Extremt högt och otroligt nära

Har precis sett filmen Extremt högt och otroligt nära och den bet. Vet inte om jag är i en känslig period just nu men tårarna kom med jämna mellanrum speciellt när pojken visade sig sårbar och mådde dåligt. För filmen handlar om 9-årige Oskar (Thomas Horn) som mister sin pappa (Tom Hanks) i 9/11.

Mycket sentimentalt och sliskigt kanske, men jag sväljer det mesta. Det går rakt in och nu sitter jag efteråt och själv längtar efter pappa. Inte min pappa utan en pappa. En fadersfigur som jag alltid saknat i mitt liv. Längtan väcktes till liv av filmen, vilket kanske inte var så lyckat. Ångestnivån höjs ytterligare. Det positiva är väl kanske att jag då har något att hänga upp den på. Filmen fick mig själv att tänka tillbaka på olika situationer i mitt liv, men även på hur min son kan tänkas uppfatta mig som pappa. Tufft som fan emellanåt om jag ska vara ärlig. Men samtidigt en tacksamhet över det jag har nu och att jag fortfarande kan påverka vissa saker.

Egentligen så är det ganska paradoxalt det hela. Ibland så går känslorna in längre i mig och ibland så slår det stopp direkt. Beroende på dag och mående. Samtidigt så är jag inte alls lika road av olika anledningar att skriva om det överhuvudtaget här. Men jag har ju fortfarande behov av att få pysa lite… (;-) Nu är jag klar för den här gången.

Jag tyckte om filmen i alla fall och gav den 8 av 10. Alla mina filmbetyg finns här!

About these ads