liberal är många gånger att vara mesig och inte ha några regler alls enligt de som är stadda i sin tro. Tala om dubbelfel, för mig är liberal att acceptera ALLA och inte utestänga någon. Vem är domaren?

Men tillbaka till min grundfråga:

Kan man vara homo fullt ut i Sverige 2011?

Ja, det tror jag. Om man håller käften och inte tycker något då går det bra. Men nej, om man står upp för sig själv och vågar säga att man föredrar någon som har samma kön som sig själv. Då får man problem, som i USA.

Jamey Rodemeyer kom från USA och tog sitt liv alldeles nyligen. 14 år gammal så såg han ingen annan utväg. Jamey är inte unik utan jag är säker på att det finns många Jamey i Sverige, som är livrädda för att vara sig själva.

Jag ska berätta en sak för er nu. När jag var 14 år så var jag livrädd för att mina så kallade kompisar skulle få reda på att jag gillade killar. Jag gjorde allt för att dölja detta. Ställde upp på saker för att bevisa att jag inte var någon fjolla eller någon som gillade killar. Det satt hårt i mig detta, att inte vara annorlunda.

Tänker på Jamey och att gå så långt att ta sitt eget liv, det måste innebära att han var så hårt ansatt av sina mobbare att han inte såg någon annan utväg. För jag minns ju hur jag kände det. För mig handlade det mer om att anpassa mig och tiga still. Att i pojkrummet få drömma om de snyggaste killarna, men aldrig yppa det för någon. Skulle någon få veta, då var jag död! Så illa var det för mig. Jamey var mycket modigare än vad jag var och för det fick han plikta med livet.

När det gäller mig själv så pratar vi alltså om 1979-1980 och den period som homosexualitet stämplades som sinnessjukdom i Sverige. Det togs bort 1979, men visst funderade jag ofta på om jag var knäpp, skadad eller tokig och det lindrades inte av att min pappa alltid hånade mig för en massa saker som alltid utmynnade i att han avskydde mig för den jag var. För bögar var det värsta han visste! Mitt sexualliv har påverkats starkt av det jag var med om och sviterna lider jag av än idag.

Kan man vara homo fullt ut i Sverige 2011?

Nej, är mitt egentliga svar. Jag tror inte att det finns så ansvarsfulla föräldrar som fullt ut accepterar sina barn. Rätta mig gärna om jag har fel. Traditioner, gamla avlagringar eller en tro på att mitt barn är heterosexuellt gör att min tro mot de som hävdar motsatsen lite känns som en efterhandskonstruktion.

Att vara homo helt öppet i Sverige idag år 2011 innebär begränsningar, tankar om mindre värde och att allt inte är som det ska. Eller har jag fel?

Läs även andra bloggares åsikter om Jamey Rodemeyer, hbt, mobbning, homosexuell, Sverige, Svenska kyrkan, intressant?

Den modiga prästen från Aspeboda

Plocka bort talet om synd, skuld och slaktade lamm är rubriken på en debattartikel som prästen Ulla Karlsson från Aspeboda församling skrev i Kyrkans Tidning den 24 mars 2011.

Debattartikeln har blivit den mest uppmärksammade i Kyrkans Tidnings historia med hundratals kommentar där de allra flesta är upprörda och negativa emot det hon säger.

Vad är det hon säger då?

Hon ifrågasätter den gamla gudsbilden och människosyn där mycket handlar om skuld och skam. En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, där Guden är som vilken diktator som helst i vår tid.

Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!

Hon vill att vi ska tala om kärleken istället, om barmhärtigheten, godheten och det positiva som vi människor står för. För att, som jag förstår det, lyfta oss istället för att hela tiden berätta om arvsynden och den skuld och skam vi alltid måste känna som kristna människor.

Ulla Karlsson från Aspeboda församling är en modig kvinna. För detta som kan låta självklart för de flesta av oss så har det i kristna kretsar tagits emot med bestörtning bland vissa och hon är till och med anmäld till domkapitlet av Gabriel Fjellander. Han säger att det faller inte under den kristna bekännelsen att uttrycka sig på det här viset. Han förutsätter att hon inte tillåts fortsätta som präst om hon håller fast vid sin åsikt. Frankt uttrycker han sig att prästerna i Svenska kyrkan måste vara kristna! Ulla Karlsson från Aspeboda vill ifrågasätta och starta en debatt. Så har jag uppfattat saken och för det så ska hon avkragas och till och med brännas på bål enligt en så kallad kristen förkunnare. Reaktionerna på hennes debattartikel är många gånger hätska och onyanserade.

Jag vet inte vart gränserna går och hur långt man kan vidga tron och ändå vara kvar som präst i Svenska kyrkan, utan det jag reagerar på är just alla rabiata reaktioner och att det som vanligt är de som ser sig som mest kristna (enligt egen definition) som är mest dömande och liksom bara viftar bort det hon säger utan någon som helst form av reflexion av vad hon faktiskt säger.

Hon fick gå i svaromål med en ny debattartikel Kyrkan har ett ärende utan försoningsoffer. Där är hon ännu tydligare med sitt budskap:

Det finns ingen fallen skapelse, inget som en gång har varit fullkomligt och därför måste helas. Därför faller hela idén om försoning. Vi behöver inte försonas med någon gudomlig skapare. Människan är inte ondskefull för att hon är syndig, hon utför ondskefulla handlingar bland annat på grund av rädsla, maktanspråk och för att hon har en inneboende överlevnadsmekanism.

Tanken att Jesus dog på korset för "våra synders skull", att "han har betalat skulden med sitt eget blod", är motbjudande och bortom allt sunt förnuft och rimlighet i en modern tillvaro.

Själv tycker jag ju att det är så uppfriskande med en präst som ifrågasätter på det här viset och får fram en diskussion som visar på att en del bitar i den kristna förkunnelsen lever i en tid som vi passerat för länge sedan. Håller inte den kristna tron ihop om man har den uppfattningen som Ulla Karlsson har?

Den "tysta" kyrkan är mer skrämmande än den som högljutt står på barrikaderna och kämpar för sanning, rättvisa och frihet. Att man inom kyrkan hävdat saker i århundraden, innebär inte att dessa utsagor är "sanna".

Hennes slutkläm är en stor käftsmäll till de som bara pratar om skuld och skam och offer i kristenhetens namn:

Men kärlekens kraft som han predikar är större än något annat. Detta Jesus budskap ser jag som min främsta uppgift att föra fram i Svenska kyrkan. Om det anses okristligt får vara upp till var och en att bedöma.

Hon är modig, Ulla Karlsson från Aspeboda församling, som vågar stå upp för det hon tror på och hon får efter denna enorma storm chans att förklara sig i en artikel med namnet “Nu vet jag vad som är tabu i kyrkan” där jag får än mer sympati med henne och det hon uttrycker är kärnan i kristendomen.

Ulla Karlsson tror inte på en fallen skapelse och ser inte på människan som syndig från födseln:

Vi utför ondskefulla handling­ar, men för det mesta gör vi goda saker och vill våra medmänniskor väl. Jag plockar inte bort ondskan utan ser den som en realitet. Men jag tycker det är beklämmande när människor går omkring och bär på bilden av sig själva som usla, syndiga varelser. Bättre att fokusera på det som är bra i en människas liv än det som är dåligt, det vet vi ändå.

Reportern frågar om hon vid någon punkt inte kan tänka sig vara kvar i Svenska kyrkan. Svaret som Ulla Karlsson då ger är:

Frågan är hur högt i tak det är. Är jag en resurs och en tillgång eller är jag ett hinder? Jag hävdar att jag har en uppgift som präst i Svenska kyrkan utifrån det sätt som jag tänker.
Jag har sagt var jag står. Jesu kärleksbudskap är mitt rättesnöre och det centrala i min verksamhet. Sedan får kyrkans makthavare ta ställning till om det stämmer överens med kyrkoordning, lagar och paragrafer.

Ulla Karlsson från Aspeboda församling är en mycket modig präst och det ska bli väldigt spännande att se vart detta tar vägen. Jag ser det som att hon ligger före sin tid och frågan är hur långt före och om dagens svenska kyrka har så högt i tak som jag hoppas att de har.

Andra i samma ämne
lila tankar – Inte ens de dödas uppståndelse!
Tankar om kristen tro – Ulla Karlsson
fjärde väggen – Mer om Kalsson
rupeba-bloggen – Ulla Karlsson: “Nu vet jag vad som är tabu i kyrkan”
Gunnels plats i rymden – Ett kodat budskap
Mikael Karlendal – Måste man vara kristen för att vara präst?

Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Karlsson, Aspeboda församling, Kyrkans Tidning, Svenska kyrkan, Jesus, kärleksbudskapet, bibeln, intressant?