Han tillhör den skara som kallas ”new historians”, vilket var benämningen på de israeliska historiker som bröt med den tidigare rådande rosenskimrande beskrivningen av tiden kring Israels bildande. ”New historians” omfattar även en del renodlade propagandister, varav Ilan Pappé är skräckexemplet.

Benny Morris gjordes till Palestinarörelsens gullgosse då han släppte sin bok The Birth of the Palestinian Refugee Problem, där han detaljerat beskriver hur palestinierna blev flyktingar. Anledningen var att han i den boken skrev att det mesta talade för att de fördrivningar som skedde (vilket bara gäller en del av dem som blev flyktingar, andra flydde av andra skäl) var planerade på central nivå, men att han inte kunde belägga detta eftersom han då inte hade tillgång till de de arkiv där eventuella bevis skulle finnas.

Morris är dock inte längre Palestinarörelsens gullgosse, eftersom han skrev en andra utgåva av samma bok, efter att han fått tillgång till de nämnda arkiven. Arkiven visade att fördrivningarna inte var centralt planerade, och plötsligt var Morris inte poppis hos någon.

Han letar fakta och sammanställer dem, som en historiker bör göra. Det finns en brist, vilket han själv nämner, och det är att araberna inte har öppna arkiv att tillgå på samma vis som Israel har, vilket gör att han i större utsträckning måste förlita sig på de israeliska källorna. Men med tanke på hur osmickrande för Israel bilden ibland blir, verkar det som att arkiven inte försökt dölja särskilt mycket.

Om du inte orkar plöja tegelstenarna finns det många kortare artiklar tillgängliga på nätet, där han inte bara ger historiska översikter utan även analyser.

Kort sagt verkar han för mig vara en uppriktig historiker som gör ett gott jobb utan att bry sig om hur han uppfattas av den ena eller den andra sidan.

MVH
Torbjörn