Höst kräver friktion

I dessa tider så behövs friktion, någonting som leder bort. Nästan så att det inte spelar någon roll om det är positivt eller negativt utan bara det händer något. För hösten i sig med normalt leverne kan ta livet av vem som helst.

Försöker verkligen förstå de som gillar hösten, men jag går bet… år efter år. Kan inte förstå hur död, mörker och kyla kan göra någon positiv. Har verkligen försökt att förstå, men kan liksom inte se fördelarna med detta gentemot en underbar varm sommardag.

Rent andligt så kan jag förstå att när man upplever skillnaderna så mår man bättre när man är inne i det man tycker om, än om man alltid är i samma tillstånd. Sådant resonemang kan jag förstå, men för mig är både höst och vinter alltför långa för att jag liksom ska orka och ha kraft att vänta på den där vändningen som kommer i april, i bästa fall… jag går ofta ner, alltför djupt, i mitt mående och det känns som om det blir allt värre för varje år som går.

Jag gillar värme och sol. Visst, att ha det JÄMT vore kanske tråkigt och enerverande i längden, men jag tycker som sagt var att våren och sommaren skulle vara längre i vårt land. Idag så är det alltför kort och jag mår dåligt både fysiskt och psykiskt av detta förhållande. Hade jag ekonomi så hade jag inte tvekat om att ha ett litet kyffe i en liten del av varma Spanien. Det vore grejor det. Tänk att kunna stanna där… säg mellan oktober och februari… sen kunde jag klara lite vinter eftersom ljuset och livet då är nära…

Jag tror alltså att hösten kräver lite friktion för att man inte ska gå in i samma sinnesstämning som denna karga årstid står för. Som en liten resa i börja på november… även om jag nojar över vissa saker… men det struntar jag i numera… jag flyger och far ändå.

About these ads