Anna Wahlgren hos Skavlan

Anna Wahlgren intervjuades i Skavlan.

Inte ett uns av självkritik, inte en stavelse till att förstå sin dotter, ingenting. Det var nästan lite tragiskt att se Anna Wahlgren i Skavlan, där hon slog ifrån sig allt som dottern Felicia Feldt skrivit om i boken Felicia försvann.

Att kalla sitt barn för krypskytt och att ta ifrån henne alla sina egna upplevelser och tankar genom att säga att det är hennes far som skrivit delar av dotterns bok, det säger väl allt om vilken inställning Anna Wahlgren har till sitt eget barn. Var är ödmjukheten och självinsikten inför det dottern uttrycker?

Hennes ibland otäcka auktoritära sida slog också igenom under intervjun, där rädsla, oförståelse och martyrskap bara förstärker hur lågt Wahlgren har sjunkit i frågan om trovärdighet just i frågor som rör barn och dess uppfostran.

Det var till stora delar en skrämmande och obehaglig intervju och frågan är om SVT skulle ha sänt den överhuvudtaget? För det blir så sjaskigt på något vis att många ser det uppenbara men där huvudpersonen själv missar allt. För att “vinna” ett så kallat krig mot sitt eget barn går liksom inte, oavsett vart det utspelar sig. Frågan är ju om ett streck nu dras i den infekterade fejden mellan mor och dotter? Vi får hoppas det, åtminstone i offentlighetens ljus. Jag tror att Anna Wahlgren har förlorat mycket på sin oförsonlighet och sitt sätt att agera under det senaste året.

Relaterat:
Expressen – Wahlgren utblottad efter dotterns bok
Göteborgsposten – “Det var ett mordförsök”
Aftonbladet – “Försökt knäcka mig sedan 1968”
Expressen – Raseri på nätet mot Anna Wahlgren
Ann Helena Rudberg – Anna Wahlgren utsattes för mordförsök
Nathalie Sjögren – Anna Wahlgren på Skavlan

Uppdaterat 130202:
Expressen – Exmakens svar på Wahlgrens utspel
Expressen: – SVT: “Jag förstår att man reagerar”

Tidigare poster om Anna Wahlgren

Förfinade härskartekniker

Hittar en mycket intressant artikel i SvD med rubriken Nya härskartekniker när kvinnor tar makt. Den berättar om att de gamla traditionella så kallade härskarteknikerna nu är på väg att förfinas och bli mer subtila när fler kvinnor tar för sig och vill ha makten.

Själv så har jag hört uttrycket härskarteknik under hela min uppväxt. Ofta så har kvinnor tagit till begreppet gentemot män som de tyckt styrt för mycket och ofördelaktigt för just dem. De har försökt att hitta en förklaring i dessa tekniker.

Berit Ås

Norskan Berit Ås är den som gjort teorierna kända. Hon har ju länge pratat om de fem manliga härskarteknikerna:

1) Osynliggörande
2) Förlöjligande
3) Undanhållande av information
4) Dubbelbestraffning
5) Påförande av skuld och skam

Det är ju dem fem som hängt med längst. Hon har sedan fyllt på med ytterligare två:

6) Objektifiering
7) Våld eller hot om våld

I artikeln så pratas det om dagens härskartekniker där snällhet paradoxalt är en av dem:

Snällhet är en vanlig härskarteknik. Härskaren som använder sig av den är alltid god, mån om att alla ska vara överens, gör saker mot dig ”för ditt eget bästa”. På det sättet bli personen oantastlig och får sin vilja igenom.

Ynklighet och att det är synd om en är också en av dagens härskartekniker enligt artikeln. Det är så synd om en att ingen vågar göra någonting utan låter allting vara.

Manligt och kvinnligt är viktigt i vissa av dessa tekniker. Saker som män kommer undan med skulle kvinnor aldrig ha en chans med och tvärtom.

Visst kan det vara bra ibland att problematisera genom att visa på olika så kallade härskartekniker, men jag har ofta svårt får sådant här tänk. En människa har oftast lite av allt i sig och att för mycket generalisera i mänskliga kontakter tror jag bara kan få motsatt resultat. Ja, ha… X är en sådan person och då är det liksom cementerat när man läser om de härskartekniker som finns. Det är så lätt att fastna vid att en människa är antingen svart eller vit. Jag tror att det är väldigt få människor som faktiskt passar in enbart i dessa tekniker, utan jag tror att de allra flesta har lite i oss av allting, också beroende på tid i livet och hur mycket man själv fått fila på det man har svårt med hos sig själv. Ja, de som kan det alltså, människor med god självinsikt pratar jag då om.

Tänker tillbaka på mitt liv och då speciellt arbetslivet. Visst har jag stött på mallar som passar in, men de allra flesta går inte att applicera enbart på den eller den härskartekniken och denna könsuppdelnad som vissa hela tiden vill ägna sig åt, den har jag åtminstone svårt att se och ta till mig. Det finns både änglar och svin inom båda könen så att säga.

Precis som livet självt så är det komplext det hela. Grundinställningen oavsett hur man själv blir bemött är väl att försöka bemöta människor på det sätt som man själv vill bli bemött. Oavsett kön.

Besök på Gränby centrum

97 butiker på fyra plan. Det hade växt rejält sedan jag var där senast och faktum är att jag var ganska förvirrad när jag och Ellet traskade omkring på Gränby Centrum idag. Det var lite för stort för mig samtidigt som jag ville se allt det nya när jag nu hade tagit mig hela vägen från förorten ut till detta jättecentrum.

ICA Kvantum i Gränby centrum. Om jag inte missminner mig så är det ett av de största ICA-butikerna i landet när det handlar om besöksantal och omsättning. Så var det för några år sedan i alla fall och det var ju ett hårt tryck även idag. Vi handlade kvällsmat och lite gotta och det gick ganska smidigt ändå. Det nya för mig var bröd- och konditoridiskarna där det nu fanns ytterligare en ingång till affären. Snyggt var det, men alldeles för stort för mig om man ser till helheten.

Ellet köpte fler räls till den legotågstation som han fick i julklapp. Leklust låg längst ner på ett ställe som jag inte alls visste att det existerade. Men som sagt, det var länge sedan jag besökte Gränby centrum.

Tofflan och Anna träffade vi på som allra hastigast. Hade en liten teckenspråksövning med Tofflan eftersom vi satt och lunchade på Burger King (där det var proppat med folk) och hon stod utanför trött efter allt handlande och väntade på Anna som kom in en stund och kramade sin son. Kul att träffa dem var det i alla fall.

När vi satt på bussen så tog jag en bild på killarna med dessa roliga skyltar. Men nu när jag tittar på bilden efteråt så är det ju den runda cirkeln som är märklig. Visst, kortet är taget genom bussfönstret, men är det inte en väldigt konstig reflex av kameran eller vad det nu är? Mysko är det i alla fall… den är ju så skarp cirkeln.

Nu smälter jag intrycken av Gränby centrum, dess butiker, bussresorna och dess människor som fanns där. En del bekanta ansikten, en del inte.

Hemlagad pizza, mys med barnen och sen Stjärnorna på slottet. För mig en fin lördag.

Ett sista farväl

På fredag klockan 14.00 så begravs Karin Nordenbäck i Täby kyrka. Jag kommer att åka dit med ett par vänner. Det känns så konstigt det hela och jag vill vara med när hon nu begravs och får komma till vila.

Har tänkt mycket på Karin sedan jag fick reda på allt detta fruktansvärda. Jag ber för meningen med detta som har hänt men jag kan inte med mitt sinne förstå.

Hon kämpade länge och jag vet bara lite av det hon gick igenom just genom vår intensiva mejlkontakt under åren 2009-2010. Trots hennes kamp så fanns hon där för mig när jag hade det som jobbigast. Hon gav av sig själv och berättade för mig för att ge mig kraft. Läser vissa mejl om och om igen och ledsenheten griper tag i mig. Varför? Förstår inte detta.

Hon brydde sig och lade sig i. Vägrade vara den där som inte sa vad hon tyckte. Hon gav mig utmaningar genom sina ord och idag så saknar jag dem. Det känns så konstigt alltihopa och när jag går in på hennes blogg nu så drömmer jag om ett ord eller två. På Facebook så känns hon fortfarande så levande eftersom hennes namn hela tiden kommer upp till höger på personer som är inloggade. Varför vet jag inte, men det känns bra hur konstigt det än kan låta. Som om ingenting har hänt.

Ett sista farväl på fredag, Karin. Jag är där!

Din favorit. Kram!

Självrannsakan

Självrannsakan är väldigt svårt för många av oss. Att sitta och ha åsikter och tankar om andra människor som man inte mött och ge dem epitet är alltför lätt. Detta har jag tänkt mycket på idag. Det gäller ju många som man bara träffar ibland och kanske är det lite av den där spegeln som jag skrev om tidigare. Man dras till det som man själv inte vill se hos sig själv.

Ju mer jag tänkt på hur jag själv agerar, ju mer övertygad blir jag om att man ska vara väldigt försiktig med vad man skriver om i cybervärlden. Allt är inte svart eller vitt, även om det många gånger är enklare att ge människor etiketter för att sedan få slippa att tänka vidare. Det är en genväg och något som jag tyvärr använt mig alltför ofta av.

Den enda person jag känner och kan döma är mig själv. Tror jag. Fast det är ju så att jag försöker lära känna mig själv genom detta liv, och många gånger så har jag svårt även med att veta vem jag egentligen är.

Mitt i natten

Vaken mitt i natten. Ännu en gång. Men det är ok, jag tänker bättre då. Tystnaden är skön.

En sak som också blivit bättre med mig själv är mitt sätt gentemot mina medmänniskor. De som jag gillar, de talar jag verkligen om det för. De som lyfter mig och ger mig positiv energi de vill jag dra till mig. Det häftiga är också att nu när jag mår så pass bra, så känner jag sådant ganska fort. Både i det riktiga livet och därute i cybern.

Någon energi tänker jag inte längre lägga på de som bara tär på mig. Tidigare så ville jag så desperat vara på god fot med alla, även om de gjorde mig illa. Verbalt och via sitt sätt att agera. Nu går de direkt bort och det känns ok. Jag har inte längre något medkännande med de som försöker styra mig och tro att jag är precis som jag var förut. För så är det inte längre.

Mitt skal har blivit hårdare och jag bryr mig om mig själv. Hårdare på ett bra sätt där jag kan gå vidare och släppa taget gentemot de som tjafsar med mig. Det rinner liksom av mig och så har jag aldrig känt tidigare. Självrespekt tror jag också att det kallas för.

Mitt i natten så tänker jag på den chans jag nu fått. En chans som jag också själv varit med om att skapa genom att släppa på en del egosaker. Det var en person som frågade vad jag gjort och mitt svar är egentligen bara ett, hårt arbete med mig själv och hur jag ser på mig själv och att den lilla stund som jag har på jorden ska innebära skillnad, både för mig själv och de som är nära mig. Att nu äntligen kunna leva med hela mig och i grunden rent praktiskt göra det som jag alltid varit så duktig på att säga åt andra att göra. Det är nu i mig och den känslan är helt fantastisk.

Det finns många saker kvar för mig att göra. Läka relationer, slå hål på fler egosaker, fläskförminskningsprojektet, utbilda mig mer osv. Att vara här och nu och försöka se möjligheterna istället för hindren. Att hela tiden tänka på att mitt mod är lite starkare än min rädsla. Säga ja istället för nej. Det funkar äntligen för mig. Ja istället för nej när tvivlet finns där. Kasta sig ut och vara trygg i det.

Mitt i natten den 4 mars 2012.

Wahlgren & Janouch – två haltande “experter”?

Fick en mycket intressant kommentar av Monica för några dagar sedan. Det handlar om “supermammorna” enligt vissa och enligt sig själva Anna Wahlgren och Katerina Janouch (bilden).

Jag tycker hennes iakttagelser är intressanta och publicerar hela hennes kommentar och sedan kommer mina tankar kring det hon skriver:

Jag tycker att det i sig är ett intressant fenomen att både Katerina Janouch och Anna Wahlgren vill lära oss andra precis det de själva har misslyckats med. (;-)
För relationsexpert blir man inte genom att klamra sig fast i en knarkare.. Och barnexpert blir man inte genom att föda barn på löpande band.

Någon läsare hade gått igenom ett stort antal svar av Katerina Janouch till par som hade problem i sin relation. Tydligen gick det att skönja ett mönster hur kvinnor rekommenderades att lämna karln medan män uppmuntrades att stanna. Kanske en projektion av hennes egna äktenskap som hon aldrig vågade bryta sig ifrån trots hot och bråk i åratals. Istället skaffade hon alltid en ny unge med alkisen/knarkaren? Kanske som ett försök att locka honom hem från krogen?

AW:s ”barnuppfostran” är ett kapitel i sig. Hon säger bl.a. på sin egen hemsida att ett spädbarn som hon demonstrerar sina ”metoder” med är ”väluppfostrat” eftersom det inte protesterar en endaste gång. Det var för mig en nyhet att man redan i några månaders ålder kan vara antingen väl eller dåligt uppfostrad. Jag trodde att synapserna inte var tillräckligt välutvecklade hos småbarn. Men 9-barnsmamman tycks ha lyckats med det omöjliga. (;-)

I överlag tycks AW:s metoder gå ut på att tvinga barnet att ligga stilla (solfjäder), att ignorera dess behov av närhet (SHN), att svara ”god dag yxskaft” tills det tröttnar och ger upp (ramsan), demonstrera för det lilla barnet ”vem det är som bestämmer” (ge respons först när man SJÄLV tröttnar på skriket). Det är många, många saker att påpeka här för den som är det minsta bevandrad i utvecklingspsykologi och attachment. Man kan naturligtvis förstå upprepningen av AW:s egen barndom men frågan lyder VARFÖR skulle andra vuxna från normala förhållanden upprepa detta för sina barn??

Felicia Feldt (i paritet med sin mor) har berättat att det enda hon har känt i årtionden inför sin mor är rädsla. Hon har varit ett lydigt och ”snällt” barn som inte har krävt någon som helst uppmärksamhet. Inga krav. Inget väsen. Inga störningsmoment som drabbar mamman.
Är det SÅ vi andra ska uppfostra våra barn? Vilken sorts relation vill vi ha till våra barn? Vilken sorts barndom vill vi erbjuda våra småttingar?

Jag kan varmt rekommendera Felicia Feldt bok till alla. Den väcker många tankar – inte minst om kvinnliga förebilder i vårt samhälle. Kerstin Thorvalls söner har redan berättat sin version om sin framgångsrika mamma. Nu var det Felicias tur. Starkt gjort Felicia!

Det ligger mycket i vad hon skriver tycker jag. Misslyckanden leder till expert i dessa sammanhang. Oavsett vad man tycker om de två så är det ju faktiskt på det viset. Wahlgren har ju en annan icke smickrande egenhet och det är ju att hon inte klarar av att ta emot kritik överhuvudtaget. Jag försökte ju kommentera på hennes hemsida om hennes dotters bok, men det var stört omöjligt. Hennes “lärjungar” kom till undsättning och tog bort varje spår av kritik. Sen så kommenterade stormamman själv på ett väldigt arrogant och i mina ögon sektliknande sätt. “Här är vi alla glada och positiva och tycker som jag” var ungefär kontentan av det hon sa. Janouch uppmaning att kvinnor ska lämna och män försöka en gång till är ju inte någonting som hon tagit ur sitt eget liv, den saken är ju helt klar. Nu kan jag inte så mycket om vem Janouch är, men att läsa kommentaren ovan gör mig ju fundersam och nog finns det likheter med Wahlgren. Wahlgren & Janouch påminner om två haltande experter, där det egna livet inte alls i så stor omfattning levs utifrån vad de säger till oss andra. Åtminstone tidigare.

Anna Wahlgrens barnuppfostran skrämmer mig och går stick i stäv med det som jag själv använt på mina egna barn. Att skrämma och göra barn rädda för en, är det verkligen rätt väg att gå? Vi har ju fått ett vittne i det nu genom Felicia Feldts bok Felicia försvann som jag ännu inte läst. Dock har jag läst en del recensioner om boken och förstår att hon inte är nådig mot sin mor. Att hon var rädd för sin mor Anna Wahlgren..RÄDD!!? Vad är det för barnexpert som uppfostrar sina egna barn till att vara rädda för en?! [Mumari om boken]

Utdrag ur boken: En sak ska du ha klart för dig. Att här vill jag inte se några sura miner. Jag vill se en glad flicka. Har du förstått? Och visst, jag förstår. Jag har fått en hårt åtstramande fläta av mamma och en tillrättavisning. Men i hemlighet har hon fått något tillbaka. Och det vet hon inte om. För när hon håller så där om min haka så skickar jag allt mitt hat som jag har. För mig själv, i min egen tystnad.

Det intressanta är ju också hur Anna Wahlgren har reagerat på vad sin egen dotter nu säger i vuxen ålder. Vad jag sett så finns det INGEN ånger någonstans utan dottern är helt fel ute. Ingen självinsikt för fem öre hos “supermamman” Anna Wahlgren. Bara det säger ju en del anser jag.

Tänk, ju mer jag tänker på Anna Wahlgren och de framträdanden hon gjort i TV genom åren så får jag allt starkare känslan av att mycket BARA handlar om henne själv och att hon ska framstå i ett positivt sken och att barnen bara är en bisak, trots att hon gjort sig en karriär på att vara så kallad barnexpert. Vad tänker ni när ni idag hör namnet Anna Wahlgren?

Monicas kommentar var så pass intressant att jag inte kunde låta den ligga och glömmas bort bland alla andra. För det ligger mycket i det hon skriver tycker jag.

Läs även andra bloggares åsikter om barnuppfostran, Anna Wahlgren, Katerina Janouch, barnexperter, Felicia Feldt, Felicia försvann, intressant?

Två samtal

Igår hade jag två samtal på telefonen. Som faktiskt lärde mig en del om livet.

Vi pratade i timmar och dessa två själar fick mig att begripa ett och annat.

Två samtal. Som var så viktiga för mig.

Tack!

Behöver män en mansgrotta?

Detta ständigt återkommande generella snack om manligt och kvinnligt och vad vi gör eller inte gör får mig spyfärdig. Nu har någon docent i genusvetenskap med namnet Marie Nordberg kommit fram till att män vill krypa in i en mansgrotta och att de gör detta för att resa tillbaka till pojkrummet eller hobbyrummet med hyvlar och jag vet inte allt.

Exempel på en amerikansk mansgrotta.

Visst finns det män som vill ha ett eget rum och vara för sig själva, men det vill väl kvinnor också? Och varför måste vi köna upp allt hela tiden och jämföra utifrån könet som måttstock? Den eviga måttstocken för vissa som snöat in på genus och att allt ska vara jämställt som det bara går. In absurdum många gånger.

Eller vad säger ni om denna slutsats varför män vill ha en egen “grotta”:

Här kan man jämföra hur skönhetsprodukter och smycken saluförs i maskulint kodade förpackningar och former, vilket skapat ett utrymme för män att göra saker som historiskt hänförts till kvinnor och kodats som feminint. Det feminint kodade underordnas och avskiljs från män, som därmed inte länka samman med femininet och "fjollighet".

Vad betyder det egentligen? Att i grottan så smusslar män med de som de inte vill visa upp öppet för andra för att då kanske uppfattas som för mjuk och fjollig? Eller?

Vilket trams!!

Sådana här så kallade undersökningar och begrepp bara förstärker de barriärer som finns. Ibland undrar jag om inte vissa vill ha det så här, läs radikalfeminister och genusforskare, för att ha någonting att gnälla på och för att skapa friktion. Detta ger ju jobb…

Mansgrotta eller inte, vi har väl alla, oavsett kön, ställen dit vi återkommer och där vi vill vara ifred?

Andra bloggar i ämnet
martinger – A Mans´cave (En mansgrotta)
Andra halvleken – Man Cave

Läs även andra bloggares åsikter om mansgrotta, jämställdhet, Marie Nordberg, genus, intressant?

Detta med så kallade vänner

Visst är det intressant detta med vänner. Vilka som ser sig som ens vän och som ändå beter sig som något annat. De som har stake nog att förstå att vi är för olika och de som tror att jag ingenting märker och förstår i förlåtelsens tecken.

Jag behöver inga vänner som inte tar mig för den jag är. Till 100%

Det kan låta hårt, men förstå mig rätt. Mina bästa vänner, de har jag på jobbet. Lagom distans och lagom umgänge. De har nog funkat bäst.

Sen jag fick barn och familj så försvann ju de flesta vännerna. Av olika orsaker. Ett par har jag nu hittat tillbaka till och det känns bra. Men många är borta för all framtid.

Nätvänner? Ja, det är de svåraste vännerna… en del tror att de kan styra mig och lyckas inte det så blir det ett jävla ståhej, en del tror att tystnad är det bästa. Vissa hör aldrig av sig på annat sätt än via enstaka kommentarer på min blogg. Visst, det ligger hos mig också till viss del, men det är inte hela förklaringen. De som vill fånga mig likt en fjäril, de klarar jag inte av i längden. Sen har vi ju de få som aldrig förstår varför det blev som det blev och som hela tiden fortsätter att vara offer. Det svåraste är de som hör av sig när de har det jobbigt, men sen när det ordnat upp sig någorlunda inte säger ett ljud. Sådant orkar jag inte med längre… Jag har liksom inte marginaler längre att pjoska och kompromissa med sådana så kallade vänner. De går bort, de också.

Jag vet att jag inte är lätt att vara vän med, men jag vet också att de som försvunnit ur mitt liv de sista åren inte har orkat upp till en gemensam hederlighet. Och då går jag…