Vilse i pannkakan
1975 så gjorde Staffan Westerberg ett barnprogram med namnet Vilse i pannkakan. Jag klarade inte av att se det programmet. Minns hur konstig jag tyckte han var och det vara bara tråkigt. Jag förstod inte riktigt vad han ville med programmet. Hata är väl ett starkt ord, men inte var det programmet populärt hos mig.
2012 så är det jag som är vilse i pannkakan. Uttrycket passar väldigt bra på mig och inte är det populärt i det inre att ha just dessa känslor. Vilse i vad jag vill med det mesta, och inte har det blivit bättre med åren, snarare tvärtom. Jag känner bara förvirring och periodvis stark ångest över att ingen vilja ha till någonting. Försöker och har försökt i åratal.
Detta beror inte på att jag är slö, lat eller helt lealös utan just för att… …jag inte vet. Det är ju också ett sätt, att inte veta och att inte ha saker och ting klara för sig. Jag beundrar de som alltid vet, de som har driv och mål och de som har intressen som driver dem framåt. Karriärist har jag aldrig varit, utan jobb har hela tiden handlat om att försörja sig. Jobba vill jag givetvis och göra rätt för mig, men det hade lika gärna kunnat bli någonting helt annat för mig än det jag sysslar med idag.
Vilse i pannkakan är ett så bra uttryck tycker jag. För det är jag. Och säkert många fler med mig.
19 april 2012 den 18:11
Jag tyckte mycket om Vilse i pannkakan. Jag identifierade mig med pojken som var tvungen att sitta kvar vid matbordet och äta upp en enorm pannkaka, och fascinerades av hans fantasifigurer och särskilt av storpotäten och skelettet Galileo Galilei och med Vilse. Var sex år 1975.
19 april 2012 den 16:40
Inga av Staffan Westerbergs program var begripliga, han var bara jobbig. När det gäller att vara vilse i pannkakan kan jag känna precis som du att andra vekar har så himla klart för sig vad de vill. Jag gör det jag ville som ung men ibland undrar jag om jag hade för låga förväntningar på mig själv, kunde jag inte ha läst vidare gjort något mera, blivit något mera? Mitt förhållande funderar jag på hela tiden mer eller mindre, har jag gjort rätt, gör jag rätt och varför gör jag ibland som jag gör. Vad vill jag med resten av livet? Inte en aning och det börjar bli bråttom att få grepp om det nu tycker jag!
19 april 2012 den 14:36
Du är inte ensam om att inte ha gillat Vilse i pannkakan. Minns mycket väl hur svårt även jag hade att titta på den. Fast vi nyligen hade kommit hit till Sverige från Finland. Och den gick väl inte bara -75 utan senare oxå nån gång slutet på 70-talet och början av 80-talet..? Eller minns jag helt fel nu.