Karmalagen är en realitet

Är faktiskt ganska nöjd med ensamheten just nu. Ja, jag vet det har ju låtit helt annat tidigare, men så är det idag.

Tänker oftast negativt, försöker verkligen vända. Negativt ger negativt och positivt ger positivt, det är ju inget konstigt, eller hur? Men när jag försöker dra det lite längre och prata om Karmalagen, då slår en del bakut.

Karmalagen existerar i högsta grad och fungerar, även för de som tror sig komma undan. Alltid. Tvivlar du eller vill du inte se det så är min franka uppfattning att du har ett för stort ego. Du ser bara andras tillkortakommanden och glömmer dig själv. Det allra svåraste i livet är att se sin egen skuld. Kan man det, utan att bli martyriskt, då är mycket vunnet. Då smeker karmalagen dig. Jag har gått den “hårda” vägen och vet att det fungerar på det viset.

Ger du ut positivitet så möts du av det. Svårare än så är det inte. Tvekar du och tycker att svaren dröjer så är det ditt ego som har för bråttom. Allt händer inte direkt. Men din attityd gentemot människor påverkar i högsta grad hur människor behandlar dig. Om inte direkt, så på sikt.

Som jag sa tidigare så finns det många exempel på där människor ifrågasätter karmalagen. De tror inte på den absoluta rättvisan utan de tror att de ska ha fördelar på något vis och att deras egon kan påverka skeendet. Jag vet, jag har själv trott så under många år och jag har haft så kallade vänner som fortfarande lever efter den devisen, det är alltid andras fel för att jag lever som jag gör idag.

Men karmalagen är totalt rättvis, kan du se det så kommer ditt liv att bli bättre. Skit i ditt ego utan möt världen utifrån känslan av att det JAG ger ut, det får JAG tillbaka. Kanske inte direkt, men ha tålamod, det kommer… jag vet vad jag pratar om.

Människor kan sitta fast och älta det gamla (jag vet så väl) men det beror enbart på dem själva och deras egon. De skyller på myndigheter och andra hela tiden. Det pågår i så många år och allt står bara still. Ingenting händer och tacka fan för det. Ens eget agerande är A och O. Ni kan ifrågasätta det hur mycket ni vill och ni kan tycka att jag har fel, men kolla då själv då på ditt liv. När händer det saker? Vem tar initiativet?

Karmalagen är en realitet. Jag vet.

Rädslan är större än modet

Måste lyfta upp en bloggpost med namnet Anna Lindhs mördare har inte fattat som Ann Helena Rudberg skrev på förra årets sista dag. Den är tänkvärd!

Hon skriver där om att lära sig livets läxa och tar Anna Lindhs mördare som ett exempel. Hon fortsätter:

Det går inte att skylla på en dålig barndom, inte att tycka att det är alla andras fel. Livet handlar om att ta sig igenom allt detta. Var och en av oss har sin egen "Hitler" (han hade också en taskig barndom) inbyggd. Det handlar om att upptäcka var den gömmer sig.

Många gånger har jag trott att jag varit förbi vissa livspassage men eftersom jag varit mitt i dem så har jag liksom inte sett vad som pågår. Det går inte att skylla ifrån sig i längden och tycka att det är alla andras fel. Visst, man kan leva hela liv som offer och att det alltid beror på andra, men var hamnar man då? Man står still eller till och med går bakåt i sin livsutveckling. Jag har problem med detta och det erkänner jag utan omsvep.

Att vi har ett val är för mig självklart. Vi är inte fast i någonting för evigt, men det kan vara bekvämt i sitt elände att sitta kvar eftersom det är just de känslor och tillstånd som man behärskar, även om de gör en illa och man även gör andra illa.

För mig har det varit enklast att stå kvar. Rädslan har hela tiden varit lite större än modet. Nu måste jag vända detta och se modet som större än rädslan. Inte bara för min egen skull, utan även för de som finns omkring mig.

Ann Helena fortsätter:

En människa kan välja att vara ond. Det är ett trist tillstånd.
Vi är skapade med naturliga känslor och om man som barn inte får ge uttryck för dem på ett naturligt sätt så skapar det ett mörkt område i själen. Vi har naturlig vrede, som går över på femton sekunder om den får uttryckas. Barn behöver få uttryck för sin naturliga självhävdelse, auktoritet och vrede, för annars förvandlas detta till en inre "Hitler" och den människan blir full av raseri, hat och hämndkänslor.

Detta känner jag av alltmer och då speciellt hatet och dessa hämndkänslor. Att få utlopp för dem i vuxen ålder är väldigt obehagligt och för mig har nog detta med att döva bort detta då kommit in. Det paradoxala är att när jag gör det numera så blir jag även då arg och hatisk på vissa människor som mitt jordiska ego har svårt att passera. De har varit viktiga för mig i min egen utveckling eftersom jag i praktiken tvingats möta känslor och situationer som inte alltid varit så roliga och goda för mig.

Man kan vara sjuk i själen också och då är frågan hur stort valet är?

Sorg måste barn också få ge uttryck för annars blir de självömkande som vuxna och oförmögna att hjälpa andra. Det inre hos en sådan människa är fyllt med skam- och skuldkänslor.

Så sant så tycker jag. En del av mig vet ju detta gällande mig själv och här är min intellektuella vetskap långt före den mentala. Men jag tycker jag har sörjt och fått ur mig under lång tid nu genom den hjälp jag fått. Men jag hukar och duckar tydligen fortfarande för vissa känslor inom mig. Dövar bort det och skyller just på det. Min röda tråd i livet har varit att försöka ta genvägar ifrån det som smärtar.

För att rädslan är större än modet.

Kärlek är även det en naturlig känsla. En form är villkorslös. Den tar hand om en baby på dess villkor, utan att ställa krav. Men det betyder också att en förälder måste säga nej. Detta nej är även det ett uttryck för kärlek. När barnet växer måste det få lära sig självt och vara stolt över att den kan.
När människor är vuxna är det enbart de själva, som är ansvariga för de val de gör i livet. Ett val medför ansvar och att acceptera detta. Vi har alla en fri vilja, men också ansvaret för konsekvenserna.

Ingen annan är ansvarig för mina val. Att skylla ifrån sig på alla andra blir bara kontraproduktivt i längden eftersom jag om och om igen kommer att få gnugga igenom det jag inte vill se, just för att förstå att jag är själv ansvarig för det som möter mig.

Hon citerar också Elisabeth Kübler-Ross som var psykiater och pionjär inom arbetet med svårt sjuka och döende samt i forskningen om den så kallade "ut-ur-kroppen-" eller "nära-döden-upplevelsen":

Alla som sitter i fängelse har ouppklarade svarta områden i sina själar. De har stor livssmärta och livsångest, men de är inte olika oss andra, förutom att de har stängt av dessa områden. Deras inre är förvridet. De har inte kunnat bearbeta det som har hänt dem, utan har begravt oförrätter och annat, som de inte har klarat av.

Alla föds perfekta, som människor, men om man inte får uppleva tillräckligt med kärlek och förståelse, så kan man bli en tickande bomb.

Dock kan man också, som Elisabeth Kübler-Ross gjorde, gå igenom all den smärta, det hat och den vrede, som inte kunde uttryckas tidigare och vända detta till något gott både för en själv och för andra. Detta är meningen med livet och de som inte begriper det får alla chanser de behöver, för att till sist inse detta. Livet är en skola och vi flyttas inte upp till nästa klass förrän vi är mogna för det.

Och alla får all den tid vi behöver för detta. Det är också en universell lag. Men visst vore det bra ifall människor i allmänhet, vi som art, snart begrep de enkla lagarna för hur vi fungerar.

Jag håller med Ann Helena Rudberg i stora delar. Vi föds som blanka kort och med nya möjligheter till att förändra våra liv. Vi påverkas av de föräldrar vi valt och de kamrater som kommer att hjälpa oss att utvecklas som allra mest. Ingenting är egentligen fel så länge man inte medvetet skadar andra. Det är där den fria viljan kommer in och ju mer man lär och ju mer man kan ta in, ju oftare så väljer man den goda viljan och inte den som gör att friktion uppstår och nya omvägar möter en på livets stig.

Sen vad som riktigt menas med att flyttas upp till nästa klass, det vet jag inte. För mig handlar det om andlig mognad och i den skolan finns det i så fall oändligt många klasser.

Men så länge rädslan är större än modet så får många av oss problem. Man står och stampar känns det som och att då ha kraft att utmana detta är en kamp. Att vända på det så att modet blir större än rädslan. Det är mitt mål 2012.

Liv efter döden?

Blev väldigt tagen när jag läste om Ben Breedlove på Ludmillas sida.

En kille som varit nära döden 3 gånger och till sist dör på juldagen av sin hjärtsjukdom. Här berättar han om vad som hände honom när han var på väg bort från detta liv:

Liv efter döden?.

Terry Evans skänker tröst

Per Edman från Vetenskap & Folkbildning skriver att Terry Evans är en bedragare.

Terry Evans är för er som inte vet, ett känd medium som har varit med i TV en del, bland annat i Det okända. Han har jobbat länge som medium och ofta när han har seanser så är det fullt. Folk tar sig dit frivilligt och betalar frivilligt för att se och höra honom ta kontakt med de som gått över till Andra sidan. Edman skriver bland annat:

För att peka i publiken och ropa efter Sveriges 10 vanligaste förnamn tjänar Evans 60 000 kr per kväll. Att ta betalt för något man inte kan leverera skulle i nästan alla andra fall kallas för bedrägeri.

Vad vet Edman om det? Vad som “levererats” och inte “levererats”? Sen kan man ju om man använder sig av hans sätt att lägga fram det även vända på steken. Just för att det finns så många med just det förnamnet så är det väl inte så konstigt att Evans får fram det ibland?! Skulle folk som går på hans seanser känna att det är bedrägeri de råkat ut för så hoppas jag att de anmäler honom, men det verkar inte ske så ofta. Varför, Edman?

Sen blir hans argumentation larvig tycker jag och det visar att han inte alls vet vad han talar om:

Han har inte frågat Amelia Earhart var hon kraschade. Han har inte frågat Judas hur han dog. Han har inte frågat Lee Harvey Oswald hur han satte skottet som dödade JFK… eller vem som beordrade honom. Eller också tiger de döda om allt utom borttappade halsdukar och tröstande ord som till intet förpliktigar.

Bara för att man tar kontakt med människor på Andra sidan, så är det väl inte alls säkert att man just får tag i de andar som vet de svar som Edman efterlyser. Det är ju löjligt att tro, att bara för att man är medium så har man svar på allt. Det är ju inte alls så, utan ibland är det väldigt svårt att få kontakt med vissa andar. Jag tycker Edman är oförskämd mot alla de som finner tröstande ord i det Evans förmedlar. För även om det inte når upp till den sanningshalt som Edman kräver, så kanske det räcker för de som behöver tröst och som kommer dit!

Detta så kallade 1 miljon dollars test som Edman hänvisar till har jag inte studerat ingående. Men jag kan tänka mig att kriterierna är väldigt högt ställda för att någon överhuvudtaget ska klara av det. Fast egentligen så handlar det inte om att få bevis som duger för de som inte tror eller de som vet att allt är båg. För de kommer aldrig att ändra sig och det är Per Edmans text ett bevis för, eller vad säger ni om hans ödmjuka avslutning angående Evans och testet:

Kan ni föreställa er? Ett liv efter döden, helt säkert. Vetenskapligt visat med oberoende granskning … och 1 miljon dollar. Om man inte lockas av att utforska det okända och utveckla mänskligheten så kanske pengarna lockar istället.

Tyvärr kommer det inte att hända. Eftersom Terry Evans är en bedragare

Det vet ju Per Edman. Att Terry Evans är en bedragare. Så vad finns det då mer att tillägga än att Terry Evans fortsätter att dra människor på sina seanser, att det finns en grupp på Facebook som heter Terry Evans Vänner med 5 497 medlemmar (i skrivande stund) och att han vad jag vet inte ännu blivit stämd för bedrägeri av någon som känner sig lika säker som Edman är att ALLT bara är bluff.

Terry Evans skriver själv på Facebooksidan följande om Aftonbladets artikel:

Som ni alla vet, så publicerades en mycket negativ artikel på Aftonbladets hemsida igår. Den kommer från en inställning som jag inte anser vara tillräckligt öppen för en känslomässigt intelligent dialog. Till alla mina elever och genuina vänner på denna sida, så kan jag bara förmedla mina känslor. Jag har tänkt stå på mig och fortsätta tro på det jag gör och vad än kritiker säger om mig, så har jag tänkt fortsätta med mitt arbete, som lärare och medium. Till dem av er som jag har varit och är lärare för, kom ihåg vad jag alltid har sagt till er: när ni möts av rädsla så ska ni inte fly. Stå på er och följ er övertygelse. Det är er verkliga kraft.
Best wishes, Terry Evans

De som tror sig veta, de vet ingenting. De som har ett öppet sinne och accepterar att inte allt går att förklara, de vet mer. Att se döda men ändå inte tro på ett liv efter döden är ju en variant som jag stött på. Då måste man vara bra förvirrad som levande själ på denna jord. Att å ena sidan vara bergsäker och å andra sidan berätta om sina syner…

Terry Evans skänker tröst och får människor att orka vidare, det är min övertygelse. Sen om allt inte går att verifiera eller säkra, vad spelar det egentligen för roll. Det handlar ju om vad JAG tror, jag som betalar och jag som går dit. De som skriker bedragare, snackar om bedrägeri och säkert inte ens gått på en seans, vilket trovärdighet besitter de egentligen?

Relaterat:
Nina Drakfors – Terry Evans och det andliga livet
Humanistbloggen – Aftonbladet kartlägger påstådda mediet Terry Evans
Daniel Karlssons blogg – Tack Aftonbladet för en skeptisk artikel
Mitt snurriga jag – Varför jagar man Terry Evans?
cerberos – Vad är verklighet?

Läs även andra bloggares åsikter om Terry Evans, Per Edman, Vetenskap & Folkbildning, medium, Andra sidan, intressant?

Allt är ett

Eld och vatten
Sol och måne
Dag och natt
Sök och du skall finna
Jag är vägen, sanningen och livet

Följ den gyllene tråden genom mörkret ut till ljuset.
Räck mig din hand Börja klättringen nu
Tiden är knapp
Riv egots murar
Ni är ett.
Allt är ett.

Ur ett föds många, som igen blir ett.
Jag är ett, jag är alla och allt.
Evighetens oerhörda känsla portionerad i tidsåldrar, år och dagar.
Varats oändliga mysterium.
Pol och motpol
Gott och ont

I denna enda tanke ryms svaret på det som är.

A.W

Hawkings teori om döden gör mig frågande

Den världskände fysikern Stephen Hawking säger i en nyligen gjord intervju att “himlen finns inte” och att efter döden så är det slut. Våra hjärnor är som datorer och när komponenterna tar slut, så är det slut. Hawking har själv en otrolig livsvilja och har trotsat döden under många år nu. När han var 21 år så fick han diagnosen amyotrofisk lateralskleros (ALS). Han är idag 69 år och har alltså överlevt sjukdomen i 48 år! Idag är han nästan helt förlamad, men han är en av få som överlevt sjukdomen så länge. Han pratar med omvärlden genom en digital röstmaskin. Om jag försöker köpa tanken på att det är svart, finito och över när vi dör så finns det ju ändå frågor som måste ställas. För många av oss har ju upplevelser som är väldigt svåra att förklara med det intellekt vi fått oss till del.

Kan det vara så att mitt möte med min mamma ett halvår efter hennes död 1981 är något som min hjärna skapade för att jag längtade så mycket efter henne? Min hjärna simulerade ett möte för att jag skulle kunna gå vidare? Ok, jag kanske kan acceptera den tanken också, att våra hjärnor kan spela oss många spratt där logiska förklaringar inte finns. Jag kanske själv skapade mitt möte med min mamma? Ok, jag accepterar att det kan vara så.

Men och här kommer det som jag har lite svårt att begripa om Hawkings teori skulle vara sann. För hur kan min syster, som befinner sig många mil ifrån mig, under samma vecka, uppleva samma sak? Vi vet inte om det var under samma kväll, men vi vet att det var under samma vecka. Hur kan sådant ske om våra hjärnor själva skapar de så kallade paranormala upplevelser vi har? Vi var helt omedvetna om varandras upplevelser förrän vi pratade om det ett par veckor senare. Det är här jag faktiskt inte får ihop Hawkings teori om totalt mörker när vi dör.

Vår mamma kom alltså både till mig och min syster under samma vecka för att säga adjö. Ett halvår efter hennes fysiska död. Hur är det då möjligt om allt bara blir svart när vi dör? Det grubblar jag på nu efter att ha läst artikeln om Stephen Hawking där han också säger att “det är sagor gjorda av människor som är rädda för mörkret.”

Så min syster och jag fantiserar samtidigt på helt olika platser om samma upplevelse? För att vi är rädda för mörkret och inte vill inse att det bara finns ett liv?

Det var just dessa upplevelser som jag och min syster hade som fick mig att inse att vi är större än vårt fysiska skal och det liv vi just nu lever. Några år senare så gjorde jag en regression som än mer förstärkte min teori om att vi lever flera liv. Men det är ju lilla jag som tycker det och jag är ju ingen världsberömd fysiker…

Läs även andra bloggares åsikter om Stephen Hawking, regression, reinkarnation, paranormalt, intressant?

Den modiga prästen från Aspeboda

Plocka bort talet om synd, skuld och slaktade lamm är rubriken på en debattartikel som prästen Ulla Karlsson från Aspeboda församling skrev i Kyrkans Tidning den 24 mars 2011.

Debattartikeln har blivit den mest uppmärksammade i Kyrkans Tidnings historia med hundratals kommentar där de allra flesta är upprörda och negativa emot det hon säger.

Vad är det hon säger då?

Hon ifrågasätter den gamla gudsbilden och människosyn där mycket handlar om skuld och skam. En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, där Guden är som vilken diktator som helst i vår tid.

Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!

Hon vill att vi ska tala om kärleken istället, om barmhärtigheten, godheten och det positiva som vi människor står för. För att, som jag förstår det, lyfta oss istället för att hela tiden berätta om arvsynden och den skuld och skam vi alltid måste känna som kristna människor.

Ulla Karlsson från Aspeboda församling är en modig kvinna. För detta som kan låta självklart för de flesta av oss så har det i kristna kretsar tagits emot med bestörtning bland vissa och hon är till och med anmäld till domkapitlet av Gabriel Fjellander. Han säger att det faller inte under den kristna bekännelsen att uttrycka sig på det här viset. Han förutsätter att hon inte tillåts fortsätta som präst om hon håller fast vid sin åsikt. Frankt uttrycker han sig att prästerna i Svenska kyrkan måste vara kristna! Ulla Karlsson från Aspeboda vill ifrågasätta och starta en debatt. Så har jag uppfattat saken och för det så ska hon avkragas och till och med brännas på bål enligt en så kallad kristen förkunnare. Reaktionerna på hennes debattartikel är många gånger hätska och onyanserade.

Jag vet inte vart gränserna går och hur långt man kan vidga tron och ändå vara kvar som präst i Svenska kyrkan, utan det jag reagerar på är just alla rabiata reaktioner och att det som vanligt är de som ser sig som mest kristna (enligt egen definition) som är mest dömande och liksom bara viftar bort det hon säger utan någon som helst form av reflexion av vad hon faktiskt säger.

Hon fick gå i svaromål med en ny debattartikel Kyrkan har ett ärende utan försoningsoffer. Där är hon ännu tydligare med sitt budskap:

Det finns ingen fallen skapelse, inget som en gång har varit fullkomligt och därför måste helas. Därför faller hela idén om försoning. Vi behöver inte försonas med någon gudomlig skapare. Människan är inte ondskefull för att hon är syndig, hon utför ondskefulla handlingar bland annat på grund av rädsla, maktanspråk och för att hon har en inneboende överlevnadsmekanism.

Tanken att Jesus dog på korset för "våra synders skull", att "han har betalat skulden med sitt eget blod", är motbjudande och bortom allt sunt förnuft och rimlighet i en modern tillvaro.

Själv tycker jag ju att det är så uppfriskande med en präst som ifrågasätter på det här viset och får fram en diskussion som visar på att en del bitar i den kristna förkunnelsen lever i en tid som vi passerat för länge sedan. Håller inte den kristna tron ihop om man har den uppfattningen som Ulla Karlsson har?

Den "tysta" kyrkan är mer skrämmande än den som högljutt står på barrikaderna och kämpar för sanning, rättvisa och frihet. Att man inom kyrkan hävdat saker i århundraden, innebär inte att dessa utsagor är "sanna".

Hennes slutkläm är en stor käftsmäll till de som bara pratar om skuld och skam och offer i kristenhetens namn:

Men kärlekens kraft som han predikar är större än något annat. Detta Jesus budskap ser jag som min främsta uppgift att föra fram i Svenska kyrkan. Om det anses okristligt får vara upp till var och en att bedöma.

Hon är modig, Ulla Karlsson från Aspeboda församling, som vågar stå upp för det hon tror på och hon får efter denna enorma storm chans att förklara sig i en artikel med namnet “Nu vet jag vad som är tabu i kyrkan” där jag får än mer sympati med henne och det hon uttrycker är kärnan i kristendomen.

Ulla Karlsson tror inte på en fallen skapelse och ser inte på människan som syndig från födseln:

Vi utför ondskefulla handling­ar, men för det mesta gör vi goda saker och vill våra medmänniskor väl. Jag plockar inte bort ondskan utan ser den som en realitet. Men jag tycker det är beklämmande när människor går omkring och bär på bilden av sig själva som usla, syndiga varelser. Bättre att fokusera på det som är bra i en människas liv än det som är dåligt, det vet vi ändå.

Reportern frågar om hon vid någon punkt inte kan tänka sig vara kvar i Svenska kyrkan. Svaret som Ulla Karlsson då ger är:

Frågan är hur högt i tak det är. Är jag en resurs och en tillgång eller är jag ett hinder? Jag hävdar att jag har en uppgift som präst i Svenska kyrkan utifrån det sätt som jag tänker.
Jag har sagt var jag står. Jesu kärleksbudskap är mitt rättesnöre och det centrala i min verksamhet. Sedan får kyrkans makthavare ta ställning till om det stämmer överens med kyrkoordning, lagar och paragrafer.

Ulla Karlsson från Aspeboda församling är en mycket modig präst och det ska bli väldigt spännande att se vart detta tar vägen. Jag ser det som att hon ligger före sin tid och frågan är hur långt före och om dagens svenska kyrka har så högt i tak som jag hoppas att de har.

Andra i samma ämne
lila tankar – Inte ens de dödas uppståndelse!
Tankar om kristen tro – Ulla Karlsson
fjärde väggen – Mer om Kalsson
rupeba-bloggen – Ulla Karlsson: “Nu vet jag vad som är tabu i kyrkan”
Gunnels plats i rymden – Ett kodat budskap
Mikael Karlendal – Måste man vara kristen för att vara präst?

Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Karlsson, Aspeboda församling, Kyrkans Tidning, Svenska kyrkan, Jesus, kärleksbudskapet, bibeln, intressant?

Andlig trygghet

Fram till nästan 35-års ålder så var jag inte ett dugg intresserad även om jag någonstans trodde på vissa saker. Under några år på 00-talet så var jag däremot väldigt intresserad och var till och med och startade föreningen Ananda Uppsala som fortfarande existerar.

Jag gillade att kolla på alla TV-program i ämnet och jag gick på allehanda möten och tillställningar. Men som vanligt med mig så blev det för mycket, jag ledsnade och idag känner jag ingenting när Det okända går på TV eller när någon pratar om något andligt som jag redan vet om. Jag byter kanal och kollar på något helt annat istället.

Visst, pendeln har kanske svängt över för mycket åt det andra hållet nu. Men idag bryr jag mig inte så mycket om hur det står till med reinkarnation, regressioner och meningen med allt detta. Det får vara som det vill med den saken. Idag så försöker jag benhårt att fokusera på HÄR och NU. Att inte spekulera och leva i någon falsk bubbla om att jag ändå får en ny chans i ett annat liv. Sådant intresserar mig inte längre.

Jag tror visst att det finns en mening med att vi lever och jag tror stenhårt på karmalagen, men jag har inget behov längre att berätta det för andra och försöka övertyga dem om att jag har rätt. För det spelar ingen roll för mig vad andra tycker. Jag vet vad jag tycker och jag vet vad jag känner inom mig. Andligheten uttryckt på det ytliga planet där jag måste berätta och göra en massa saker utåt, det känns inte viktigt för mig längre. Jag är där jag är och så får det vara bra med det. Mina så kallade bevis finns inom mig och de behöver ingen annan ge mig mera. Det är en andlig trygghet eller vad man ska kalla det.

Det enda önskan jag egentligen har med allt är att de stackare som tvingas till allt skit på jorden, någonstans ska få känna motsatsen så att det ändå någonstans finns en mening med allt helvete som de genomgår. Det är min förhoppning och på den tron så bygger jag hela mitt tänkande. För alternativet att se livet och det som drabbar oss som meningslöst, det är än värre för mig. Är det så, så vill inte jag vara med längre…

En ängel

En ängel bor i ditt inre ingen kan se den ingen vet om den men den finns i ditt hjärta Den ger dig tröst och stöd finns där för dig alltid finns när tårar rinner men även när glädjen strålar Dess vingar må dig kittla tills du skrattar av glädje tills dagarna en dag tar slut men fortfarande finns den Du fick den vid din födsel av dina föräldrar i himlen av de som dig älskar mer påtagligt än själva livet Ett stöd för dig för alltid med vingar av dunlätt kraft med ömhet och värme vakar den över dig, livet ut Och när dagarna en gång tar slut följer den dig på vägen följer dig hem till de dina den glittrar och lever i ditt inre Din ängel överger dig aldrig den finns genom livets alla dagar den “flyger” i ditt inre ger dig kraft och glädje En ängel bor i ditt inre.

Okänd författare

Tack G!

Jag tror…

Jag blev så inspirerad av kloka Inna när hon skriver om vad hon tror på. Vi delar det mesta i tankarna men jag känner att jag måste skriva ner mina egna ånyo. Det har jag gjort många gånger i olika bloggar och poster, och det häftiga är att se att tron förändras med åren. Inte de stora dragen kanske, men det där finstilta. Och det är bra för det är precis såsom det ska vara.

De som vägrar att ta in saker och ting och som sitter fast i ett sätt att se på livet, de får det ofta tuffare med vissa saker. Jag har varit sådan på flera plan, bland annat när det gäller detta med vänskap. Vill så gärna tro gott om alla människor, men tillslut så öppnas även mina ögon, även om det är sist av alla. Så nyttiga lärdomar. Men att även se att de man inte funkar så bra med, även de har samma vandring att ta sig igenom som jag själv har. I en annan form, men målet är detsamma.

Vi lever flera liv. Det vet jag. Min mamma som jag tjatat om flera gånger tidigare när hon kom tillbaka ett halvår efter sin död, det var hon som fick upp mina ögon gällande detta. Vi kan inte dö helt enkelt. Liven vi upplever är något vi valt själva, även om det bara är stolparna som är styrda med hjälp av Andra sidan. Vilka eller hur det funkar vet jag inte mer än att vi alla har själar som följer oss i våra liv. Livet och dess olika världar är så oerhört mycket mer än vad vi kan se där vi är idag.

Vi vill känna skillnaderna. Bättre kan jag inte förklara varför vi lever. Det kan te sig meningslöst för många att det är på det viset och då blir livet meningslöst. Vi har fantastiska val själva även om vi inte tror det många gånger. För mig är det en av de stora lärdomarna. Att bryta det svarta och negativa jag har inom mig. Att acceptera att det inte bara är att vifta med ett trollspö så försvinner det jobbiga och det som är mitt arbete i det här livet. Att inte hela tiden lyssna och ta stöd av andra för att slippa ta eget ansvar.

För många människor är det svårt att se varför det händer så mycket negativt i världen. Men har man ett högre perspektiv på tillvaron så finns det en förklaring till allting, även om det svaret låter hårt och väldigt omänskligt. Men vad är alternativet? Att allt bara händer utan anledning? Det är för mig än mer jävligt och märkligt och det tror jag inte på.

Jag ser ett tydligt mönster i mitt liv. Det tror jag att alla gör om de vågar sätta sig ner och kolla vad det är som möter dem. Vägrar man att ta itu med någonting, så kommer det tillbaka. I någon annan form. Mitt tydliga mönster handlar om samma som för alla själar på jorden. Att acceptera och att känna kärlek utan förbehåll. I djupet av ens hjärta utan baktankar. Att acceptera de som inte är som jag själv och att hitta det goda i människan. Att helt enkelt KÄNNA och inte fly. Det kan faktiskt också gälla positiva känslor.

Jag vet att detta är svammel för många och de suckar säkert tungt när det läser vad jag skriver. Men det är deras huvudvärk på mer än ett sätt. För vägrar man ta in att man är ett med allt och att livet handlar om att känna sig själv med allt det goda men även allt det man behöver jobba med, då får man gå omvägar i livet. Det är min övertygelse efter mina egna upplevelser och erfarenheter.

Jag tror på mig själv. Mer och mer. Men jag tror också på det goda i människan och att vi faktiskt behöver friktionen mellan gott och mindre gott för att känna skillnaden och kunna uppleva alla känslorna. Det är så svårt för mig att spela det spelet som många människor gör på jorden. Visa en sida utåt och sen tänka någonting helt annat inåt. Faktum är att jag tror att många som söker sig till de organiserade religionerna gör det just för att få ett stöd i sin egen livsvandring men att det för en del går helt fel. De går så in i böckerna och Ordet att de helt glömmer bort att tänka själva. De skapar sig en ställning och maktposition i samhället som bygger på någonting som är helt utanför dem själva. Dessa exempel är många genom åren och att jag själv hamnade i kyrkans värld har jag många gånger funderat över. Jag har fått trygghet, stöd och hjälp genom kyrkan för egen del samtidigt som jag under åren sett just det jag beskrivit tidigare. Men kyrkan i dess bästa former kan vara en stor hjälp för människor att komma vidare i sin egen livsvandring.

Självömkan, att fastna i sig själv och tro att felet ligger utanför mig själv är så destruktivt. Att alltid vara offret utan chans att kunna läka sig själv gör att det tar sådan tid att hitta inre frid. Gud vad jag vet om detta om mig själv. Så många år jag har snurrat omkring mig själv och trott att jag varit ett offer utan att kunna göra någonting för att förändra mitt liv. Att acceptera den jag är i djupet gör att jag förändras. Sakta men säkert.

Kanske, kanske är det därför jag äntligen är på väg bort mot det konstgjorda som jag trott skulle få mig att slippa känna smärtan, när det just är smärtan jag ska känna för att komma vidare. För att förstå att smärtan är någonting som jag kan förändra SJÄLV. Bara jag och ingen annan. Jag har flytt så mycket genom mitt liv. Försökt ta den så kallade lätta vägen. Men det blir då sjufalt värre när jag flytt det som livet vill säga mig. Det är min övertygelse idag och kanske kanske är det därför jag är på väg mot ett mer harmoniskt och mindre ångestskapande liv. Jag måste ju tro det.

Detta är mitt favoritämne i livet. Jag skulle faktiskt vilja jobba mer med vårt inre liv och varför. Stödja, inspirera och få människor att våga mer! Fast då måste jag ju bli klar med mig själv först… och våga lite mer…(;-)

Vad tror du på? Innerst inne? Jag är så nyfiken på vad andra människor går omkring och bär på. Hur de känner när de tänker på varför de lever. Vad syftet är? Vilket tror du är ditt syfte till att just du är den du är? Så nyfiken…