Stor skillnad på budbärarna

Syftet med denna post är att syna budbäraren. Det kan vara samma ord, men beroende på vem som säger dem så mottas det så olika.

Att kritisera islam är en het potatis i Sverige idag. Det vet jag mycket väl av egen erfarenhet. Att ens våga säga någonting kritiskt om det som kommer om några år i vårt land, det stämplar många som både högerextremister och jag vet inte allt.

Titta på hur det är i Danmark idag, en realitet och ett scenario som skrämmer mig. Att se detta inslag från vårt grannland skrämmer mig för det är inte frågan om detta kommer hit, utan när. Shariazoner i Danmark?! I en demokrati?!

Får man prata och skriva om sådant? Om sin oro och det man ser med egna ögon? Ju längre vänsterut man kommer, ju svårare blir det. Delar av andras ord som jag delar ställer min fråga på sin spets och de skrivs med utgångspunkt att många svenskar inte vill se islam praktiseras i Sverige:

Sverige är en sekulär demokrati med djupa rötter i vårt kristna kulturarv. Vi vill hålla fast vid det jämställda samhälle vi skapat, där kvinnor och män anses lika mycket värda och kvinnor får klä sig hur de vill utan att kallas horor.

Så varför i herrans namn skulle vi bli glada åt att få in en ideologi, förklädd till religion, som håller sina flickor fångna i hemmet och det gamla landets traditioner och till och med mördar dem när de inte rättar sig i ledet utan vill vara svenska? Varför skulle vi bli lyckliga över att se fler och fler kvinnor med slöja på gator och torg, i banken och i livsmedelsbutiker – som signalerar till oss andra att en kysk kvinna minsann inte springer omkring med utslaget hår och korta kjolar?

Varför skulle vi glädja oss åt att unga muslimska män reser till islamiska krigshärdar och utkämpar blodigt jihad – för att sen resa ”hem” till Sverige och fortsätta hata icke-muslimer eller muslimer av en annan inriktning än de själva? Varför skulle vi jubla åt våldtäktsepidemin i Sverige, där inte minst ett antal vedervärdiga gruppvåldtäkter visat vilket förakt muslimska män känner för oss svenska ”horor”?

Precis som de kanadensiska muslimerna Raheel Raza och Salim Mansur skriver i detta nummer  i sin ”Vädjan till Väst”, är de många sekulära och demokratiska muslimerna här precis lika rädda för islamiseringen av Västvärlden som vi är. De skriver:

”Men våra röster kommer inte att höras förrän vår regering, våra politiska partier och politiker på alla nivåer inser allvaret i det islamistiska hotet och utan hämningar och tvetydigheter fördömer islamismen. Vi har inte längre råd att låta mainstream-medierna, våra utbildningsinstitutioner och föreningslivet vältra sig i politisk korrekthet och, medvetet eller ej, erbjuda skydd åt islamister mitt ibland oss genom PR-tricks som mångreligiös dialog.”

Det är hög tid att svenskar och muslimer som tar avstånd från islamism och allt fler religiösa inslag i vardagen, sätter ner foten och talar klarspråk. Det enda sättet vi som står upp för den sekulära demokratin och är emot dem som ”vältrar sig i politisk korrekthet” kan få större genomslag i debatten, är om fler av oss vågar höja våra röster. Ju fler vi blir, desto mindre farligt blir det. Islamisterna och vänsterextremisterna, som är deras nyttiga idioter, kan rimligtvis inte hålla koll på hundratusentals människor, oavsett hur mycket de satsar på att registrera och förfölja oss.

Med den nya undersökningen i ryggen kan du lugnt ta upp diskussionen med dina vänner, arbetskamrater och grannar – hälften av dem kommer att hålla med dig om att islam inte passar i Sverige. Och när du ändå är igång – tipsa dem om att det finns en tidning som vågar skriva om de här för vårt land så viktiga frågorna!

För mig är det viktigt att få och våga säga detta. Det är inte mina ord, men jag håller med i mycket av det som sägs.

När icke-toleranta får företräde före oss som ser oss som toleranta, då måste man väl få reagera.. eller hur? Varför ska alltid Sverige acceptera det mesta, även om det drabbar människor och då i detta fall kvinnor?

Utvecklingen går obönhörligt mot den situation som idag är i Danmark. Unga män som totalt ignorerar demokratin och på allvar vill införa sharialagar och ett samhälle som är långt ifrån från det som både jag och även de på vänsterkanten vill leva. Problemet är just att tar man upp detta så blir man stämplad som någonting som man inte alls är. Varför vågar de inte se det som är på gång? Att vårt samhälle förändrats till det negativa av den flathet som myndigheterna har emot dessa islamtrogna män?

Jag ser mig själv som liberal och som ganska tolerant, men just i denna fråga så hamnar jag långt till höger om vänsterkantens debattörer får bestämma vart jag står. Man ska liksom vara tyst och bara acceptera de icke-toleranta och deras utbredning. Jag känner att jag kan inte vara tyst längre eftersom jag på allvar ser en islamiseringen idag som många bara ignorerar.

Att jämföra hur det var för 20 år sedan och på djupet tänka hur det kommer att se ut om ytterligare 20 år, den tankegången skrämmer mig väldigt mycket. Att läsa om invandrarelaterade brott som inte existerade tidigare och som idag blir alltmer vardagsmat, det är sådant man definitivt inte får notera och inte ens skriva om. Då är man rasist och en mycket hemsk människa.

Så, vem har skrivit texten ovan? Jo, det är Ingrid Carlqvist som skriver detta som ledare på Dispatch International. Hur tänker du som läser här då? Blir budbäraren något som blir viktigare än det hon faktiskt säger? Döms hon per automatik? Jag tror ju så och då speciellt ju längre vänsterut man är. Hon har min respekt och jag tycker hon är modig.

Man får liksom inte uttrycka det hon gör, man stämplas som något man inte är och får klä skott för en massa andra pålagda åsikter.

Budbäraren spelar ibland större roll än det man faktiskt säger. Att diskutera och ens våga vara kritisk mot islam, det kräver mod och sitt pris. Då är det viktigt att vi är fler som reagerar och höjer våra röster mot ett samhälle som vi inte vill ha i vårt land.

Ett land som faktiskt sakta men säkert förändras i en negativ inriktning om man på djupet vågar analysera många av dagens kriminiella och de företeelser som faktiskt alltmer har förtecken av en misslyckad integration där både flathet och naivitet från våra myndigheter är en stor orsak.

För gå 20 år tillbaka i tiden. Läste du samma saker i tidningen då som nu? Rannsaka dig själv, våga se skillnaden.

Jag är rädd och jag är orolig för framtiden i Sverige. Jag vill inte blunda längre, men jag vet att många kommer att stämpla mig bara genom att jag publicerar denna post. Det måste jag strunta i och jag måste våga stå för det som skrämmer mig.

Sverige ska inte vara en fristad för islamister som skapar sina egna lagar. Sverige ska stå upp för allas rättigheter och det är ju märkligt att jag år 2013 ska ha oro över att säga dessa saker. Men jag vet att i en förlängning så får jag rätt, kom igen och se Sverige om 20 år… om ingenting görs idag.

Första maj

Bild från gårdagens majbrasa.

Maj är min favoritmånad. Då vaknar jorden till liv och som årets vår utvecklats sig så kan denna månad bli riktigt fin. Jag gillar när värmen sakta kommer tillbaka och man kan sitta på baksidan med en kaffekopp. Det är helt underbart!

Det är fortfarande lite för kallt att gå klädd på det sätt som jag ändå gör efter min resa. Men jag vill inte ta fram de tunga och jobbiga kläderna som jag ställde in när jag drog iväg till Ayia Napa. Det känns inte alls bra, och vissa mornar så huttrar jag en del… (;-) Men jag är envis och snart så kommer jag även att känna värmen när jag står där i busskuren på väg till arbetet.

Trädgårdsmänniska är jag inte, men jag gillar ändå att sitta i min trädgård när värmen kommer. Trädgården är misskött sedan ett par år, men jag har verkligen inget intresse av att stå på alla fyra och plantera, dona och fixa. Vad kostar det att hyra en trädgårdsmästare som kan få fason på eländet?

Ljuset, värmen och det gröna livnär mig när maj kommer. Det finns några dagar som är helt fantastiska, när värmen precis har kommit, luften är liksom nyfräsch innan sommarvärmen kommer. Vet någon vad jag menar? Just de dagarna försöker jag leva extra mycket och njuta. Spara och lägga in i min minnesbank de dagar i november då allt är kolsvart och bara dött.

Min grabb är sjuk. Har ont i halsen och hostar mycket. Febern är på gränsen och det är ju skönt att ha slipper det i alla fall. Jag är mycket tveksam till skola för honom i morgon. Tycker så synd om honom när han harklar och hostar hela tiden.

Det som står på programmet idag är en lång lång promenad så att jag kommer upp i mina 10 000 steg som jag bara måste nå varje dag. Ja, det är ett personligt nederlag om jag INTE kommer upp i dessa steg. Den piskpressen behöver jag ha på mig för att det ska hända någonting.

Majbrasa med dottern.

Den här perioden med barnen har varit väldigt bra. Frida är ett oerhört stort stöd för mig på många plan. Hon är så klok och vi pratar mycket medans vi tar våra långa promenader. Blir varm i hjärtat av hur mycket jag verkligen älskar henne. Igår så var vi på majbrasa tillsammans och hon skojar och får mig på bra humör. Min tacksamhet är enorm när jag tänker på henne. Hon sa en sak igår som dels var rolig men som det också finns en del allvar i och det är att den enda man som man kan lita på är sin pappa. Klokt sagt! (;-)

Nu kör vi maj och njuter järnet, eller hur?

Fredagsluft

Vilket fint väder vi har fått idag. Solen skiner och det är riktigt fint ute. Lite kallt, men det gör inget när himlen är blå.

Lillgrabben ska till modern ikväll. Men i morgon så strålar vi samman igen för en kul helg tillsammans i Stockholm och den stora finalen i melodifestivalen. Ska bli spännande, även om kontrollfreaken i mig tänker mycket på resorna och hur det ska gå? Funderar också på biljetterna, tänk om de finns i fler upplagor osv osv…

Jag fick så mycket råd idag på fikat att jag kände mig som en 10-åring och även om jag vet att de menar väl, så blir det ibland lite tröttsamt.

Ett ex: Vi kommer att vara framme i Solna Centrum ungefär klockan 19.00. Vad jag förstår så tar det cirkus 10 minuter att gå till Friends Arena. Vi ska vara på plats SENAST 19.45… borde inte en marginal på 35 minuter då räcka? Jag tror ju det, men det var många som tyckte att vi skulle åka ännu tidigare… visst, hade vi haft bil så förstår jag det resonemanget, men nu åker vi T-bana och sådana köer tror jag inte att det är (även om 28 000 ska in) eftersom insläppet är automatiserad vilken innebär att varje biljett avläses maskinellt. Då borde det väl gå undan? Så jag är lugn, eller? Vi kanske tar vi någon T-bana tidigare, bara för att vara helt säkra, så att vi är där mellan halv och kvart i sju åtminstone. Ni ser, råden äter sig in i mig och jag tar till mig, även om jag känner tröttheten..

Frida stannar ikväll hos mig och vi ska ha en lugn fredag med mys och säkert en skräckis som avslutning. Igår kollade vi på en som var lite obehaglig tycker jag. Om en tjej som blev besatt av en ”ond” ande genom ett skrin som hon hade köpt på loppis. Tydligen en sann historia, även om vi hade svårt att tro på allt som visades. Men, men.. vad vet jag?

Hon är kattvakt över helgen och tar hand om våra djur, så de slipper ensamheten. Det är kul att hon vill det.

Har köpt David Bowies nya album som släpptes idag. Det heter ”The Next Day” och finns på iTunes om du vill köpa det själv. Lyssnar nu för fullt…

Nej, nu ska jag tugga i mig resten av salladen…

Felix jamar för många

Skriver av mig lite igen på lunchen. Bra tillfälle och lugn och ro tillsammans med maten.

På bussen så ser jag samma person igen. Flera dagar nu. Trots att jag åker olika tider. Känns skumt, men jag försöker inbilla mig att jag just inbillar mig. Kan ju vara tillfälligheter, fast det mest otäcka är att jag upptäcker sällan personen direkt, utan personen sitter bara där helt plötsligt. Parallella världar? Jag, tokig?

Har en inre oro. Inte för egen del och inte för lördagen. Utan för andra. Den känns inte bra. Får inte ur vissa saker i systemet och känner mig otillräcklig och hjälplös.

En annan sak som är skitkonstig och då handlar det om rent egoistiska saker. Kolla in detta klipp som jag tog på Felix när han var sjuk. Han jamade och ville ut. Inget märkvärdigt anser jag utan det är verkligen en intern grej:

Eller hur? Inget speciellt med detta klipp, men över 7 000 klick har klippet fått?! Jag fattar ingenting och blir än mer konfunderad när jag jämför med mina andra klipp på min YouTube-kanal. De ligger allt från 5-200 klick och det vanliga är ju att de närmast sörjade tittar… men inte med detta klipp? 7 041 om vi ska vara exakta… hur kan det vara möjligt? Blir ju sjukt nyfiken på vart klicken kommer ifrån…

Sådant grubblar jag på när jag sitter här på lunchen och försöker få i mig min räksallad…

Film & funderingar

Tom Hanks

Cloud Atlas (http://www.imdb.com/title/tt1371111/) är en mycket fascinerande film. Flera handlingar i olika tidsepoker som på ett sätt knyts ihop av budskapet att allt sitter samman, allt är ett. Jag erkänner att det var mycket som jag inte begrep, så jag kommer nog att se filmen igen. För trots det så var den fascinerande och skådespelarna duktiga. Tom Hanks, Halle Berry, Susan Sarandon och Hugh Grant var några av skådisarna och deras ”själ” var med i flera olika liv under olika perioder. Filmen får en att fundera på varat och varför.

Så nöjd med min Apple TV. Tack vare den så kunde vi se filmen streamad via iPad trådlöst upp på den stora TV:n. Helt nya möjligheter har öppnats och äntligen så har jag själv de möjligheter som många på jobbet pratat om länge.

Grubblar & sover illa

Vaknade fanimej före tuppen i morse. Svårt att sova. Vid sjutiden så fick jag nog och gick upp en sväng. Försökte sen att sova lite igen, men icke. Nyhetsmorgon och kaffe fick det bli. Nu sitter jag här trött och utan ork, beroende på för få sovtimmar i natt.

Det är liksom aldrig riktigt bra numera när det handlar om sömnen. Visst, jag får mina timmar (kollar påsarna under ögonen) oftast, men det är alltmer på ett ryckigt och konstigt sätt. Vaknar många gånger, springer på muggen och ligger och grubblar. Sen har vi katterna som ska ut, minst ett par svängar varje natt…

Grubblar på existentiella frågor, ensamlivet som tär hårt på mig (singellivet menar jag då) och min plats överhuvudtaget i det här som kallas för livet. Plats? Ja, fortfarande vid min höga ålder så vet jag inte vilken den är. Har liksom skjutit upp saker och ting. Distraherat mig själv och åren går. Livslångt grubblande. Försöker numera bara vara i den vetskapen, acceptera och göra mitt bästa.

Ähh, jag grubblar vidare…..

Hoppas ni som läser hos mig får en fin lördag!

I ett papphuvud

Ibland känner jag mig verkligen som en paria inför mina egna barn. De skriker och gapar på mig, säkert med all rätta. Jag vill så väl och lägger mig i lite för mycket emellanåt. De två äldsta är ju 18 resp. 20 år gamla. Men det är svårt att inte lägga sig i. Har liksom svårt att bara dra mig undan och låta dem komma till mig om det är något. Jag vill ju liksom att de ska ha det bra när de är hos sin pappa.

Fast det blir ofta kontraproduktivt eftersom de då tycker att jag tjatar och att jag lägger mig i för mycket. Med äldsta tjejen kan det ibland bli riktigt tjafsigt eftersom vi ibland inte drar jämnt om de mest grundläggande saker och hon tycker att jag lägger mig i sådant som jag inte har ett dugg med att göra. På ett plan så förstår jag ju, men det är så svårt att liksom inte fråga och vara nyfiken.

Lillgrabben har också alltmer visat en sida av integritet. Vill ofta vara för sig själv och mina försök till gemensamma aktiviteter nobbas allt oftare. Jag måste försöka coola ner och låta dem vara, men det är svårt också eftersom vi ses under begränsad tid och sedan får man inte se dem på många dagar. Inget bra för en sådan som mig egentligen. Men måste ju acceptera även det. Allt ska fanimej accepteras numera.

Hela jävla livet handlar ju om acceptans. Det om något kan trötta ut mig. Jag hittar inte mig själv i jakten på mina egna förväntningar som på ett plan är ingenting och på ett annat att passa in och vara omtyckt. Får inte ihop detta, vilket gör mig självdestruktiv på fler än ett sätt. Kanske är det också ett av svaren på varför jag vandrar ensam utan någon vuxen i min närhet. Jag märker hur jag snurrar in mig i mina egna resonemang så att jag knappt själv begriper vad jag menar och vad jag själv anser om varat just nu. Kommer jag dithän så skiter jag i allt och isolerar mig.

Jorden snurrar inte runt mig och den insikten tar tid att ta in. När jag väl gör det så reagerar jag precis tvärtom, allt eller inget. Kanske är det därför som jag blir så jobbig när barnen är hos mig. Jag vill så väl och så blir det liksom bara för mycket av allting. Jag vill FÖR väl och FÖR mycket. Men de vill ju fortfarande komma hit och kanske är detta det bästa svaret jag kan få.

När samma kommer åter

Möter inte ni på samma människor om och om igen i perioder av era liv? Så är det för mig och just nu finns det en själ (jag varken vill, vågar eller känner för att mer detaljerat beskriva personen) som jag möter på bussen allt oftare. Visst, det kan bero på att jag numera är mer uppmärksammad, men jag tycker mig inte ha sett den här personen så ofta tidigare.

Personen ser dessutom ut som ett spöke och har ibland en blick som skrämmer skiten ur mig. Jag är inte heller riktigt säker på om personen noterat mig, men ibland känns det som så när personen sitter längst bak i bussen med huvan neddragen. En annan läskig grej är att jag ibland inte ens sett personen på bussen från början, utan efter en stund så sitter personen bara där. Så känns det i alla fall och det är för mig spooky.

Som vanligt så kan jag ju inte låta bli att analysera om varför vi i vissa faser av våra liv tycker oss stöta på samma personer om och om igen. Jag har ju mina teorier och det är ju att det handlar om ett lärande åt båda håll. Den personen har någonting som man själv behöver sätta fokus på och sen är ju frågan hur djupgående detta är. Jag tror att det kan vara småsaker, men även stora och kanske livsavgörande val som just den personen ska få oss att inse. Omedvetet givetvis eller i alla fall så pass att personen i den skepnad den nu befinner sig i inte vet någonting om syftet. Ja, förutom dårå det högre jaget, som är en helt annan historia… det högre jaget har bra koll på vår livskurs än vad vårt medvetande i det här livet har. Vi ska uppleva, känna och verkligen leva livet… och det högre jaget är den vi egentligen är, när allt skit är bortskalat eller som det står på en sida:

Den person du egentligen är när man har skalat bort allt det ytliga du tror du är.

Ibland så stöter jag på samma människor hela tiden. Det tror jag inte bara är inbillning utan en korrekt känsla. Just den här personen har kommit lite för ofta nu för att det ska kännas som om det inte bara är tillfälligheter. Det som är lite jobbigt i det hela är att jag känner ett viss obehag av det och då kanske det är än mer angeläget för mig att verkligen försöka förstå vad personen vill säga mig. Fast jag skulle aldrig gå fram och prata direkt eftersom det inte alls skulle kännas bra för mig. Jag vet faktiskt inte riktigt hur detta kommer att sluta men förhoppningsvis så kan jag ta till mig det jag behöver så att säga.

Eller så är det bara min fantasi som spelar mig ett spratt. Bara för att den kan och för att det är en del av det så kallade livet…?

Hur länge till?

Ljuset… kampens grundförutsättning. Det får bara inte släckas utan måste hållas vid liv, ibland till vilket pris som helst. Tyvärr så kan det dessa gånger då det slår fel bli totalt kontraproduktiv och mörkret kommer än närmare, trots att man trodde sig stärka ljuset.

Felix hänger i. Här i slutet på januari 2013.

Maxi kollar ut genom fönstret.

Årets amaryllis måste ju slå alla rekord. Köpte den i början av december och den blommade på fint. Sen så var det inte mycket kvar av den, men med lite vatten så sköt den i höjden och kolla nu! Två fina blommor i början på februari. Ser nu också att ytterligare ett skott är på väg… kanske amaryllis våren ut i förorten? (;-)

Alltså, finns det något finare?

Februari 2013. Hur länge till?

Laddad inför den första delfinalen i melodifestivalen. Hade hela familjen omkring mig och det var så underbart, sen att delfinalen inte var något vidare, det är en helt annan historia…

Ellet och jag gick ut och luftade oss en sväng idag. Lite medikamenter köpte vi i den lokala butiken åt lilltjejen som nu återigen börjar bli krasslig vilket indikerar på att vitamintillskotten måste ökas på.

Ibland känns det som om jag väntar på någonting. Glömmer bort att leva i nuet och ta vara på dagen. Väntan gör mig frustrerad och jag försöker slå bort det. Ibland så lyckas jag i några timmar, men ibland så förgiftar dessa tankar mig.

Hur länge till?

Oviljan att inte vilja någonting

Att befinna sig här och nu. Känna nu. Inte det jag varit med om och känt och inte det jag drömmer och inbillar mig om. Nu. Känna nu och liksom ta in hela det. Jag är rädd.

Reellt leverne i stunden. Åren snurrar på. Vad väntar jag på? Värdelös och snart avslöjad. Det dånar inom mig ofta. Jag håller för öronen och orkar inte höra mer. Skriker och vill bara att det ska sluta. Gråter för mig själv och ber. Men den finns kvar. Från den dag jag minns.

Ibland så ger jag bara upp. Experterna säger ju att man ska göra det och då blir allt så bra. Eller? Det blir bara tomt inom mig och allt står än mer stilla. Ingenting händer. Egen vilja och mina egna val. Jag styr ju över mitt liv gapar de vidare. Jag bestämmer vad jag vill och vad som kommer att hända i mitt liv. Ok. Jag hör och har hört det länge.

Vad vill jag då? Vad vill JAG? Svaret som kommer emot mig hela tiden skrämmer mig. Totalt. För svaret är tystnad och i bästa fall något grymtande om att man måste ju vilja något. För annars är man ju galen. Ungefär så. Ingenting annat.

Hur får man ett driv? En vilja att göra saker? För att JAG vill och inte för att andra säger åt mig för att jag ska må bra. Finns det samtalsgrupper där drivlösa och människor med noll vilja träffas?

När jag läser vad jag skrivit så begriper jag knappt själv vad jag vill förmedla. Ungefär så.