Lite här och nu

Igår när jag var ute och traskade så såg jag att liljekonvaljerna är på G. Så fort det går alltså… Liljekonvaljer luktar ju så gott.

En del av mig vill bara lägga ner stegtävlingen och det är LATMASKEN inom mig som gapar och skriker, han som alltid lägger av när det börjar ta emot lite. Men sen har jag en alltmer växande del som protesterar och går ändå. Så var fallet idag, och det går ju… och sen när jag väl kommer igång så kan jag traska ett bra tag och idag hamnade stegen en bra bit över mitt mål på 10 000 steg. Och högerbenet håller bra…

Själva tävlingen håller på en vecka till. Det viktiga för mig är sedan att hitta motivation att ändå fortsätta på den inslagna vägen.

Nu blir det hockeyfinal och förhoppningsvis så glimmar guldet över hela vårt avlånga land om några timmar!

Sen en dagsaktuell bild på en älskad “Fimp”

Förmår inte

Området Kungsängen i Uppsala bygger vidare.

Försöker hålla igång gåendet. Svårt att nå upp till mina 10 000 steg. Idag gick det nästan, men jag förmår inte mer just nu. Tog mig en lugn promenad i Kungsängen på lunchen.

Fina färger på vägen.

När jag tog bussen hem så gick jag av ett par stationer tidigare. Förmår inte mer just nu.

Lågsäsong ånyo i det inre. Där skiftar det bra mycket mer än våra årstider. Ungefär var 14:e dag faktiskt. Men jag ska blogga i morgon kväll om ESC, första semifinalen. Det ser jag fram emot.

Utan inre rum

Behöver mitt inre rum mer än någonsin. För när jag sticker ut hakan och tycker något så avskyr jag mig själv direkt. Vågar inte stå fullt ut för vad jag tycker… blir orolig och rädd.

Då vill jag bara sitta i mitt inre rum. Låta vattnet rinna över hela mig och inte bry mig. Fast när jag försöker ta mig dit så är vattnet kallt och jag fryser. Jag sitter där och fryser. Inte ens där får jag ro.

Mitt inre rum är skadat. Även det. Ingenting får vara intakt. Det är ju dit jag ska fly. Där jag hittar min trygghet och där jag får vara ifred en stund. Dit drömmarna går och fantasierna får löpa fritt.

Utan inre rum så står man sig slätt.

Jobbardag & gångdomningar

Idag var det klämdag för en del, men inte för mig. En helt vanlig arbetsdag.

På väg till bussen så ser jag björkarna och att en del av dem börjar bli gröna och fina. Underbart att skåda!

De gröna tar över alltmer. Värmen kommer alltmer och jag njuter trots vissa kroppsliga problem, som dock inte har med pollen att göra längre. Att det har försvunnit är något som känns så oerhört skönt för mig. Sen att jag nu fått ett benhelvete som bråkar med mig är ju liksom bara såsom det ska vara. Alltid någonting att yvas över.

En normal arbetsdag så hade det stått många själar här, men idag så var jag själv…

På jobbet så var det några som trotsade detta med klämdag. Tog mig en lunchpromenad (som gick bra) och satte mig sedan där jag många år tidigare suttit med min lunch. Ett ställe där många tankar farit i mig och då speciellt sensommaren 2007 och dess paniktankar finns för alltid kvar i mitt minne.

Hur jag tänkte, hur jag agerade och hur jag mådde? Platser har ju en tendens att ge minnen och för mig är vissa platser väldigt starka. Detta är en av dem.

Åkte hem med bussen och tog mig en promenad för att nå mina 10 000 steg. Ja, jag är ju med i en stegtävling och jag vill inte bryta på grund av mitt högerben. Promenaden gick bra till stora delar, men på slutet så kom skiten tillbaka… domningarna i låret i kombination med stickningar som kändes som eldpilar. Jag kunde ändå ta mig hem genom att gå som en åldring, men det gick i alla fall.

Vet inte riktigt hur jag ska tolka detta? Jag fick mina 10 000 steg, men samtidigt så kände jag av skiten ganska rejält och då speciellt på slutet. Det gör mig nedstämd att kroppen reagerar och inte vill nu när jag verkligen är motiverad. Frågan är ju om jag ska ta kontakt med min distriktsläkare på måndag och få benet undersökt eller ska jag bara köra på… ?

Jag kommer i alla fall att gå vidare (även om det inte går fort) eftersom detta på andra sätt ger mig energi och kraft att orka vidare.

Frustrerad & less

När jag äntligen kommer igång med någonting som är positivt för mig, så slår det tvärstopp. Av egen förskyllan. Högerbenet bråkar och jag vet inte riktigt hur jag ska agera idag. Jag vill ju samla steg och någon längre promenad är blir det inte tal om idag. Måste vila benhelvetet…

Att gå inomhus under en hel dag ger inte många steg. Så nu är jag frustrerad och less på hela skiten…

Gå hem

Ingen tid att passa, årets finaste dag igår och då kände jag bara, varför inte försöka gå hela vägen hem?

Det är bra gångväg, hela vägen till förorten. Fin asfalt på hela sträckan nästan. Från jobbet och hem till mig är det väl ca 1,7-1,8 mil.

Att ta mig till Gamla Uppsala var tufft. Det tog sin lilla tid. Där ska de ju bygga om och det ska bland annat bli nytt dubbelspår för järnvägen.

Vädret var ju väldigt fint och bara det gjorde ju att jag fick förnyad kraft att fortsätta. Sen funkar jag som så att när jag väl har bestämt mig, då blir det som jag har bestämt. Sen att bestämma sig och komma dithän, det är en helt annan femma…

Vid de förhatliga järnvägsbommarna så håller det på att förberedas för bygge av en tunnel som ska bli 610 meter lång. Allt beräknas klart 2017.

Vinden var ljum när jag kom ut på de stora fälten. Härliga vyer!

Passerade Fullerö handel och hade knappt en timme kvar att vandra.

Fullerö Backe, södra sidan. Det grävs ut och det forslas bort. Frågan är ju om och när det börjar att byggas där?

E4:an och dess broar.

Ytterligare en liten bit bort ligger Fullerö park som idag bara är ett fält. Vad och när händer det något? Planerna är ju stora, men frågan är ju när någonting kommer att hända?

På slutet så började jag få redigt ont i fötterna och stegen gick långsammare. Här tog jag en micropaus för att försöka föreviga fältet av vitsippor, men det syns väl inte så bra på bilden?

En lång lång raksträcka kvar och sedan var jag hemma. Det tog mig nästan 3 timmar, men jag fick ihop över 39 000 steg och lade jag ihop dem med de andra jag samlat under dagen så var mitt facit över 43 000 steg! Det var jag väldigt nöjd över!

Faktum är att jag mår förhållandevis bra idag trots allt. Kanske beror det på att jag nu gått minst 45 minuter varje dag i över två veckors tid. Kroppen börjar vänja sig att jag rör på mig och värken är inte så farlig ändå. Sen blir jag så nöjd med mig själv och sporrad att satsa vidare. Det ger ju resultat på annat sätt också även om tävlingsinslaget ger mig kraft.

Så idag ska jag göra ett försök att gå åtminstone till Gamla Uppsala… är det stegtävling så är det… (;-)

Cypern & flygresor

Snart är jag där…

På fredag resa till Cypern. Spännande och så nödvändigt.

Mina barn är nu hos Anna. När jag igår lämnade pojken hos henne så kände jag faktiskt att tiden och min ensamhet efter skilsmässan gjort sitt. Tiden går och såren läcks faktiskt. Det kommer smygandes och jag är glad för att jag har kommit vidare. För känslan var bara att komma därifrån så fort det gick. Helt nollställd vilket i mitt fall är positivt. Inget gentemot min tidigare kärlek, utan mer en positiv utveckling för mig.

För snart sitter jag ju där, gammal och säkert ångrades över det jag inte gjort… det är ju därför jag åker iväg på resor som jag från början är skeptisk till, sätter mig i flygplan fast jag egentligen hatar det. För åren går och jag känner det på många vis. Att flyga är absolut det värsta jag vet, men jag kopplar bort och gör det ändå… numera flera gånger om året… för att få uppleva och för att komma någonstans.

Livet är många gånger inte roligt för mig. Utan barnen och utan mål rent outhärdligt i perioder. Därför så gör jag sådana här saker som att resa med mina vänner. För att bryta av och för att känna att jag lever. Måste unna mig detta och jag vet vad vissa tycker, men det skiter jag högaktningsfullt i. För min egen skull så tar jag mig dessa dagar i Ayia Napa.

Den gångna veckan

Ingen bra vecka för mig. Samma saker som tidigare plus ett par saker till som var negativa, det gjorde att allt tippade över. Ett par dagar så fungerade ingenting. Självföraktet stiger i takt med oförmågan. Men jag överlevde även detta… finns liksom inte så mycket att säga mer. Handlar tror jag om acceptans och se den jag verkligen är. Med felen, bristerna men också med styrkan att aldrig ge upp.

Vet också att några har förutfattade meningar och tror en massa om mig. Det gör mig ledsen och jag vill tack vare dem egentligen inte ens skriva om mitt mående öppet mera. Att jag skulle ha grava alkoholproblem och att det är orsaken till att jag inte orkar till exempel. Inget kunde var mer felaktigt, men jag orkar liksom inte försvara någonting för skvaller och illasinnade och för de som alltid kommer att tro sådant om mig oavsett. Fast innerst inne så gör det mig ledsen, det gör det.

Åt lunch igår med en för mig helt främmande människa. Spännande som sjuttsingen var det och att jag ändå vågade den saken försöker jag lägga på mitt egna tunna pluskonto.

Igår så kom Frida till mig, det var härligt. Hon förde in bra tankar och var väldigt glad och positiv. Vi pratade länge och det gjorde mig så gott. Jag märkte också på Felix att han hade saknat henne och jag kunde inte låta bli att notera att han följde henne under kvällen. Jag har ju min förföljare, Maxi, som blir allt värre för varje år. Han är verkligen en knäkatt, om det nu finns ett sådant uttryck så är han urmodellen för det. Ibland är det mysigt, men ibland så blir jag bara så trött på honom… (;-)

Sitter och äter min lunch. Försöker ladda om batterierna inför Ellets ankomst i eftermiddag. Fått rapporter om att han fortfarande är snorig, men nu feberfri. Det ska bli så härligt att få höra hur det är med honom.

Lösenordsskyddad: Skillnad på värk

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Backup, Instagram & halkan

En sluthet, en trötthet och jag vet inte vad. En vecka som tagit på mig oerhört mycket. Är mentalt helt nollad. Tog mig dock till jobbet idag och fick återigen stå hela resan (30 min) eftersom det återigen var en skolklass som hade lagt beslag på varenda sittplats. En väldigt bra start på dagen!

Idag så backuppade jag en del. Vis av tidigare erfarenheter på jobbet så har jag nu två backuper på de mest centrala och det har räddat mig flera gånger. Backupenheter har en tendens att bli dåliga och gamla och så är nu fallet med min första backup. Så nu backuppar jag allt ånyo och tar dessutom nya backupper. Viktigt att göra detta regelbundet och det gäller även andra.

Jag har ibland privat glömt bort att backuppa, men har lärt mig den hårda vägen att regelbundet göra detta. Om och om igen… minst en gång i veckan. Vill inte tappa någonting och det handlar speciellt om mina bilder som jag har backup på flera ställen. I fall att…

Tagen för Instagram.

Numera så är ju även jag med Instagram. Ja, jag föll för trycket och tänkte att inför melodifestivalens final så skulle jag använda denna kanal för att få ut mina bilder. Några blev det och nu har jag fortsatt med Instagram och det är faktiskt en sak som slår mig. När jag tar bilder med appen för Instagram så blir bilderna bättre och mer detaljerade (se ovan). Det är min känsla. När jag tar kort med iPhonens vanliga kamera så måste jag vänta ett tag för att inställningen blir bra och sen kan jag ta ett kort. Det blir ok då, men nu när jag tar kort med Instagramappen, så blir bilderna än bättre.

Någon annan som har den erfarenheten?

Broddar för att ens våga?

Vädret gör visst sitt till, men frågan är om jag har varit med om att det så länge varit så halt på olika platser där jag sätter ner mina labbar? Får sedan ett par veckor vara så uppmärksam vart jag går för att inte slå på rot och eventuellt göra premiär på ett sjukhus för en bruten kroppsled.

Nu börjar det bli enerverande och jag som i vanliga fall har ont både här och där spänner mig ju mer än vanligt, vilket resulterar i ömma vader och jag vet inte vad. Tala om att längta efter plusgrader och en begynnande vår. Som det ser ut idag så verkar den långt borta…

I morgon så kommer jag inte att jobba. Har tagit ledigt och varför tänker jag inte berätta mer än att gränsen för mig denna vecka har varit väldigt nära för reaktioner som jag inte har kontroll över. Jag måste bromsa in och nu få några dagar då jag bara är still. Det jag också kan säga är att de möten jag varit på i veckan gnager sig in i mig och ger mig ingen ro.

Men jag kämpar vidare och jag tror mig se signalerna bättre nu än för några år sedan. Ibland så behöver jag bara dra mig undan och vara ensam. Livet är så otroligt komplext och jag vet att vi är många som har den uppfattningen. Mitt sätt att landa lite är att vara hemma och ta vara mig själv. På mitt sätt.