Det vackraste jag vet
Ser det vackraste jag vet. Tittar länge. Kan inte släppa blicken. Det är en stund av total eufori. Total lycka och vetskapen om att även jag får ta del av det goda. Minuterna går och jag släpper inte blicken. Bara tittar och hela min kropp fylls av frid. Så total frid.
Det vackraste jag vet kan jag aldrig berätta om. För då blir det smutsigt och vanärat. Magin försvinner och det förstörs av människan. Det vackraste jag vet har jag alltid inom mig. Det tar jag fram när svartheten försöker strypa mig. När varat skriker åt mig att jag brett ut mig för mycket. Det vackraste jag vet finns bara inom mig och kan aldrig uttalas med ord. Inte till någon eftersom det inte finns ord att beskriva detta.
Livet tar, livet skaver och livet gör illa. Men med det vackraste jag vet så överlever jag alltid. Om inte i denna existens, så i en annan. Vi kan ju inte dö utan vi skiftar bara skal och fokus.
Det var snällt sagt. Allt gott!
Jag är glad att jag hittade din blogg, nu har jag en massa fina inlägg att beta av under semestern, tack!