Stor skillnad på budbärarna

Syftet med denna post är att syna budbäraren. Det kan vara samma ord, men beroende på vem som säger dem så mottas det så olika.

Att kritisera islam är en het potatis i Sverige idag. Det vet jag mycket väl av egen erfarenhet. Att ens våga säga någonting kritiskt om det som kommer om några år i vårt land, det stämplar många som både högerextremister och jag vet inte allt.

Titta på hur det är i Danmark idag, en realitet och ett scenario som skrämmer mig. Att se detta inslag från vårt grannland skrämmer mig för det är inte frågan om detta kommer hit, utan när. Shariazoner i Danmark?! I en demokrati?!

Får man prata och skriva om sådant? Om sin oro och det man ser med egna ögon? Ju längre vänsterut man kommer, ju svårare blir det. Delar av andras ord som jag delar ställer min fråga på sin spets och de skrivs med utgångspunkt att många svenskar inte vill se islam praktiseras i Sverige:

Sverige är en sekulär demokrati med djupa rötter i vårt kristna kulturarv. Vi vill hålla fast vid det jämställda samhälle vi skapat, där kvinnor och män anses lika mycket värda och kvinnor får klä sig hur de vill utan att kallas horor.

Så varför i herrans namn skulle vi bli glada åt att få in en ideologi, förklädd till religion, som håller sina flickor fångna i hemmet och det gamla landets traditioner och till och med mördar dem när de inte rättar sig i ledet utan vill vara svenska? Varför skulle vi bli lyckliga över att se fler och fler kvinnor med slöja på gator och torg, i banken och i livsmedelsbutiker – som signalerar till oss andra att en kysk kvinna minsann inte springer omkring med utslaget hår och korta kjolar?

Varför skulle vi glädja oss åt att unga muslimska män reser till islamiska krigshärdar och utkämpar blodigt jihad – för att sen resa ”hem” till Sverige och fortsätta hata icke-muslimer eller muslimer av en annan inriktning än de själva? Varför skulle vi jubla åt våldtäktsepidemin i Sverige, där inte minst ett antal vedervärdiga gruppvåldtäkter visat vilket förakt muslimska män känner för oss svenska ”horor”?

Precis som de kanadensiska muslimerna Raheel Raza och Salim Mansur skriver i detta nummer  i sin ”Vädjan till Väst”, är de många sekulära och demokratiska muslimerna här precis lika rädda för islamiseringen av Västvärlden som vi är. De skriver:

”Men våra röster kommer inte att höras förrän vår regering, våra politiska partier och politiker på alla nivåer inser allvaret i det islamistiska hotet och utan hämningar och tvetydigheter fördömer islamismen. Vi har inte längre råd att låta mainstream-medierna, våra utbildningsinstitutioner och föreningslivet vältra sig i politisk korrekthet och, medvetet eller ej, erbjuda skydd åt islamister mitt ibland oss genom PR-tricks som mångreligiös dialog.”

Det är hög tid att svenskar och muslimer som tar avstånd från islamism och allt fler religiösa inslag i vardagen, sätter ner foten och talar klarspråk. Det enda sättet vi som står upp för den sekulära demokratin och är emot dem som ”vältrar sig i politisk korrekthet” kan få större genomslag i debatten, är om fler av oss vågar höja våra röster. Ju fler vi blir, desto mindre farligt blir det. Islamisterna och vänsterextremisterna, som är deras nyttiga idioter, kan rimligtvis inte hålla koll på hundratusentals människor, oavsett hur mycket de satsar på att registrera och förfölja oss.

Med den nya undersökningen i ryggen kan du lugnt ta upp diskussionen med dina vänner, arbetskamrater och grannar – hälften av dem kommer att hålla med dig om att islam inte passar i Sverige. Och när du ändå är igång – tipsa dem om att det finns en tidning som vågar skriva om de här för vårt land så viktiga frågorna!

För mig är det viktigt att få och våga säga detta. Det är inte mina ord, men jag håller med i mycket av det som sägs.

När icke-toleranta får företräde före oss som ser oss som toleranta, då måste man väl få reagera.. eller hur? Varför ska alltid Sverige acceptera det mesta, även om det drabbar människor och då i detta fall kvinnor?

Utvecklingen går obönhörligt mot den situation som idag är i Danmark. Unga män som totalt ignorerar demokratin och på allvar vill införa sharialagar och ett samhälle som är långt ifrån från det som både jag och även de på vänsterkanten vill leva. Problemet är just att tar man upp detta så blir man stämplad som någonting som man inte alls är. Varför vågar de inte se det som är på gång? Att vårt samhälle förändrats till det negativa av den flathet som myndigheterna har emot dessa islamtrogna män?

Jag ser mig själv som liberal och som ganska tolerant, men just i denna fråga så hamnar jag långt till höger om vänsterkantens debattörer får bestämma vart jag står. Man ska liksom vara tyst och bara acceptera de icke-toleranta och deras utbredning. Jag känner att jag kan inte vara tyst längre eftersom jag på allvar ser en islamiseringen idag som många bara ignorerar.

Att jämföra hur det var för 20 år sedan och på djupet tänka hur det kommer att se ut om ytterligare 20 år, den tankegången skrämmer mig väldigt mycket. Att läsa om invandrarelaterade brott som inte existerade tidigare och som idag blir alltmer vardagsmat, det är sådant man definitivt inte får notera och inte ens skriva om. Då är man rasist och en mycket hemsk människa.

Så, vem har skrivit texten ovan? Jo, det är Ingrid Carlqvist som skriver detta som ledare på Dispatch International. Hur tänker du som läser här då? Blir budbäraren något som blir viktigare än det hon faktiskt säger? Döms hon per automatik? Jag tror ju så och då speciellt ju längre vänsterut man är. Hon har min respekt och jag tycker hon är modig.

Man får liksom inte uttrycka det hon gör, man stämplas som något man inte är och får klä skott för en massa andra pålagda åsikter.

Budbäraren spelar ibland större roll än det man faktiskt säger. Att diskutera och ens våga vara kritisk mot islam, det kräver mod och sitt pris. Då är det viktigt att vi är fler som reagerar och höjer våra röster mot ett samhälle som vi inte vill ha i vårt land.

Ett land som faktiskt sakta men säkert förändras i en negativ inriktning om man på djupet vågar analysera många av dagens kriminiella och de företeelser som faktiskt alltmer har förtecken av en misslyckad integration där både flathet och naivitet från våra myndigheter är en stor orsak.

För gå 20 år tillbaka i tiden. Läste du samma saker i tidningen då som nu? Rannsaka dig själv, våga se skillnaden.

Jag är rädd och jag är orolig för framtiden i Sverige. Jag vill inte blunda längre, men jag vet att många kommer att stämpla mig bara genom att jag publicerar denna post. Det måste jag strunta i och jag måste våga stå för det som skrämmer mig.

Sverige ska inte vara en fristad för islamister som skapar sina egna lagar. Sverige ska stå upp för allas rättigheter och det är ju märkligt att jag år 2013 ska ha oro över att säga dessa saker. Men jag vet att i en förlängning så får jag rätt, kom igen och se Sverige om 20 år… om ingenting görs idag.

Att blanda ihop korten

När jag läser vad Mehrtab Motavvas skriver på Newsmill så undrar jag stilla i vilken verklighet hon lever i? Den besserwisser-attityd hon visar upp och den totala oförståelse för att alla inte vill krypa upp i samma famn som Gudrun Schyman gör ju att jag liksom inte kan vara tyst inför det hon skriver.

Rubriken är Muslimska feminister ska inte lita på högerpopulister och redan här visar hon ju att hon har bestämt sig för vilka etiketter vi som inte delar hennes åsikter direkt hamnar i.

Jag ser mig inte som högerpopulist och jag har definitivt inte i den här frågan drabbats av någon identitetskris, samtidigt som jag alltmer oroas över den utbredning som islam och dessa förespråkare tar åt sig i vårt land. Det är så lätt att sätta etiketter på människor för att man kritiserar en företeelse som man inte gillar. Islam och dess utbredning är ju dessutom någonting som man fortfarande i Sverige knappt får kritisera utan att för den skull hamna ute på högerkanten. Men om 10 år så är det annat ljud i skällan… jag lovar!

Hela tonen i artikeln är “klapp-på-huvudet” snack, för vi som inte delar denna feminists åsikter, vi vet inte vet vad vi talar om. De muslimska kvinnor som ser de klara sambanden mellan vissa saker, de får verkligen veta det, men några lösningar presenterar inte Motavvas. Så är det genomgående med hennes artikel, hon ska berätta för oss alla hur verkligheten ser ut (hennes verklighet) men några lösningar eller idéer på hur vi ska gå vidare det finns inte. Det handlar bara om att veta bäst och berätta för oss hur korkade vi är som inte kan se de samband som Motavvas tycker är så självklara.

Sen blir det för mig helt obegripligt i mitten av artikeln där hon beskriver något som hon kallar för ”deskriptiv mångkultur”. Orden är sällsynta, ovanliga och krångliga, och jag misstänker att det bara är hennes närmaste vänner inom Uppsala universitet som begriper vad hon försöker säga. Jag gör det inte…

På slutet av hennes artikel så begriper jag dock en del, men som vanligt, vilket är genomgående i det hon säger, så har hon ord om det hon ser som nuläge men inga lösningar:

Men deras vägar korsas då de muslimska feministerna känner sig svikna av ”de vita svenska feministerna” för att ”de inte vill erkänna det våld och förtryck i hederns namn som mångkulturalismens baksidor föder”, medan högerpopulisterna känner sig hotade av ”vita svenska feministers” kritik av ”den övergripande patriarkala könsmaktsordningen som leder till våld och förtryck mot kvinnor” eftersom detta innefattar även deras eget kvinnoförtryck – de är så att säga ”vita kränkta män” som fruktar SCUM-satiren ”alla män är djur”. Och varken de muslimska feministerna eller högerpopulisterna ser utpekandet av muslimska män som orsaken till allt patriarkalt kvinnoförtryck som rasistiskt. ”Inte rasist, MEN…”  

Min stilla undran blir av det jag begriper att är det rasistiskt att se hur verkligheten faktiskt är? Ska man blunda och enbart leva i det teoretiska och bakom floskler och en verklighet som vanligt folk upplever och är med om? Ska man ignorera att nästan hälften av alla svenskar ser islam som någonting främmande och något som inte har i Sverige att göra? Ja, ska man tiga still och ignorera det hot som islam för med sig till vårt land?

Jag blir provocerad av det Motavvas säger i just detta. Det är så lätt för henne att med intellektet problematisera saker som för många av oss är självklara. Sen när hon inte har några som helst tankar på vad man ska göra med de problem som faktiskt finns, så sjunker min trovärdighet för henne totalt. Snackar går ju liksom…

Hon är nybakad medlem i Feministisk Initiativ och väldigt verbal och intellektuell i orden, men vad säger hon egentligen? Vem eller vilka är det hon försvarar? Låter det likadant om 10 år?

Bahareh en förebild

Bahareh Andersson är muslimsk feminist och människorättsaktivist och jag beundrar henne väldigt mycket.

Hon är en av få som vågar ta bladet från munnen och berätta om vad som sker just nu i vårt land Sverige. Notera att hon själv är muslim och inte på något sätt tummar på sin tro, men hon vågar se nyktert på vad som är på väg att ske i Sverige idag!

Hon skriver bland annat:

Jag har en muslimsk tro och är gift med en man med en kristen tro vilket visar att det inte är religioner utan kärleken som avgör samvaron på jorden. Alla religioner skall leva i fred med varandra för det är ett liv utan krig som är en den viktigaste meningen med tron på Gud. Ändå kallas jag för en ”muslimsk avfälling” och därmed ett hot mot de ”sanna muslimerna”.

Vad gör att vissa muslimer kallar henne för sådant? Vad är de rädda för? Vilken annan väg, ska vi gå är min fråga till de som bespottar och kallar henne för sådana saker? Hur kan en tro på fred och kärlek misstros så av många muslimer som idag lever i Sverige?

Hon fortsätter:

Jag blir kallad för ”självutnämnd muslim” eller ”islamfientlig” bara för att jag kräver homosexuellas rättigheter, samma arvsrätt för kvinnor som för män eller kräver att även vi muslimska kvinnor skall kunna bli imamer liksom svenska kvinnor kan bli präster.

Det är så tråkigt att konstatera att Bahareh ligger många år före många muslimer och då speciellt i länder där islam är huvudreligionen. Jag skulle på stört ha blivit avrättad om jag ens knystat om att jag har förmågan att älska även män. Det är så sorgligt att förmågan till att se kärlekens obegränsade kraft fortfarande är så starkt i många länder och i detta är Bahareh en förebild. Sen är det ju så att så många kämpar för HBT-rättigheter i vårt land blir tvärtysta så fort diskussionen hamnar just på det fokus som Bahareh vill ha… i Sverige så verkar ju acceptansen för religionsfriheten gå före intoleransen mot vissa grupper av människor. Tystnaden är ju nästan total när det gäller kritik gentemot vad praktiserande muslimer faktiskt tycker om homosexuella.

Hon fortsätter och detta är så viktigt:

Könsstympning, tvångsgifte och hedersförtryck är inget att respektera men det sker ändå även här i Sverige. Annars skulle vi inte ha 70 000 ungdomar som inte får välja sina kärleksrelationer som svenska flickor är fria att göra. Den sortens ”respekt” för ”de andras” kulturer är hyckleri som döljer ett förakt mot minoriteter eller bara feghet, blindhet eller likgiltighet inför behovet att ta upp kampen mot barn- och kvinnoförtryck.

Just detta har jag försökt att själv skriva om, med resultat att jag blev översköljd av kommentarer och ord som gjorde att jag tog tillbaka min post. Jag orkade helt enkelt inte stå emot och kanske var det fegt av mig…

Men detta är så viktigt! Varför accepteras detta i dagens Sverige? Var finns de modiga politiker som vågar ta i denna fråga?! För det är ingen liten fråga och den blir inte mindre med tiden, utan tvärtom… fortsätter flatheten så lär problemen öka!

Jag resonerar som så att det är en sak att leva med människor med annan tro, deras sätt att leva och så vidare och det berör mig inte så mycket, MEN när deras sätt att leva påverkar MITT sätt att leva på ett negativt sätt, då är det ju liksom läge att agera?! Eller? Ska man bara svälja och liksom ignorera det som händer? Jag har till exempel väldigt svårt att acceptera den syn som islam och vissa av deras tolkare har på jämställdhet och kvinnor. Ska jag då vara tyst? Svårt att leva med vetskapen att deras tro i en förlängning faktiskt vill avrätta mig för den jag är och att det liksom accepteras genom tystnad av den rörelse som annars skulle ha gjort allt. Någonting är ju fundamentalt fel när det blivit på det sättet här i Sverige!

Huvudet på spiken igen från Bahareh när man forstätter att läsa hennes kloka ord:

En jämställdhetspolitik för svenskar och en mångkulturell könssegregationsvariant för oss ”invandrare”. Nej, tack. När jag vill var lika värd som mina svenska systrar i deras kyrkor då kommer dessa ”antirasister” och försvarar det invandrade patriarkatet. Medan makten är tyst och SD livnär sig på de hederskulturella enklavernas utbyggnad där jag som kvinna blir utslängd från kaféer, kvinnor hindras från att gå på folkdanskurser eller bespottas om de inte klär sig ”kyskt”.

Det här tycker jag är så viktigt och det är mycket tack vare detta som jag reagerar som jag gör. Jämställdheten ska gälla ALLA i Sverige oavsett vad och vem man är. Så är det inte idag utan handlar det om vissa muslimska grupper så ser man mellan fingrarna och låter vissa saker passera. Det är inte acceptabelt och i Sverige ska vi inte ha skilda badtider, kvinnor som hindras att vara med i olika aktiviteter pga av vad deras manliga släktingar säger. Sen att se barn i slöja i dagen Sverige?! De hukande kvinnorna som aldrig vill och vågar möta min blick. Ett sådant Sverige vill inte jag ha.

Vem vågar prata högt om enklaverna i vissa städer där unga män bestämmer över vad kvinnorna får göra?! Detta Sverige måste också belysas och tas upp av de som blundar och inte vill se hur livet är för 70 000 människor i dagens Sverige.

Hennes avslutning är lysande och jag kan bara hålla med:

Vi skall ha en lag för alla, eller skall vi ha som vi har det idag att alla får praktisera sina egna lagar i mångkultrens namn? I ”min kultur” har vi rätt till kvinnopräster men inte i ”din kultur”. I ”min” kultur har jag rätt att vara förälskad och inleda en samborelation men så är det inte i ”din” kultur. I ”min” kultur har jag rätt att vara homosexuell och gift med ”min” partner men det har du inte rätt till i ”din” kultur. För så har vi det idag. Det är detta som är ”rasism” eller i alla fall en klar diskriminering godkänd av politiker som väljer in könssegregationens representanter i politikens inre maktapparat.

Bahareh Andersson är en förebild för mig och må hennes röst aldrig tystna!

Relaterat
Ann Helena Rudberg – Heja Bahareh Andersson!

Fler nyanser om rasism

Idag har jag irriterat mig på flera saker som har kring rasism att göra.

Hur snabba en del är att döma oavsett har retat mig en del, tänker främst på busschauffören som nu är stämplad som rasist trots att ingen hade hört hans version. Alla lyssnade direkt till den drabbade och hans verklighetsbild av hur chauffören delade upp människor utifrån hudfärg på två bussar och sen var dömandet igång.

Nu finns busschaufförens version ute och då kommer det liksom i ett litet annat ljus, men tror ni att de som var snabba med att döma ut hela agerandet nu reviderat vad det tycker? Nä, för det passar inte deras agenda och sådant kan reta gallfebern på mig.

Man måste våga att se flera sidor och jag kan erkänna att jag var snabbt ute och tweetade när första artikeln kom, men jag var lika snabb när även busschauffören fått säga sitt. Han är nu så arg att han kommer att stämma de som uttalat sig om honom för förtal. Nu får utredning och fler komma till tals om händelsen vilket jag tror kommer att nyansera bilden en del.

En del vill få det till att Sverige har blivit så kallt och är snabba i sin politiska propaganda att påpeka detta. Det handlar många gånger om hur rasismen slagit klorna i gamla Svedala. Men börjar man att gräva lite så blir det i många fall en annan bild som kommer fram. Faktiskt.

Det är ju likadant med ambulansincidenten där en flyktingpojke förvägrades ambulanstransport. Nu har det ju kommit fram att det var EN ambulanssjukskötare som genomdrev detta i strid med polisen och utredningen visar ju att tonen var hård mot just denna ambulansförare. Men läser man nyheten utan att ta del av full fakta så blir ju intrycket av att alla var emot flyktingpojken och att alla var rasister.

Uttala sig om rasism är jättesvårt och minerad mark. Det är alltid någon som känner sig kränkt och att nyansera bilderna i detta land är svårt. I det skenet så tar Sverigedemokraterna kommandot och med sin retorik så får de med sig många som anser att de talar klarspråk när många andra duckar för de problem som faktiskt finns.

Jag är lika kritiskt till de på vänsterkanten och de som i bloggar direkt plockar fram rasistkortet vid varje sådan här händelse. Hur trovärdigt är det när de inte ens korrigerar bilden utan trummar på hur kallt och hemskt Sverige har blivit? För i många fall så är det propaganda och en ensidig bild som målas upp. Rasism är heller inget nytt utan det har alltid funnits i olika former. Det intressanta är ju i vår tid hur man ska få människor att inse att ingen är bättre än den andra beroende på hudfärg, trosinriktning eller sexuell läggning.

Förr då gick man med allt detta inom sig och muttrade. Var det bättre förr? Tveksamt faktiskt och jag är ju av den uppfattningen att det är bättre att åsikterna kommer upp till ytan än att de trycks tillbaka. Jag säger absolut inte att det inte finns rasister, för det gör det, men jag tror inte att de är fler nu än för några år sedan. Jag tror bara att de hörs mera nu och vågar höras mer tack vare Sverigedemokraternas framgångar. Att tro att de skulle tystna om partiet lämnade riksdagen är ju enbart naivt. De kan bara mötas med diskussion och argument och en fullständig öppenhet.

En del tycker ju inte heller att alla ska få uttala sig. Att de förtryckta alltid har tolkningsföreträde samtidigt som man som man ska ta på sig en kollektiv skuld för hur till exempel kvinnor behandlas. Jag blir alldeles förvirrad över resonemangen ibland och slår bara ifrån mig.

Jag bedömer människor på individnivå. Jag vill bedöma dem positivt, men tvekar inte att uttrycka min åsikt om det är någonting jag inte gillar. Då spelar det ingen roll vilken färg du har, vem du älskar eller vad du tror på. Men jag vill då också ha den rätten fullt ut och inte bara där det passar för att inte stöta sig med någon och kallar någon mig rasist för detta då kan jag inget göra. Det visar ju om inte annat hur svårt det är att prata om detta.

Omvänd rasism är ju också något som alltmer diskuteras och sådant måste också tas med i bilden, när man diskuterar detta brännheta ämne. För jag blir irriterad över att bara en sanning tåls och att det sedan är på detta viset. Oavsett.

Arbete mot rasism och fascism görs i varje möte med annan människa varje dag. Att kasta rökgranater på polis är inte ett sådant arbete.
Universitetsprästerna i Malmö

Jag är JAG! Kön oväsentligt!

Fick en kommentar precis på Facebook som gick ut på att jag som man måste ta ansvar för vad andra män gör. Det finns ingenting som kan göra mig mer heligt förbannad än den inställningen bland vissa kvinnor.

Jag är född som man men jag tänker fanimej inte ta på mig någon kollektiv skuld över hur andra män har agerat. De som säger på det sättet får mig bara vred och arg och det är så kontraproduktivt som det bara kan bli. Jag tänker aldrig be om ursäkt för att jag är man och för att jag är den jag är. Aldrig!

Avskyr verkligen den inställningen hos de så kallade feminister som finns omkring mig. Jag blir totalt anti och undrar verkligen vad de tänker med?! Riktiga feminister ser HELA bilden…

Applicera detta resonemang på vilken grupp du vill i samhället så hör du ju hur galet det låter. Sen att få dessa ord av en före detta arbetskamrat gör ju mig än mer förvånad? Trodde hon kände mig bättre…

Jag är JAG och jag arbetar för ALLA människors väl.

Floskler i vissa öron, jag vet men så är det. Jag delar inte upp människor på något sätt utan ser till INDIVIDEN och så har jag alltid fungerat. Det finns ingen som gör mig mer heligt arg än människor som gör det och tror sig finna sympati i det. För ska jag förminska den jag är genom att säga saker som jag inte tror på. Jag är MAN och jag agerar utifrån detta.

Nej, jag ser polariseringen som nu pågår på nätet och där manshataren Maria Sveland tagit befälet. Att ens tro att kampen ska klaras utan män är ju löjeväckande. Hon och hennes supporters kan ge kollektiva skulder så mycket de vill, men det kommer aldrig att leda någonstans. Den enda vägen fram är att se varje människa som en individ, inte som ett kön! Sveland skapar klyftor, men det kanske är hennes mål? Hos mig får hon bara förakt!

Jag är JAG! Ok?

Vilket kön har du? Viktigt?

Efter en ivrig twitterdiskussion om man, kvinna och kön så kan jag inte låta bli att säga några ord om föräldrars ansvar för sina barn och hur man ska uppfostra dem gällande manligt-kvinnligt.

Uppfostra är ju ett ord som förpliktigar, vad innebär det? Jag kan ju bara relatera till mina egna barn och vi har aldrig och då menar jag ALDRIG medvetet försökt påverka dem någonting utifrån deras kön. För mig är det helt otänkbart och utifrån min egen historia någon som jag inte ens kan se eller tänka.

I Sverige så är det lag på att män och kvinnor har lika förutsättningar. Det är någonting som gäller för oss alla oavsett vem vi är. Eller? Finns det undantag? En fråga så het som få, men på papperet så ska vi alla ha samma förutsättningar… ok?

Att uppfostra sina barn med så öppet sinne som det bara går, det måste väl de flesta föräldrar skriva under på. Att ge dem egna val och sen stödja dem oavsett är väl ett annat? Så fungerar jag i alla fall… Mina barn har aldrig haft några restriktioner gällande någonting. Många skulle kalla mig för slapphänt, curlingpappa och en mes som inte styr och ställer. Men för mig är barnen det viktigaste i livet och för mig är total kärlek gentemot dem självklart. Jag har alltid känt så och mina barn har alltid gått före mig. Jag har ju för sjuttsingen varit med om att skapa dem och då har jag ett otroligt stort ansvar för att de ska må bra och kunna klara livet på ett acceptabelt sätt. Kärleken till dem är total.

Att ge ansvarsrollen till förskolan (som var diskussionen på Twitter) är för mig helt främmande. Visst, de kan visa på bra exempel och agera på ett sätt som gör att barnen mår bra och får sunda värderingar. Men det får inte gå för långt med dessa experiment som nu förekommer om genusdagis där pojkar ska tvingas till saker som de inte vill. Det är verkligen kontraproduktivt och sådant gör bara illa. Pojkar som inte får vara pojkar och som de vill, de odlar ett hat och detta tjänar ingen på. Mycket av det kvinnohat som finns idag beror på förtryckta män som år ut och år in dominerats av en kvinna. Det finns givetvis exempel på det omvända och det kan inte nog poängteras. Blir man förtyckt, oavsett vem man är, så revolterar man så småningom..

I Sverige är vi långt framme och låt oss få fortsätta att vara det. Undantag för religion och feghet vill jag inte veta av. Låt både män och kvinnor få samma chans och möjlighet till samma val oavsett vart de kommer ifrån. Ett sådant Sverige kommer jag att slåss för även om jag kommer att kallas för både det ena och det andra på vägen. Jag vill inte ha dagis som kallar sig genuscertifierade utan jag vill ha dagis och föräldrar som tar barnen på allvar och förädlar det som de är bra på, oavsett kön och inriktning.

Slagsidan hos Khemiri

Hade först inte tänkt ge mig in i debatten om vad Jonas Hassen Khemiri skrev i DN häromdagen. Bästa Beatrice Ask heter orden som fått många att tycka och reagera. De flesta håller med om allt och har man en annan uppfattning så osynliggörs man eller så blir man kallad rasist per automatik. Därav min tvekan att skriva om detta ämne.

Men detta är min blogg och mina ord, värderingar och tyckanden som gäller så även om jag har lite annan uppfattning än drevet emot Ask så känner jag att något vill jag säga om detta.

Jonas Hassen Khemiri

Sen är han ju lite speciell, denna Khemiri. Han vill inte debattera det han säger utan hans debattartikel är liksom allt vi får från honom. Sätter sig väldigt högt upp och som en parentes så följer han inga på Twitter…

Oavsett vad det handlar om så fungerar det inte i min värld att lägga en kollektiv skuld på oss människor och då i sin ytterlighet landet Sverige. Att anklaga utan adress och bara rada upp det negativa gör mig misstänksam och det att han skriver om att ingen gör någonting det gör mig faktiskt upprörd. Det enda han gör i hela sin artikel är att beskriva upplevelser av Sverige som bara är negativa. Hur trovärdigt blir det?

För mig blir det problematiskt då att ta honom på allvar. Att liksom bara gnälla och se felen av att bo i detta land. Sen kan jag inte komma runt att VI är Sverige, VI som bor här och det är VI som kan förändra. Att sitta på sidan om och skriva böcker och klaga på det som sker genom att dra den ena historien efter den andra om hur särbehandlad man har blivit i det land som föder en, hur konstruktivt är det?

Det är bra att det kommer fram och att han berättar, det är inte det. Men bilden av Sverige som ett land fyllt av rasister och poliser som bara har som mål att sätta dit invandrare, den köper jag helt enkelt inte.

Sen ska jag berätta en sak… vem fan har inte känt sig särbehandlad!? Jo, jag som så kallad svensk och boende här i hela mitt liv har också fått en släng av sleven. Det du Khemiri!

För det handlar inte bara om invandrare och flyktingar, detta finns även på andra håll och ibland kan det faktiskt även vara tvärtom. Den omvända rasismen får man inte nämna i en stavelse för då är man sverigedemokrat direkt. Problemet idag är ju just att det partiet är de enda som på riktigt allvar vågar problematisera den invandringspolitik som förs i vårt land och ju fler av proffstyckarna som vägrar ta debatten, ju fler procent får partiet. Det finns mycket att säga om detta men det är en annan post det…

Jag, särbehandlad? Jag minns så väl mina försök i ungdomen när jag ville gå på klubb och ständigt blev nekad av invandraren som stod i dörren. Han hade av någon anledning ett hat till mig och jag var alltid för full för att få komma in. Visst, det är en skitsak i sammanhanget, men det jag vill visa med mina ord är att vi alla blir särbehandlade då och då i livet. Fast det klart den omvända rasismen finns ju inte…

Jämför Sverige med vilket annat land som helst. Tänk dig mig i Iran. Eller i vilket annat land som helst där jag är i minoritet på grund av min hud till exempel. Tror ni att det där skulle vara mer humant och bättre än det är i Sverige? Tror ni inte att jag skulle kollas och bli mer bevakad än de som lever i majoritet i just det landet?

Min uppfattning är ju att väljer jag att bosätta mig i ett land där jag ser annorlunda ut än andra, så blir misstänksamheten större emot mig. Sen kan man tycka att det är åt helvete, men så fungerar det ju och att hela tiden gnälla på världens mest asylvänliga land Sverige är för mig märkligt och konstigt.

Visst, det är mycket i vårt land som inte är bra, men att som Khemiri göra, utan att ens nämna det positiva som hans liv i Sverige givit honom det får en slagsida som gör att för mig så minskar trovärdigheten i historien.

Det är bra att människor som känner sig särbehandlade berättar, det har jag inget emot. Men jag vill även att ALLA historier ska komma fram, även de som inte är gångbara bland vissa debattörer och där den politiska agendan inte alls stämmer överens med vad man själv tycker.

Debatten måste kunna vara större än detta. Man måste kunna vidga den utan att bli kallad för både det ena och det andra.

Kvinnodagen – för alla kvinnor?

Feminism har jag alltid haft svårt för och då speciellt de organiserade, de som syns i media och uttalar sig hela tiden där de tror sig företräda alla som vill ha samma förutsättningar för män och kvinnor i vårt samhälle.

Idag på kvinnodagen så vill jag lyfta fram det som många officiella feminister alltid glömmer bort. Som gör att deras trovärdighet hos mig ligger på en väldigt låg nivå.

Föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime skrev för en tid sedan en träffande och en för mig mycket intressant debattartikel på Newsmill med rubriken: Schymans försvar av islamister är ett hån mot alla kvinnors och mäns värdighet.

Gudrun Schyman får sig en redig sväng av sleven, med all rätt. Det parti hon företräder har aldrig någonsin tagit invandrarkvinnorna på allvar och den häpnadsväckande kommentaren från en av deras representanter i debattprogrammet Uppdrag granskning 31/1 klingar fortfarande i mina öron:

Varför vill partiets företrädare inte sätta sig in i invandrarkvinnornas problem? Deras motivering är ännu värre än argumentet "varför ska vi vita lägga oss i invandrarkvinnors och -barns situation?".

Man kan inte vara emot könsdiskriminering och samtidigt hävda att islams sharialagar inte leder till könsapartheid fortsätter Virpi Hellmark, sekreterare och styrelseledamot, Riksorganisationen GAPF och Sara Mohammad, ordförande Riksorganisationen GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime) i sin viktiga debattartikel.

De skriver också:

Gudrun Schymans /Feministiskt Initiativs och islamisternas inställning är respektlös mot både invandrarkvinnor och –ungdomar, men också mot de svenska feminister som genom åren har kämpat med näbbar och klor för att alla människor ska ha rätt till den demokrati och jämställdhet som Sverige officiellt står för.

Jag tycker det är relevant att tänka på denna många gånger glömda aspekt av feminismen en dag som denna. Att alla kvinnor i vårt land inte får det stöd av den rörelse som säger sig stå för kvinnors frigörelse i vårt land. En trovärdig feminism kan inte ducka för religiösa auktoriteter utan att förlora i relevans och trovärdighet. I detta anser jag att många annars så talföra feminister duckat alldeles för länge genom att inte vilja se de speciella problem som många invandrarkvinnor tvingas leva under. Inte är det i feminismens anda de agerat och agerar, den saken är helt klar. För det är tyst och inte ett ord hörs från de som gapar högst i media.

Hellmark och Mohammad är heligt förbannade på Schyman och FI och avslutar sin debattartikel:

Gudrun Schyman och F! borde skämmas, de borde be om ursäkt till miljontals utsatta invandrar kvinnor i väst och till alla de kvinnorättsaktivister som med risk för sina liv demonstrerar mot politisk islam och dess sharialagar!

.

Reblogged from Nordic Dervish:

• 
• 

Tillägg 4 mars: Jag är överväldigad och rörd över alla era fina, stödjande och förstående reaktioner. Det värmer. Tack! NI är och förblir mina landsmän. ♥

---------
Det har gått ett par dagar sedan jag skrev om Hamza Sodagars besök (vilket enligt den gästade ungdomsföreningen var hans tredje besök). De enda som har ansett händelsen vara intressant har varit Avpixlat, Motargument och Humanistbloggen.

Läs mer… 371 fler ord

Mycket tråkigt att Nima inte fortsätter att vara den där kloka rösten i bland annat debatterna om islam. Men jag förstår honom. När folk inte vill se, så tröttnar man tillslut.

Näthatet

Ibland undrar man vad det är för fel på folk? Tittade igår på Uppdrag Granskning och förfasades som jag tror de flesta normalt funtade människor gjorde över hur 21-åriga Julia behandlades när hon ifrågasatte ett tröjtryck som H & M gjort gällande en brottsdömd rappstjärna.

Har människor ingen hyfs längre? Vad är det för människor som inte kan behärska sig och argumentera på samma nivå som Julia gjorde? Vad har gått fel med respekten och förmågan att se att det faktiskt sitter en mottagare på andra sidan och tar emot all skit? Jag förundras över dumheten hos vissa.

Fast någon kollektiv skuld för att jag är man tänker jag inte ta på mig. Jag ser till individen och utgår ifrån det perspektivet. Det är ungefär som att säga att alla bögar är fjollor och att ge alla kvinnor ett epitet när man är sur eller förbannad på något. Visst, det är mest kvinnor som utsätts och det är flertalet män som förtalar och pratar skit. MEN, och så fungerar jag numera att generalisera det slår emot de som faktiskt lika mycket som mig avskyr detta som personerna i Uppdrag Granskning råkat ut för.

Sen kan man ju i det aktuella fallet med Julia undra hur H & M kunde låta all skit ligga kvar i en månad utan att de agerade? Det är väldigt märkligt och jag hoppas klädjätten numera har stenkoll på sin Facebooksida.

Frustrerade människor som känner sig misslyckade tar ut sin aggression på andra människor. Ofta unga med dålig impulskontroll och utan förståelse för vad deras ord gör med de drabbade. Förhoppningsvis så mognar de och förstår så småningom att hat föder bara mer hat. En tanke jag fick under programmet är att polisen och våra politiker skulle statuera några exempel för att verkligen låta förstå att detta inte är ok. Med statuera exempel menar jag att inte lägga undan anmälan samma dag (det som Julia först råkade ut för innan media uppmärksammade hennes fall) utan verkligen köra ärendet i botten och visa de som sysslar med sådant här att det inte är ok. Prioritera detta på ett par ställen i landet och verkligen visa att samhället tar detta på allvar. Givetvis med så stor medial uppmärksamhet som det bara går. Det ska liksom inte vara en fredad zon som att förtala och prata skit om människor på nätet.

Att det är flest kvinnor som drabbas handlar om ren feghet från de som angriper dem. De vågar inte gå på en man helt enkelt utan väljer kvinnor eftersom de tror att de inte vågar agera på samma sätt som en man skulle göra. Ett renodlat kvinnohat tror jag inte på hos de stora flertalet faktiskt. Visst, det finns män som hatar kvinnor, men där tror jag även att gruppen kvinnor som hatar män också existerar. Det finns exempel på båda i cybervärlden.

Svaga och elaka individer oavsett kön. Fast olika sätt att göra andra illa.