Skurhink, grill & studsmatta

Ingen bra start på denna dag. Vid 6-tiden så knackar Ellet på min dörr och säger att hans kompis har dragit ett par pizzor i hans rum. Kompisen som sov kvar för första gången hade blivit magsjuk nämligen. Det var för mig bara att spotta i nävarna och ta fram skurhinken.

Det positiva är väl att pojkens rum nu blev skurat…kompisen mådde inte bra så hans pappa kom och hämtade honom. Vi får väl se om det var för mycket chips eller om det är en magsjuka som nu kanske sprider sig till oss andra?! (;-(

Några blommor tittar upp i trädgården just nu.

Det var inte sådant jag tänkte blogga om utan om det som gör livet värt att leva. Mina barn kom till mig igår och nu blir de här i 14 långa härliga dagar (med ett par dagars avbrott när jag är på kurs) och det känns bara så underbart!

Frida klippte gräset och jag kollade om grillen pallar ett år till. Det var ju en varm och skön kväll igår. Tyvärr så visade det sig att myggorna tycker detsamma och ju senare det blev, ju fler blev de… (;-(

Ellet var hos grannpojken en stund (nej, det var inte han som sedan sov över och blev sjuk) och de hoppade på en nyinköpt studsmatta.

I gräsmattan så hittade jag denna stackare. Ensam utan kompisar.

Maxi trivs nu. Katterna är ute alltmer.

På programmet idag står att ta sig till butiken och gå Slingan i samband med det. Jag ska göra ett försök idag och se om högerbenet pallar. Det har känts bra de sista dagarna, så nu försöker jag mig på hela varvet.

Det är ju också en semifinal i hockeyn som jag tänkte titta på mot grannarna i öster på eftermiddagen och sen avslutas aftonen med Eurovisionfinalen! Det blir grejor det! Heja Norge!

Jobb & tankar i slingans spår

Eftersom jag vabbat två dagar för att pojken var sjuk så kände jag att jag bara måste in på jobbet idag. Några saker för webben skulle bearbetas och sen skickas ut. Och det redan igår så att säga.. men nu är jag klar och dessutom så fick jag arbetsro. Det var väldigt skönt att kunna jobba på utan att bli störd en enda gång.

Behövde steg, så när jag kom hem tog jag mig en micropaus först för att andas lite och sen gick jag ut… och jag travade på så pass att jag med råge klarade mitt mål på 10 000 steg om dagen. Jag gick *Slingan och lite till… måste säga att när jag får upp farten så går det väldigt bra detta och jag är faktiskt lite stolt över mig själv… att jag inte låter latmasken segra, utan att jag ger mig ut oavsett.

Tankar kommer till mig när jag går Slingan och idag passade jag på att ta bilder på ställen som betytt något för mig. För när jag går Slingan så passerar jag en del platser som finns i mitt minne, både positiva och jobbiga händelser kommer upp… inte alltid, men ibland.

Det är alltså en lekplats långt därborta. När saker och ting var över så tillbringade jag tid där, både själv och med de som stod mig närmast i början av separationen. Tankar om för alltid, över och förbi och viss smärta når mig när jag tittar ditåt. För det var liksom just över då och delar av mig mådde inte alls bra av vad de skapade för känslor inom mig.

Så trasigt och så förstört. Knappt någonting kvar av det som en gång var något levande och kanske stort i vissas ögon. Ingen bryr sig, förfallet får fortgå. Alla är bara i sitt och ser inte skadorna. Man orkar inte bry sig helt enkelt. Har nog med sitt.

Projekt 47:73 dog för över 5 år sedan. Det känns visst att passera där varje dag, men inte som ni kanske tror. Saknad över formationen som inte lyckades på ett sätt, samtidigt som det liksom var konstgjord andning ett par år för att verkligen försöka. Visst tänker jag tillbaka på saker och ting som hände och som med det mesta så är det blandat i känslorna. Misslyckande javisst, samtidigt som någonting fundamentalt saknades. Så då kunde det bara gå på ett sätt…

Misslyckat och förstört. Ingenting har hänt. Ledsamt på ett sätt samtidigt som jag struntar i det…

Det är ju inte stort där jag bor så visst är det så att man passerar gamla ställen hela tiden. Detta är ett av dem. Under flera år så gick jag här varje morgon när pojken skulle till dagis. Nu går jag här istället.

Ibland när vi gick hem så ville han ta en genväg. Han kämpade och var inte så stor, men det gick alltsomoftast. Fina minnen och här går jag förbi varje dag nu när jag kör Slingan. Min fina pojke som börjar bli stor och som betyder allt för mig.

Ledsen kan jag bli över att jag misslyckats med att hålla ihop min familj. Jag vet, det går inte att hålla ihop saker och ting till vilket pris som helst, jag vet, jag vet och JAG VET. Men jag är i alla fall ledsen över det som blev och hur det sedan gick, att det liksom inte räckte hela vägen.

Men om dessa tankar så skriver jag bara under lösen numera eftersom jag är så trött på de förståsigpåare som alltid (i alla fall förr) måste komma med stick och ord som är självklara för mig. Det är MIN resa och MINA känslor det handlar om!

För jag kan bli jävligt ledsen och nedstämd över sakernas tillstånd! Det behöver nödvändigtvis inte handla om detta, utan resultatet av det som blev, såsom livet är idag. Det kanske är att fastna, men det är min reella verklighet jag talar om. Det går, det gör det…

* En runda jag tar runt byn, som är ca 4 km lång och ger mig mellan 5 500-6 000 steg beroende på takt, intensitet och hur jag orkar hålla igång stegen på ett bra sätt.

Förstärkning på jobbet

Idag följde grabben med mig till jobbet. Han är så tålmodig och lugn när jag flänger omkring på jobbet och ska fixa saker och ting. Han fick låna en dator och en datatidning som han blev väldigt förtjust i. Detta i kombination med några koppar choklad gjorde att det ändå var ok för honom.

Den var rena familjesammankomsten ett tag på jobbet. Linn var där också och gick en valutbildning. Hon ska ju hjälpa till med det administrativa som har med kyrkovalet att göra.

Ellet kämpade på med en gubbe som till en början på dagen var på ett uselt humör. Tror att det är min dåliga sömn den senaste tiden som idag var orsaken till att stubinen var kortare än vanligt.

I morgon vill han dock vara hemma och jag kan förstå honom. Det blir lite drygt tillslut även om vi lunchade på favorithaket. Kanske hänger han med på fredag igen, den dagen som är min sista med barnen för den här svängen… (;-(

Påsk med familjen

Det är långfredag och idag firade vi påsken på allvar hos mig. Anna, Linn, Frida, Ellet och jag var på plats.

Jag hade förberett potatis och ägg, men sen så hjälpte Anna till i köket.

Ägghalvor alltid oavsett högtid. Det kan aldrig gå fel då. Jag har komponerat ihop den själv dessutom med både majonnäs, rom samt räkor i olika blandningar. Även lite skagenröra på ett par. Det är ju bara så mumsigt med dessa ägghalvor.

Fina Felix ville vara med i förberedelserna.

Det är ju så att påskmaten påminner väldigt mycket om julmaten – skinkan. Men annars så är det mesta med även denna högtid.

En hungrig gosse sitter vid bordet och väntar på läckerheterna.

Min förrättstallrik. Ja, jag älskar matbilder men denna påsk så får ni bara se det jag åt i förrätt. Sillar, ansjovis, två laxsorter och gräddfil. Givetvis med potatis och ägghalvor till. Mumsigt!

Revbensspjäll, köttbullar och prinskorv med mer potatis vad huvudmålet. Gott!

Igår när jag var på den lokala butiken så köpte jag en liten påsklilja som inte var utslagen. Så idag så har jag vattnat på utav sjuttsingen för att den skulle slå ut lite, och se… det har den gjort… visst det är ju gult men det får gå ändå. Det finns ju inte påskliljor i andra färger… (;-)

Maxi + Anna = kärlek!

Titta vad jag fick av Anna! Ett eget ägg med massor av snarre… vilken god och snäll exkrok jag har alltså. Det värmde mitt hjärta.

Mycket ligger nu och gosar till sig i kistan på mig. Men det var riktigt gott att få goffa rejält…

Ellets fantastiska häxa hade Anna med sig och nu hänger den så fint i hallen.

Ja, det var min påsk detta och jag kan inte vara mer än nöjd. Så trevligt var det att träffa barnen och Anna.

Stoppljus, 243p & Elitepad

Världens stoppljus vid busshållplatsen. Fast det klart, det är ju bra mycket bättre än gult som är erbarmligt fult i alla de nyanser som finns. Bilder på gult svischar förbi i mitt inre och i det skenet så är ju detta stoppljus rena uppenbarelsen.

Vintern ger sig inte. Minusgrader i morse.

Fjor gav 243 p i en Wordfeudmatch… en bra start på påsken må jag säga…

Först iPad, sen Surface och nu en HP Elitepad… jag testar vidare och måste säga att denna är den mest lovade paddan hittills… finns ännu ingenting som jag ännu inte gillar. Visst, jag har lite svårt för gränssnittet fortfarande, men det blir nog bättre med tiden.

Släpade kassar som en tok när jag återigen var till den lokala butiken. Får ju finbesök i morgon av Anna, Linn och kanske också Johan om vi har tur. Det blir klassisk påskmat och det ska jag väl fixa?

Att vara helt ledig i fyra dagar tillsammans med barnen känns ju bara underbart. Helt jävla underbart!

Earth Hour 2013

Ellet delar upp gottat.

Vi firar Earth Hour varje år i min familj. Det har faktiskt blivit en riktigt fin tradition som jag tycker mycket om. När jag tänker efter så föredrar jag den framför många av de vanliga storhelgerna just för inramningen och syftet.

Det blev inslag av påskgotta eftersom den helgen ligger så pass nära i tiden.

Klockan blev 20:30 och ljusen tog över i en timme. Inte så många som tidigare år, men ändå så blev det ganska ljust i vardagsrummet.

Ljuset från mobilkameran gör att det ser ut som om vi har vanliga lampor tända, men så var alltså inte fallet. Ellet hade frågesport med mig och Frida efter att vi pratat om varför vi firar Earth Hour.

Även katterna var med oss under Earth Hour och under sista kvarten så fick pojken ett skrattanfall som i sig var väldigt underhållande… (;-)

Jag har sagt det tidigare men säger det igen att för mig är Earth Hour en manifestation för att påminna sig om hur man ska leva resten av året. En stund att prata om klimatet och vad man kan göra. Det handlar inte om att döva några samveten, utan precis tvärtom. Jag vet att jag tjatar om detta, men det är så många som fnyser åt tanken och denna fina timme, som jag ser som väldigt viktigt och dessutom trevlig för den sociala samvaron i familjen.

Sen filmade jag en liten snutt också dårå:

Relaterat
Earth Hour 2012

Helgen i Sthlm

Igår så visade jag bilder och skrev om melodifestivalen och dess final. Nu har jag orkat med det övriga från vår helg i huvudstaden, att bearbeta bilder och skriva lite om våra upplevelser.

Vi tog regionaltåget och cirkus 40 minuter senare så var vi på centralstationen i Stockholm. Ellet traskade på i bestämda steg. Mot tunnelbanan…

Framme hos farmoster, där det både blev hemgjord hamburgare och fika innan vi drog iväg på melodifestivalfinalen i Friends Arena. Det var roligt att Ellet äntligen fick träffa min moster, en av de få släktingar som jag har någorlunda kontakt med idag.

Moster donar och står i och hennes burgare var superba.

Nu gör vi ett litet hopp i historien. Melodifestivalfinalen är avklarad och Ellet sitter och läser i programbladet. Vi är nöjda men trötta. En fin kväll går mot sitt slut.

Varvade ner med moster och berättade om äventyret och klockan hann bli halv ett innan vi kom i säng.

Ny dag och tulpanerna jag köpte med mig var fortfarande fräscha.

Hos moster så kunde man springa runt en del när myrorna blev för stora i brallan. Jag fick inte ta kort på grabben och jagade honom lite med mobilkameran. Men se, tillslut så fick jag med honom på bild… (;-)

Söndag och tid för äventyr! Moster kom på den geniala idén att vi skulle besöka två museum som låg på samma ställe. Spårvägsmuseet var ju klart häftigast där både bussar, tåg och spårvagnar fanns i naturlig storlek. Vilka ytor och vad fascinerande det var att se alla fordon från över 100 år!

Ellet körde också tunnelbana, vilket var spännande.

Konduktör Olsson ber om biljetten.

Det var inte bara fordon på plats utan även andra saker från förr i tiden. Ett av de häftigaste var att kolla in stationskiosken från 40-talet med många roliga detaljer.

Sockerdricka, Grappo, Loranga och Pommac! Det var drycker det!

Olika cigarettmärken från den tiden…

Vi besökte även Leksaksmuseet som låg i samma lokaler.

Vi tog sedan en promenad för att hitta ett matställe. Vi hamnade på Medborgarplatsen. Blev fascinerad av den höga byggnaden som går under smeknamnet “Muttern”. Den heter egentligen Söder torn och är Stockholms högsta byggnad, 86 meter, som utgörs av bostäder. Byggnaden stod klar 1997 och innehåller även högst upp en gemensam festvåning med glasväggar och utsikt över staden på plan 25. Häftigt värre!

Burger King var målet och sedan fick vi skjuts till Stockholms centralstation för hemfärd till Uppsala. Det var en mycket trevlig helg och vi kände oss verkligen välkomna till moster och hennes Krister.

Lösenordsskyddad: Systern som aldrig fanns

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Flexibel umgängesfabrik & skyddat privatliv

Två dagar “glappade” ju för Elias när vi bestämde att vi skulle ha barnen i 14 dagar istället för 7. När vi bestämde detta så var det försent för mig att ansöka om än mer semester så då blev det problem den här veckan på måndag och tisdag.

Igår så kom ex-svärmor över och var med grabben några timmar. De hade ätit på restaurang och spelat spel. Hon stannade längre än vad jag trodde så han var inte ensam lång stund. Idag så åkte Elias med mig till jobbet och var med mig på förmiddagen. Mitt på dagen så kom Anna och de gick till frisören och käkade på favoritstället. Sen istället för att återvända till mig och jobbet som jag vet inte är så roligt i längden, så fick han hänga med modern sin även över storhandlingen för ett besök hos Tofflan medan modern handlade. Det vet jag att han blev glad över. Så när jag kom hem nu så var han hemma, nyfriserad och dessutom med en ny fin jacka som Anna köpt.

Det är så bra att vi kan göra på det här sättet när det kniper de veckor som vi har barnen. Jag är både Anna, ex-svärmor och Tofflan evigt tacksam för just den flexibiliteten som finns där. För mig men framförallt för Elias så var detta väldigt bra, att vi kunde göra på det här viset. Fjorton dagar från sin mamma blir i mastigaste laget.

Men vi har bestämt nu för att försöka köra 14 dagar istället för 7. Det finns en massa andra vinster med det och då tänker jag framförallt på kontinuiteten för barnen. Att inte flyttas fram och tillbaka så ofta samtidigt som det innebär att man får längta lite extra tills de kommer nästa gång. För mig är det nog så jobbigt, men jag vet som sagt var att det finns vinster i detta.

Skrev världens inlägg om barndom, alkoholen och kärleken. Ganska naket och öppet så jag kände att jag ville att orden skulle få “ligga till sig” lite innan jag klickade på publicera. Idag när jag känner efter så är min tanke att varför ska jag fläka ut mig för kreti och pleti och liksom försvara vissa saker. Vem har med mitt liv att göra och de val jag gör förutom de allra närmaste? Så den posten får ligga orörd och jag ger blanka fan i de indikationer jag fått. Folk får tro och tycka vad de vill. Jag är inte som jag var för några år sedan, då jag berättade om allt för alla. Törnarna har fått mig att vara mer försiktig nu och jag struntar som sagt vad vissa säger och skriver om mig.

Den inre styrkan finns där. Sanningen gör oss alla fria en dag och jag vet att jag då står med ryggen fri.

Mammas dödsdag

Åren går så fort. Återigen dags för mammas dödsdag. Egentligen så skulle jag ha tagit mig till mammas grav idag, men jag pallar inte att ta mig så långt såsom jag mår. Gikten är bättre, men inte helt bra.

Min mamma tog sitt liv idag för 32 år sedan. Fatta, 32 år! Dom minnen jag har av henne när det handlar om rent fysiska saker är få. Det allra mesta ryms i en Oboy-burk förutom ett fot som står i en gammal ram.

När jag öppnar burken så hittar jag några småfoton, tagna i sådana där fotoautomater som fanns förr i tiden. Ett grönt papper från 1976 från Akademiska Sjukhuset som heter identitetskontroll. Förstår att det var dåtidens passerkort. Mamma hade också ett sådant där tjockt kort med alla sina uppgifter på som var som ett sjukhuslegg. En tandvårdsräkning på 89:- från 1980-12-22. Hennes pass som var utfärdat 1977-06-15. Där står det att hon var mellanblond, hade blå ögon och var 163 cm lång.

Mamma gifte om sig några månader innan hon dog. Ett äktenskap som uppenbarligen inte var rätt för henne. I burken så finns notiser och en bröllopsbild. Jag hittar också en notis som har rubriken Kvinnomisshandel i Uppsala. Minnena av den händelsen kommer tillbaka och hatat lurar bakom hörnet mot pappa när tankarna på hans agerande återigen finns inom mig.

Medlemskort i Konsum Uppsala som var giltigt mellan 25/4 1978 – 30/4 1979. Ett personbevis på skrynkligt papper utfärdat 1980-07-17. Försäkringsbesked från Försäkringskassan daterat 1978-02-14. Ett busskort för januari 1981 och en femkronors-sedel.

Det sista jag hittar i burken är en röd tablettask från Läkerol. Asken kostade 3.20 och ja det finns tabletter kvar i den. Detta är vad jag har kvar efter min mamma som tog sitt liv för 32 år sedan.

Förra året så fick jag reda på exakt hur det gick till. Det smärtade mig något enormt att få den informationen, men det var någonting som jag kände på mig. För att när jag fick reda på detta så förstod jag att hon använde sig precis av den metoden som vi pratade om någon vecka innan hon tog detta självmordsbeslut. Att jag var delaktig i detta på ett sätt som jag misstänkt. Den vetskapen gör ont i mig och då spelar det ingen roll att det gått 32 år. Den taggen är utdragen men såret läker aldrig helt.

Jag sörjer inte mamma på det traditionella sättet längre. Det var många år sedan jag slutade med det. Jag har inga problem att prata om henne och det som skedde. Men jag längtar efter att få träffa henne och få prata med henne. Längtar efter att få höra hur hon tänkte (eller inte tänkte) när hon tog detta beslut att lämna mig och min syster.

Visst ja, i burken hittade jag också detta. Som jag tycker passar bra tillsammans med det andra:

Ann-Britt Pettersson som var min mamma, valde alltså att lämna jorden vid 33 års ålder. Ju äldre jag blir, ju mer märkligt blir detta faktum. Jag minns ju när jag själv passerade 33… mitt i livet och mycket som hände för mig. Visst, jag dras också med ett mörker som ibland sänker mig, men för mig blir ljuset allt starkare och att vilja lämna jorden frivilligt känns väldigt avlägset för mig.

Vad gör att man tar ett sådant drastiskt steg? För mamma tror jag att det handlade om att hon var förgiftad av både tabletter och alkohol vilket gjorde att hon inte kunde tänka klart. Det tror jag är huvudorsaken och jag vet själv att när jag är berusad så blir verkligheten en helt annan. En svart plats att vara på många gånger. Så det tror jag är huvudorsaken. Frågan är ju bara om det hade gått att rädda henne? Jag var 15 år och hade själv knappt vatten över huvudet i mitt liv. Flängde fram och tillbaka i livet och fick inte bo där jag ville.

För 32 år sedan så fick jag beskedet. Det glömmer jag givetvis aldrig och jag ser allt framför mig. Töcken var det och fortfarande så kan jag banna mig själv för att jag var så svart-vit på den tiden. Att jag inte förstod bättre innan hon dog. Men att lägga sådant på en 15-åring när det fanns så många vuxna runtomkring henne, det förstår ju även jag att det inte fungerar. Men metoden… (;-(

Ja, jag försöker vila i det faktum att hon finns med mig nu och att hon kom både till mig och min syster ett halvår efter sin död för att säga till oss att det var ok. Jag måste vila i det och acceptera. Jag vet att många säger att jag fastnat. Fastnat i det gamla och i det förflutna. Att min förmåga att se framåt inte finns där. Visst är det så många gånger. Jag är ibland bara tacksam över att finnas till och att ha orkat så här långt. Ibland så förstår jag inte riktigt vart åren tagit vägen. Men visst har jag fastnat. Det är dock bättre än att duka under helt. Jag försöker hela tiden, det ska ni veta. Hela tiden.

Men för det så kan jag ju sakna henne utan att för den skull bara klänga mig kvar vid det som är gammalt och dött. Tanken på att hon inte fick krama mina barn gör ont. Att hon inte fick vara med kroppsligen så att säga. Att hon liksom flydde ifrån mig och mitt liv. Så känns det ibland. Då spelar år och siffror ingen roll. Den saknaden kommer alltid att finnas där inom mig.

Älskade fina Ann-Britt! Snart så ses vi.