Min pappa ringde
Min pappa ringde till mig ikväll. Full men faktiskt trevlig för en gång skull. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till honom längre. Han börjar ju bli gammal och jag kan bara inte älta det gamla och det som hände för länge sedan. Men visst känns det konstigt att sitta där och prata med honom om dåtid, nutid och framtid.
Han berättade att han var och varit så förbannad på mig för att jag gillar killar. Men att han idag hade accepterat det. Som om det egentligen betyder någonting idag, det kommer liksom 30 år försent. Oavsett vad som hänt så är han ju idag min enda länk till min barndom på ett sätt, även om det i mig satt djupa sår såsom han behandlade mig. När jag också nu känner mig så ensam inombords så var det inte jobbigt att prata med honom.
Men han minns ju ingenting i morgon och kommer inte att höra av sig när han är nykter. Det vet jag sedan länge. Men det är ändå konstigt att jag är mer välvilligt inställd till honom där jag nu är i mitt liv. Där jag liksom själv har svårt att hitta vidare så är det, hur konstigt det än kan låta, någon form av trygghet att prata med sitt förflutna och då med sin pappa.
Jag har förlåtit honom och han är välkommen att hälsa på nykter. Det vet han. Men jag vet att det aldrig kommer att bli så.
Det här inlägget postades 24 juli 2012 klockan 21:42 och ligger under barndom med taggar dåtid, förlåtit, framtid, nutid, nykter, pappa, släkting, trygghet. Du kan följa svar till detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Både kommentering och pingning är för närvarande avstängt.
5 svar till “Min pappa ringde”
Kommentarer inaktiverade.
27 juli 2012 den 20:24
Susen: Jag har aldrig känt så. Det handlar nog mer om att han är min sista länk bakåt så att säga. Fast jag är inte 100.
Siv: Jag har förlåtit min pappa för flera år sedan. Min inre frid handlar nog mer om andra saker. Jag vet vem min pappa är och var och min mamma också för den delen. Detta med inre frid är komplicerat och handlar bara om egna insikter och beslut som inte alls beror på någon annan. Även om det kan underlätta att ha schyssta och bra människor omkring sig.
26 juli 2012 den 18:28
Att kunna förlåta sina föräldrar ger nog frid. De är väl lika små inuti som man ofta är själv, fast man på något vis hoppades på/förväntade mer.
26 juli 2012 den 16:39
Kan det vara så, trots att jag hävdar motsatsen, att blod är tjockare än vatten?
25 juli 2012 den 10:35
Jontas, det där är en mycket relevant och intressant fundering. Det är märkligt och mycket konstigt det jag kände igår när jag pratade med min far. Men det kan också som jag skriver bero på att han är en av få som är kvar av mitt liv när jag var barn och nu när jag själv går igenom en del saker så blir han liksom en märklig trygghet i det hela. Konstigt är ett bra ord.
24 juli 2012 den 22:58
Visst är det konstigt att man kan känna så mycket samhörighet med någon som man tvingats ta avstånd från?